Jag är en ganska cool mamma. Jag lärde mig en hel del om Mindfullness under
graviditeten och har, framgångsrikt, kunnat applicera det på mitt föräldraskap.
Att vara i stunden och inte värdera. Att styra sina tankar och tämja mina affekter.
Det har räddat mig som tvillingmamma. Det är, ta mig djävulen, omöjligt att
natta två små skrikande bebisar om man är stressad/upprörd själv. Då är det bara
att ta ett djupt andetag och börja om. När de kladdar med maten ignorerar jag det
(oftast) för att jag vet att ju mer jag fokuserar på det jag INTE vill att de gör, desto
mer intressant blir det att göra det... Jag har tryggt lutat mig tillbaka på min egen förmåga
att styra min andning och pressa undan affekter och stress.
Men så gjorde jag det igår. Det jag jobbat så hårt för att INTE göra.
Jag blev sur och aningen barnslig, höjde rösten och spelade martyr...
Jag är inte stolt. Jag vet att det är okej att misslyckas och jag vet att
föräldrar är bra på olika saker. Just lugnet har varit min stolthet och
när jag tappade det igår, med barnen blev jag än surare... på mig själv :D
Det började med att jag var så olidligt trött på morgonen. Jag såg verkligen fram emot att få vara ifred under lunchsovningen. I värsta fall sover de 45 minuter och ibland ett par timmar. Igår sov de en kvart!
EN KVART! Förutom det så ville de sitta i min famn, båda två, men så fort de kommit upp började de skrika och ville ned. Efter en lång stund av upp och ned:ande ropade jag martyriskt:
"Men gör som ni vill då! Gör det bara! Skit i vad mamma vill!"
Moget MyMamman, Moget!
Sedan hade jag diverse förslag på vad vi skulle göra. Saker de brukar älska, som att gå ut och leka med vatten i solen. Och de var med på noterna, men så fort jag skulle klä dem, byta blöja eller smörja med solkräm så pinnade ungarna iväg och gömde sig. Och jag ORKADE inte jaga dem för att tvinga dem att göra saker de älskar. Så jag körde en repris på martyrskapet. Jag gnällde och klagade på att de aldrig vill göra som "Mamma" vill. Jag försökte plocka ur diskmaskinen men upptäckte, när jag plockat ur den, att de varit framme och slagit av den mitt i programmet. Så jag hade ställt in diskmedelstäckta grejor i skåpen... Dessutom gjorde de sitt bästa för att stjäla knivar och matrester ur diskmaskinen.
OJ, vad jag tyckte synd om mig själv. Jag suckade, klagade och snyftade. När jag pratat med maken, och så när startat ett gräl med den intet ont anandes maken, tog jag mig samman och gav dem mellis, smörjde, klädde och spolade upp vatten i baljan på altanen. Allt blev bättre och de lekte dryga timmen i solen med att hälla vatten på mina fötter samt doppa stjärtarna i baljan. Men de var ju trötta och efter ett tag hungriga. Då kom martyren tillbaka. Denna gång i form av en sur hustru. Nästa samtal med maken gick ut på att stressa hem honom från konferensen han var på och söka konflikt i allt han sa...
Not my finest moment.
Men så åt de massor av middag och gick ut med pappan för att leka. DÅ blev jag mig själv igen.
Jag vet att alla har sina omogna stunder men jissess vad jag "barnslade" mig igår. Offerkoftan var tätt svept kring min kropp och ögonen tårades av medlidande med mig själv.
Djävlar vad jag tyckte synd om mig. Så synd att jag tillskrev hela min omgivning betydligt mer elakhet än de är kapabla till. Till och med mina barn...
Vad är POÄNGEN med detta inlägg??
Erkännande.
Jag tror mig bli en bättre människa om jag för vidare och erkänner att jag betedde mig som en välartikulerad tvååring. Om maken får höra att "jag VAR grälsjuk igår". Om det dröjer länge till nästa gång. Att ta på sig skulden, för en riktig skitdag, är befriande!! Jag är en ganska självgod människa och gårdagen tog ned mig på jorden. SURHET är så djävla destruktivt. Ilska och sorg är en sak men surhet tär och sliter sönder. Idag ska jag ha Moder Theresa för ögonen :D
Kanske blir det lättare då jag vet att maken slutar tidigare och är ledig imorgon...
...och på Lördag fyller gullungarna två år!! Åh, vad vi ska fira. Har köpt en leksaksspis till barnen i födelsedagspresent!! De är otroligt intresserade av att laga mat och bjuder uteslutande på SYLT.
Nu är det meningen att ni ska få mig att må bättre genom att berätta att ni också är martyriska ibland :D
Plis. plis, pliiiiiiiiiis! I need some sällskap här nere på the bottom!
Puss på er!
moster