jag vill vara en rosa hämnare och sparka pung

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Nyheterna flödar över med hemskheter och jag försöker formulera mig smart, slagkraftigt men det hjälper inte. Jag måste hitta ett sätt att leva med att jag lever och uppfostrar barn i ett land, som i praktiken, inte straffar våldtäktsmän. Det är enligt min mening knappt olagligt att våldta i Sverige. I teorin kanske det är olagligt men i praktiken kan väl ingen vettig människa säga till ett våldtäktsoffer att de borde anmäla.
 
"Jaha, så du har blivit utsatt för brottet gruppvåldtäkt... Bearbeta det traumat så fort du kan för snart kommer det nya. Om du vill anmäla alltså".
 
Jag får en oerhörd ångest och blir framförallt rädd.
Vill krypa in under täcket och bli matad med glass ett par veckor, sedan vill jag bli en rosaklädd hämnare som ger rättvisa åt offer som aldrig får någon. Jag är sååå emot dödsstraff men shit vad jag vill vara en superhjälte utan en sofistikerad moral, ba´: "MyMamman är hård mot de vidriga" skulle min slogan vara, "BOOOOOM!"
 
Jag vet att jag är barnslig och imorgon står jag förmodligen inte för det men ikväll när tankar kring vårt samhälle, och dess brister, mal runt runt vill jag bara... Jaa, sparka en våldtäktsman i pungen skulle kännas jävligt bra!
 
Jag läser om antiken och min ångest blandas med kunskap om att det, typ, alltid varit såhär. Jag har följt de patriarkala strukturerna så långt tillbaka som 700 f.Kr och där finns de i all sin vidrighet. Visst har det blivit bättre men med tanke på att människan haft en sisådär 2700år på sig att förbättra så är jag besviken på resultatet.
 
Ikväll ska jag skriva svaret på frågan om "hur livet såg ut för den atenska kvinnan under antiken". Jag vill ropa till henne över årtusendena "Det blir värre innan det blir bättre och när det blir bättre blir det inte bra!!"
 
Jag ska försöka skriva om godbitarna i mitt liv ett tag för det måste vara deprimerande läsning dessa dagar. Förlåt. Men jag står inte ut ibland. Jag kan inte stänga av.
 
Gladare nyheter: Jag fick mitt förstahandsval för handledare och ämne för min C-uppsats...!
Jag ska skriva om en liten del av ett ämne som just nu står mig upp i halsen: Manlighet. He...
Återkommer när ångesten har lagt sig! Gonatt!
 

   2 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Feminism, Gorm,vrål,tjut &gnäll | Startsidan


THE MUMMY

Jo visst känns det som att det finns allt för många osparkade pungar. Der låter en smula skojigt kanske men det gör så ont hela tiden att känna raseri, sorg, och i värsta fall ensamhet och uppgivenhet (vi har ju som du påpekar haft en stund på oss).

Svar: "Osparkade pungar", jaa jag drog på mun en smula och tillät mig skratta men egentligen är det djupt sorgligt. Jag vill ha mina superkrafter nu!!
aliaslillamy



URL:


Hanna

Jag är också i en riktig svacka pga flera saker men kanske främst det du skriver om. Det är så sorgligt och gör så ont i hjärtat när man inser hur många många tjejer och kvinnor som varit med om våldtäkt, trakasserier och ofredanden. Och hur många många som inte ser problematiken. Jag inser verkligen hur tur jag har haft hittills!
En annan sak som gör mig ledsen är att det känns som att ingen (okej förutom mina systrar och bästa kompis) förstår överhuvudtaget vad genus handlar om (postar t ex Alf Svenssons text om genus och liknande och tycker att den är klockren, tycker att jag ska sluta klä mina barn i "tjejfärger" för att dom kommer att bli retade, tjatar om att M är en typiskt pojke så fort han rör en bil) och så många har fördomar mot feminister att man knappt vågar säga att man är en av dom..
Är så less på allt!

Nu blev det är värsta depp-kommentaren och är kanske inte vad du behöver. Men tack för att du orkar skriva om allt det jobbiga runt om oss också. Hoppas du får dina superkrafter snarast och kan börja jakten på det osparkade pungarna :)

Svar: Kära, kära! Vi är nog i samma svacka just nu. Känns som att bloggen är en enda klagomur och jag vill ge alla käcka människor på nöten. För min feminism handlar o smärta. Att världen ser ut som den gör, gör ont i mig. jag har inget annat val än att vara feminist och jag har svårt att fokusera på det positiva och de framsteg som faktiskt görs. men så kommer det bättre tider då jag orkar kämpa och smärtan känns mindre. Men som precis som du skriver så kan ensamheten vara det värsta. jag har femenist-kompisar men större delen av min omvärld ser inte det jag ser. Läsare som du är det som tar mig frammåt när jag funderar på att sluta skriva. Så snart jag tagit mig ur den här svackan med familjen och förskola så ska jag bjuda hem dig. Tror vi har en del gemensamt, tyvärr =) varma kramar och ett löfte om att du inte är ensam!! Vi är många bara i vår lilla stad!
aliaslillamy



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?

P R E S E N T A T I O N
    Jag är kvinnan i den gula villan med den vildvuxna gården. Mitt i stan fast på landet. Jag är konflikträdd och rädd i största allmänhet men också modig ibland.

    Jag är gift med mitt livs kärlek och tillsammans har vi, efter många om och men, fått våra tvillingsöner Otto och Vilgot. De är ofattbart älskade och solarna i mitt liv. De går klädda i loppisfyndade kläder. Själv går jag klädd i klänning och med en stor "LillaMy"-knut på huvudet.

    Jag tror på genuspedagogik, är feminist och kämpar dagligen med mig själv, min självbild, mitt föräldraskap och samhällets normer. Till detta praktiserar jag "No Poo" vilket innebär att jag inte använder kemikalier i hud- och hårvård.

    Glad, kurvig, hardcore-feministisk tvillingmamma som älskar männen i mitt liv men strider mot patriarkat och förlegade könsroller. Jag försöker leva så miljövänligt som jag kan och orkar (speciellt när plånboken tjänar på det). Jag bakar och inreder yvigt och passionerat med egna infall och påhitt.

    Du har kommit till en kul, feministisk mammablogg med tydliga inslag av delikata bakverk! Skratta, gråt och vråla tillsammans med mig!

K A T E G O R I E R

A R K I V

B L O G G K Ä R L E K

{ STARTSIDAN }     { LAYOUT }     { BLOGLOVIN' }