Nu är goda råd dyra, det kokta fläsket är stekt och jag ser inte skogen för alla träd och droppen har fått bägaren att rinna över... Life is a bitch and so am I. Skulle kunna fortsätta stapla oneliners tills era ögon blöder men jag stannar här med mitt bidrag till klysch-VM. Ingen idé att överdriva. Jag mår som en påse bajs och faktorerna är många. Efter tre dagars ny inskolning (som vi fått tjata oss till) har barnen precis börjat våga lämna famnen och leka lite. Förtvivlan över att gå dit är lika stark men väl där tar de uppehåll i gråten och leker lite korta stunder. Vi föräldrar å andra sidan blir mer och mer tveksamma till hela stället.
Ska vi verkligen tvinga igenom att de "fogar" sig när vi inte är trygga med detta. pedagogiken känns obefintlig och den stora fråga är väl om det kan fungera som förvaring av våra barn tills vi hittar något bättre eller om vi ska ge upp, ta hem dem, och leta ett nytt ställe. men vi har bestämt oss för att fullfölja inskolningen iallafall. Kvällen innan fjärde inskolningsdagen fick en av mina barn 39,5 graders feber. Vi är en bra bit in i andra dygnet av feber och det verkar inte ge med sig.
Mitt i allt det här har jag tagit beslutet att dra ned på studierna. Från 150% till heltid, så det är väl inte hela världen men värken är så pass jobbig och barnen så sjuka och HEMMA att även det verkar vara svårt att klara... Eller klarar det gör jag ju. På nätter och kvällar men denna stressiga situation gör mig sårbar för ångest och mer värk. Dessa hör både ihop och inte. Ångesten leder inte till värk (jag för noga dagbok) men en dålig värk-period kan lätt leda till mer ångest i kombination med en stressig situation.
HUR ska vi göra och vad blir bäst för barnen? Hur kombinerar vi "bäst för barnen" med våra egna jobb och studier? Maken har gått ned i arbetstid och jag har dragit ned mina studier.
Beslutet att dra ned studierna kom plötsligt när jag köpte ett par julmagasin med pyssel och började grina för att jag insåg att inget av all den inspirationen var möjlig. Julpynt, vällagad mat och ett städat hem kändes så långt borta och den egna kroppen omöjlig att ta hand om.
Maken har vabbat i några dagar och idag är det min tur. På plussidan (och det är ett stort plus för mina barn) är att marken nu täcks av ett tunt lager snö. de är bortom sig av glädje. Men sjuka. Kompromissen blir att vi går en promenad med vagnen om en stund för att titta på snön (och köpa snus till mamman).
Ett beslut har tagits och börjat fixas med: Mig.
Jag måste ta hjälp med mitt eget mående.
Behövs medecin så får det vara så. Det som skrämmer skiten ur mig är att den sortens medecin tar ett tag att sätta in och under den tiden blir ångesten som regel inte bättre... Att utsätta sig för ännu en svaghet i dessa tider känns som idioti men när passar det att göra sig sårbar för detta?? Svaret är förmodligen: aldrig. Så idag gräver jag i det. Hur kan jag överleva de närmaste veckorna är frågan med stort F. OM jag orkar ska jag också gräva i platser på andra förskolor och hur jag kan kombinera studier med ett annars ganska jobbigt liv. jag är varken ledsen eller nedstämd men jag har en oerhört obekväm oro och den får mig att missa lösningar på problem som jag vanligtvis bara ser intiutivt och sedan agerar på.
Jag har inga problem med att klara tentor och seminarier i skolan. Stressen över skolan handlar om att jag vill lära mig allt för att det är roligt. jag vill inte plugga bara taktiskt när jag har möjligheten att plugga världens roligaste ämne: Idéhistoria. Jag vill läsa och lära mig allt.
Så... det här inlägget blev mörkt och tungt. Så fokusera på det positiva i det här inlägget: snön!!
Det ska jag försöka göra.
Regina