Tvillingarna Bäckman sätter man sig inte på
Hej! Från en trött men lycklig mamma. Vid fyra-rycket var jag visserligen
beredd att begå självmord med osthyveln men nu har livsandarna återvänt.
(På föräldraspråk: Barnen nattas just nu av den gode fadern.)
De senaste dagarna har vi haft någon liten magbacill som gjort livet surt,
men nu verkar vi vara på bättringsvägen! PJUH!
Så här på kvällen (när de nattas och jag kan tänka färdigt en tanke) så känns det ändå
som att jag har världens finaste ungar!
Otto har visserligen en förkärlek för
att peta in saker i näsan och skapa konst av bullformar men han är glad och
pratsam. Älskar att ha skor på sig (travar runt hela dagarna med kängor på)
och äääälskar blodpudding med lingonsylt.
Vilgot gillar att luras att han har
bajsat och när man ska titta rusar han iväg och gömmer sig. Väl hittad och
infångad skrattar han nöjt när mamman tittar i en tom blöja. Han är lite oroligare
än Otto och är mycket bestämd kring vilka program han vill se och när man ska spola
förbi otäckheter. Vilgot vill gärna att vi ska låtsas att vi är lamm jämt, gillar Bamse
och äääälskar blodpudding och lingonsylt.
De är väl så olika som syskon kan vara
men gemensamt har de att Tvillingarna Bäckman sätter man sig inte på. Ett drag
som skapar problem ibland då mamman vill annorlunda än ungar men är nog
det drag som jag gillar mest. Jag vill fostra ungar som vågar säga ifrån, som har
intigritet. Den vill jag värna om och försvara om så behövs.
Nu ska jag pusta ut och kanske (kors i taket) ta ett glas vin...
Fast näe, då somnar jag nog där jag sitter.
Natti på er alla!
Otto
Vilgot
Grundläggande fel i sitt toapappers-arrangemangs-dna
Titta på bilden nedan
Jag har alltid varit övertygad om att människor som har sådana dörrhandtag har något grundläggande fel i sitt DNA. I övrigt normala men när det kommer till dörrhandtag: Grundläggande fel i sitt DNA. Samma sak med människor som vänder toarullen fel väg i hållaren så man bara kan dra ut en ruta i taget: Grundläggande fel i sitt toapappers-arrangemangs-dna. Amen på det liksom. Helt enkelt sjuka utan egen förskyllan och i övrigt normalt funtade... Nåja.
Men nu vet jag! De kallas småbarnsföräldrar och har arrangerat toapapper och dörrhandtag för att undvika smärre katastrofer. (Säkert finns det de som har så trots avsaknad av småbarn och då vidhåller jag Dna-teorin) Man gör det man måste för att hindra ungarna från att rulla ut en hel rulle toapapper och sedan trå ner tjorven i närmaste sko (efter att först doppat den i toan) och man har dörrhandtag, som ovan, för att förhindra att ungarna smiter och gör illa sig själv, varandra eller ens bohag.
Men nu måste jag sluta denna tirad av onödigt vetande för Otto vandrade precis in i vardagsrummet med ALLA mina bullformar, omsorgsfullt, ihopknölade och just nu försöker han bära dem på huvudet som en hatt...
Inga kommentarer | LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Själv älskar jag att kasta sten i glashus
Sitter och funderar på diskussionen hos Lady Dahmer. Folk hänvisar till att hon och hennes man inte delat föräldraledigheten lika samt att familjen delvis lever mer på maken eftersom han tjänar betydligt bättre, och det skulle på något vis diskvalificera henne från att skriva åsikter kring genus och feminism.
Vad jag förstått är hon, liksom jag, för delad föräldraförsäkring TROTS att hon själv tog ut nästan all föräldraledighet. Hujedamig! Hur kan man ge sig till att tycka när man inte själv är perfekt!!??
Själv älskar jag att kasta sten i glashus. Jag är ingen perfekt feminist och lever på intet sätt jämställt då jag oxå tar ut nästan all föräldraledighet och därmed hamnar efter i karriär och inkomst. Men jag anser att jag får tycka ändå. Givetvis är det viktigt att leva som man lär, speciellt inför barn, men INGEN är perfekt och ingen av oss är beredd att låta familjen lida ekonomiskt för våra åsikter. En delad föräldraförsäkring skulle ha slagit hårt mot vår ekonomi men den hade varit bra för samhället (är jag övertygad om) men nu finns inte en delad föräldraförsäkring och då utnyttjar jag kryphålet för att se till att vi kan leva drägligt. (Obs! Jag har en extra pensionsförsäkring för att täcka upp en del av glappet.)
För om kriterierna, för att få tycka till om genus och feminism, är:
*Att man gift sig med, eller lever med, en man som tjänar exakt
lika mycket och har samma sorts karriär.
(Fuck kärleken alltså, titta på lönebesked och ambitionsnivå!)
(Fuck kärleken alltså, titta på lönebesked och ambitionsnivå!)
*Att man delar hushållssysslor med millimeterrättvisa.
(Då diskvalificeras jag eftersom jag har så mycket värk att tex
vedbärning och skottning blir en sjukskrivning.)
*Att man aldrig sminkar sig, bär klänning eller på annat sätt "bryr sig om sitt utseende"
(Att mao vägra alla uttryck för ens egen person och smak -lycka till.)
Ni fattar! INGEN skulle någonsin få tycka till om någonting och samtidigt, på minsta sätt, leva i denna värld eller på något sätt påverkas av sin samtid, samhälle och normer.
Att problematisera är viktigt även om vi inte kan leva upp till allt vi tycker. Vi kan problematisera våra egna val och göra så mycket rätt som vi orkar och förmår. Men vi får tycka även om tyckandet innebär att vi får ta en titt i spegeln och inte gilla allt vi ser. Jag vågar gå så långt som att säga att ingen lever exakt som de lär, för då skulle vi aldrig kunna känna oss bekväma eller stressa av. Dessutom kan man ju tycka till om strukturer och normer utan att för den delen klaga på personer, för om man gör det kastar man ofta så mycket sten att glashuset riskerar att rasa. Man behöver inte vara helgjuten, men man kan utmana sig själv ibland. Speciellt om man inspireras av sådana som LadyD.
Summa summarum: Trauma
Idag har det varit full fart! Jheeeeesus! Rammel, snubbel, en batalj med dammsugaren
och så har Otto smakat linnement... Uss, uss (smakar det om man får tro Otto)! Dammsugaren
har alltid varit lite av ungarnas Nemesis. Men på slutet har det gått jättebra. De har suttit i soffan
och betraktat städningen med spänning... När jag skulle byta uttag till dammsugaren så iddes jag
inte slå av monstret utan slet helt enkelt ut sladden och satte i den i nästa uttag. Frid och fröjd, om det
inte varit för att Ville vågat sig fram för att klappa dammsugaren och det blev så djävligt tajmat att jag
satte i kontakten samtidigt som han klappade dammsugaren...
Kriiiiiiiis! Ville grät och var rädd och plockades upp varpå Otto (som inte fattad vad dramat gått ut på)
antog att det måste vara fråga om livsfara eftersom mamman plockade upp Ville, med en svepande rörelse. Kontentan blev att Otto blev betydligt räddare än Ville och satt som en liten Gibbonapa på min axel i en halvtimma! Han borrade in ansiktet i min hals och VÄGRADE titta upp. Båda skakade som små asplöv.
Summa summarum: Trauma.
Mamman hade händerna fulla och skulle vilja smiska sig själv för dåligt mammande idag!
Vad ska jag nu göra med det dryga kilo av små vederstyggelser??
Jag visade glatt brorsan denna
Som jag sparat för att se honom njuuuta (slash erkänna att de svarta godisarna i Gott&Blandat-påsen suger röv) och han svarade med torr röst, ungefär som Vesterman när Tjorven erbjuder honom ett korsstygnsbroderi (jag är något Saltkråkan-skadad JA!): "Jaa, jag längtar ju inte precis".
Say whaaaaat??! Här har man slavat och ätit de färgade godisarna i påsen, i veckor! VECKOR! Ett projet jag hängivit mig åt med samma dignitet som hur jag uppfostrar mina barn!
Åsså "läängtar han inte precis". Nähä... Så han bara erkänner sådär att de inte är särskillt goda...
Men hur blir det då med hela min otäcka plan och mitt onda skratt?? (Muahahahahaaaaa!!)
Ni som undrar hur detta projekt började kan läsa här!
Vad ska jag nu göra med det dryga kilo av små vederstyggelser?? Någon som är intresserad (=gravt sinnesjuk)?
SÅ ska jag göra!
Söndag. En dagav ångest för de flesta. Mannen och ungarna är ute i solen och leker.
Jag tittar på "Girls" och dricker kaffe och kedjesnusar. Vet ni vad jag skulle vilja göra?
Jag skulle vilja vara den där mamman som väntar in ungarna med varm blåbärssoppa
(vilket i verkligen skulle vara en katastrof av blåbär och små barnhänder) och smörgåsar
med prickig korv (och de skulle ändå bara äta korven och bygga torn av brödet). Men
ni fattar! Jag skulle vilja vara en Bullerby-mamma ibland. Men jag vill oxå sitta i soffan,
skriva till er och titta på Tv-serier. Dagens I-landsproblem. Jag tror bestämt att jag ska
sitta kvar, ge faan i blåbärssoppan och INTE ha dåligt samvete. SÅ ska jag göra.
Serienörd... Thats me!
Asså, jag är ju Tv-serienörd av stora mått mätt! (Mätt? Nu blev jag hungrig!)
Jag har typ sett allt. Allt som är bra, allt som är i närheten av bra och iblan (när nöden krävt det) ren skit. (Och då ska ni betänka att jag läser böcker och tittar på film oxå.) I kid you not! Med några få undantag så har jag sett det mesta. Det är tom lättare att räkna upp skit jag inte sett. Bland dem hamnar:
*Alla typer av svenska deckarserier såsom "Irené Huss" och annat tråk.
Inte för att det är det värsta världen har att uppbringa utan för att brittiska och
amerikanska deckare är bättre. Sorry! Telling it like it is!
*Sopranos och The Wire
Har aldrig blivit av helt enkelt. Så mycket att se och så lite tid.
*Såpor såsom: Gossip Girl, O.C och...
Nää, nu ljuger jag! Jag har sett dessa bitvis under mordhot...
Ljugerska som jag är var ovan inte heller sant. Jag har sett dem nååågon gång.
Okej, okej, jag har sett en hel del av dem, men bara i brist på annat och/eller innan
jag skaffade mig bättre smak och fick skit att göra. Men jag står inte för det, det gör jag inte!
*Många Svenska serier överlag
För att de ofta suger och jag generaliserar
Några favoriter tänkte jag oxå bjuda på: (bare in mind: det finns sååå många)
True Blood
Supernatural
New Girl
The League
Greys Anatomy
Buffy
Firefly
Dollhouse
Criminal Minds
Sherlock (kanske den bästa deckaren någonsin)
Homeland
The Big Bang Theory
Dexter
Bones
Sons of anarchy
Law and order SVU
Merlin
Veronica Mars
Farscape
Game of Thrones
Solsidan (En svensk minsann!)
Copper
Jekyll
Being Human
How I Met your Mother
Joho, minsann. Detta är bara ett axplock. För ett par år sedan sammanställde jag en lista (som jag tappat bort: Buhuuu!) som innehöll serier som vi höll på att se eller sett klart. Då hamnade vi på kring femtio serier. Nu vågar jag knappt tänka på hur många... Men vi får välja noga numera eftersom vi sällan hinner sätta ned baken, än mindre se mer än ett avsnitt. Men när vi blir pensionärer DÅ!
Det jag kan låta bli att göra UTAN att få ångest ,eller undra vad folk ska tycka, är mer för min egen skull, Men det som GER ÅNGEST när jag låter bli är saker som jag bör öva på att ge faan i!
Till alla er som "sminkar er för er egen skull": GRATTIS!
Jag tror ni är ovanliga som inte sminkar er för bekräftelse.
Jag sminkar mig INTE för min egen skull! (I alla fall inte alltid.)
Isåfall skulle jag ju sminka mig lika ofta på söndagskvällen framför Saltkråkan som inför aktiviteter utanför hemmet. Men så är INTE fallet. Mina sminkningar sammanfaller, på något mystiskt sätt, med när jag ska umgås med folk. Jajjamen! Precis som när bantningen, för hälsan, sammanfaller med hur kläderna sitter eller hur mycket det står på vågen.
Jag sminkar mig för att andra ska tycka att jag är snygg, för bekräftelsen.
There you have it!
Att sminka sig för bekräftelse (eller banta för att komma i ett par jeans) är inte fel per definition. Snarare kan vetskapen om varför jag gör det sätta mig fri. För att jag SER strukturer som påverkar oss från det att vi lämnar livmodern: Att man som kvinna (och man) mäter kvinnors värde i utseende. (Inte bara, men vi gör det också.) Jag kan också se vilken ångest det skapat för mig och skapar för mina medsystrar. Jag kan se att det är en del av en patriarkal maktstruktur som medför fler nackdelar än fördelar. Att kalla små flickor för fiiina är inte ofarligt för deras självbild. Ni vet vad jag menar vid det här laget.
Poängen är att genom att erkänna att jag drivs av ett bekräftelsebehov, som jag fått genom socialisering, så kan jag:
*Förlåta mig själv (och sminka mig ibland om jag vill)
*Utmana mig själv att INTE göra det ibland och se ångesten det
medför för vad den är. (Onödig ångest).
*Jag kan aktivt jobba för att INTE skapa ångest hos andra genom
att bedöma deras utseende eller fiska efter bedömningar av mitt.
*Jag kan se till att, i minsta möjliga mån, överföra detta på kommande
generationer. (Kanske kommer mina barnbarnsbarn att sminka sig för
sin egen skull och inte för att följa normen.)
*...och igen FÖRLÅTA mig själv för att jag inte alltid orkar gå emot normen.
Jag är barn av min tid, lever i den värld som är just nu och är inte opåverkad
av min barndom och samhällets syn på kvinnor. Men jag kan kämpa emot så
mycket jag orkar och ÖVA på att lägga mindre energi på mitt utseende.
OBS! Det finns många saker som balanserar på linjen mellan "att göra det för bekräftelse" och "att göra det för sin egen skull". Själv tror jag att tumregeln är att Det jag kan låta bli att göra UTAN att få ångest ,eller undra vad folk ska tycka, är mer för min egen skull, Men det som GER ÅNGEST när jag låter bli är saker som jag bör öva på att ge faan i! Den regeln är vad som (tillsammans med att jag blev mamma och helt enkelt inte har samma tid) har gjort att jag numera inte reflekterar om huruvida jag går ut osminkad. Men det är också den som säger mig att jag har en bit att gå innan jag är fri, för jag gruvar mig fortfarande för att bada utan att raka benen.
En annan tumregel är att det inte ska vara plågsamt eller göra ont för då är det definitivt inte för "min egen skull". Med andra ord så färgar jag håret ibland (för min egen skull), jag peelar ansiktet (för min egen skull) och jag målar naglarna tre gånger per år (för min egen skull.) Men jag rakar inte benen för min egen skull, jag sminkar mig ibland för min egen skull och ibland inte (men jag vet skillnaden) och jag har inte pushup-bh för min egen skull. Vetskapen gör mig mer tillfreds.
Jag är ETT DJÄVLA GENI!
Igår var Otto lite febrig och ledsen men vi körde på som vanligt.
Och det gick vägen. Dels för att vovvarna fick följa med ut (se tidigare inlägg)
och att Moffa ryckte ut för att hjälpa till och kom hit vid 14-rycket då dagen
brukar bli som jobbigast. Jag har en arm som trilskas och alltid barn som
trilskas så kombinationen tarvade lite extra hjälp. Idag är båda ungarna lite
febriga och ledsna. Men jag är ETT DJÄVLA GENI! Jag har "fixat" hem
Lotta på Bråkmakargatan och nu sitter de som två små hösäckar, med blanka ögon,
och tittar andäktigt. Ibland blir de, visserligen, kramiga och ska klättra PÅ mig
varpå någon trampar på den andre, den andre svarar med att bitas och den förste blir
kränkt och jätteledsen. Men det kan, på det hela taget, inte gå bättre en sån här dag.
Kära tant Jossan, vovvarna vi fick mår bra och älskar att vara ute!
Gårdagens utestund började med en förhandling.
Ungarna skulle absolut ha med sig vovvarna ut.
(Vovvarna är två mjukisdjur som de fått av sin tant Jossan)
Ungarna ba:Vovvarna ska med ut! Punkt slut!!
Mamman: Kommer inte på fråga! Aldrig!!!!!!!!!!
Ungarna: Vovvarna ska med!
*
*
*
*
En kvarts förhandlande senare följde vovvarna med ut...
Det gäller att vara konsekvent! Ge med sig när det gäller
saker som tål torktumling! Amen!
Roligare med drullningar
Idag ungarna få vara med sin morfar lite extra.
Eftersom mamma deras är i så uselt skick så kommer
morfar redan efter lunch och leker. Hoppas han kommer ihåg
sina knäskydd, annars får han nog ont i knäna av all lek.
Själv har jag drullat i trappan i morse. Kanske skulle denna blogg bli lite bättre/roligare om jag drullade lite oftare, som jag gjorde förr om åren. Drullade var-och varannan dag gjorde jag... Nu har jag blitt gammal och försiktig. Och till mormorsmor som oroar sig så för vår trapp (eller snarare för oss som går i den): Det var bara en liiiiiiiiten drullning. Tappade balansen när jag kommit längst ned och satte mig och åkte på några trappsteg. Ont i röva är det enda menet från olyckan. Ingen anledning att riva övervåningen och göra enplansvilla för en mini-drullning.
Pojkarna har börjat vilja, nej beordra oss alla, att gå upp på övervåningen. Dit får de ju inte gå själva men med mormor går de där på upptäcktsfärd nästan varje dag. Det ska hoppas och tjutas i sängen, öppnas fönster och pilla i snön på fönsterblecken, sittas i kontorsstolar och snurras, spela Imsevimse på lampskärmar och gömmas i garderober. Sedan ska de åka på rumpan ned för trappen. De har sin lilla runda och så fort mormor kliver in genom dörren tultar de bestämt mot trappen, dragandes mormor i kjolarna. Att vänta på att hon ska få sig en kopp kaffe eller säga hej till mamman är icke tillåtet!
Nu är det dags för fruktstund!
Ikväll är jag vresig och vrång!
Idag har vi tagit det lugnt. Sett på "Bamse och den lilla åsnan", byggt med duplo
(de små kaneljerna envisades med att riva mitt fina hus, som jag byggt, och blev
så entusiastiska över rivandet att de blev ovänner och bet varandra), ätit pizza och
nu sitter jag i soffan och kan knappt hålla upp ögonen trots att jag sov till 10.30.
Jag har haft så fasligt ont i kroppen i helgen. Alla små leder i fingrar och tår skriker att "nu får du väl ändå ta och ge dig!" Och jag vill bara ryta tillbaka "Men jag gör ju för faan ingenting mot er!" Jag lever bara mitt liv precis som alla andra! "Vad vill ni?!" Jag kan ju inte ligga i sängen tills jag blir mumifierad för att ni, små leder, ska vara nöjda! Och förresten kan jag inte sova för att de (små asen) värker så jag blir galen!
För er som blir fundersamma över detta lilla utbrott kan jag meddela att jag går till doktorn och har både medicin och en plan för framtiden. Men när det blir så här akut blir jag så djävla förbannad att jag får lust att ge lederna något att grina åt! Men det ska jag inte göra. Jag ska smeka dem medhårs, vila så mycket det nu är möjligt (med två små gossebarn som fräser runt som små jehun) och ringa doktorn imorgon. Tur att jag har en make som lyfter, lagar mat och hänger tvätt ikväll, annars hade jag väl bott i en skräphög och tuggat okokt spagetti. FAN!
Ikväll är jag vresig och vrång!
Jag vräker mig i min egen ilska
och gräver ner mig i mitt dåliga humör!
Imorgon är det en ny dag och då tar jag nya tag!
Natti!
Hjärngympa
Igårkväll var jag på restaurang med min vän Alex och fick lite hjärngympa.
Jag kan liksom se det framför mig. Två feminister som pratar 180 och gnistorna
yr, tankegångar påbörjas, iddeér förkastas och nya kommer å halvfärdiga
tankegångar blir hela.
Idag åker vi till svärisarna och slappar!
Flera veckors, målmedveten, ätning av Gott&Blandat har betalat sig
Ha! När jag gormade som värst om de DÅLIGA godisarna i Gott&Blandat-påsen undslapp sig lillebror Bobbo att han "Faktiskt tyckte att de var rätt goda". Sådant kan, helt enkelt, inte få gå ostraffat. (Jag menar jisses, INGEN KAN gilla de små vedestyggelserna!) Så jag sparade alla de svarta små godisarna som smakar röv, och fastnar i tänderna, och la dem i en burk avsedd för ovan nämnda lillebror. Flera veckors, målmedveten, ätning av Gott&Blandat har betalat sig och nu ska brorsan få en stor burk med skitgodis! Och jag ska se när han njuuuuter av dem!!
Jag gillar den här djävla kärleksdagen
Gaaaaaaah! Det är alla- hjärtans- dag!! Kunde någon kanske ha
påpekat dagens ankomst för, typ, tre månader sedan så jag hunnit:
klä på två ormande killar, lyfta upp dem i vagnen, spänna fast dem
trots protester, baxa ut vagnen, trava i 10cm snö till Ica och köpa
trots protester, baxa ut vagnen, trava i 10cm snö till Ica och köpa
överprissatta gelehjärtan? Kunde någon ha gjort det?? Va va va?
För det är, typ, så lång tid jag behöver på mig för ett sådant projekt!!
Och när ni ändå höll på med "upplysning om särskilda dagar" kunde
ni ha påpekat att vi hade bröllopsdag för ett par veckor sedan!! Den
höll jag, så när, på att missa för att folk är så djävla dåliga på att påminna
senila stressade småbarnsmorsor. Som tur var kom jag på det medan jag
var på apoteket och han rusa in på systemet (vägg i vägg) för att inhandla
skumpa! (som vi inte hade tid att dricka den kvällen utan stod kvar på kylning
i två veckor tills jag och min kompis M drack upp den medan våra makar
spelade Tv-spel, men ändå!) Sedan låtsades jag att jag kommit ihåg i goood
tid. (En liten vit lögn, ja.) Själv fick jag en deckare och en JÄTTEpåse med
Gott&Blandat. DET kallar jag kärlek!
Hur som helst! Jag gillar den här djävla kärleksdagen och är småsur över att jag missat den.
(läs: Gelehjärtanen) Men det får bli lite extra pussning på make och barn ikväll. Om jag kommer ihåg...
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Reflektion 2: Det här är DET VÄRSTA påhitt de någonsin hittat på!
Tre nyheter i vårt hem:
1/ Pojkarna har kommit på att det är as-roligt att klättra ner, i hörnet, mellan sofforna,
krypa i den "hemliga gången" bakom soffan och rusa tillbaka till hörnet och börja om.
Medan jag skriver är det en, aldrig sinande, ström med små killar som klättrar, kryper och rusar.
Reflektion: Värre påhitt har de ju hittat på, nu är de åtminstone sysselsatta.
2/ De pekar uppfodrande på mor sin och komenderar: "Laa!" "Laaaaa", vilket betyder att
modern, ögonaböj, ska slänga sig ner på golvet och låtsas att hon är ett Lamm! Sedan ska
killarna klappa, krama och pussa lammet varpå de själva ska låtsas vara lamm.
Reflektion: Värre påhitt har de ju hittat på men det knakar oroväckande i knäna.
3/ Vi har ett staket runt spis och vedspis. Detta staket är ankrat i vedlåren, modell grande.
Killarna har kommit på att de kan krypa in bakom vedlåren och ta spjärn mot väggen
för att förskjuta hela staketet och ta sig in till den heliga graalen: Vedspisen. Igår, medan
jag bytte blöja på Otto, hade Vilgot gjort detta och resolut grävt ut alla aska ur vedspisen!
Reflektion: Gaaaaaahhhhh!!!!
Reflektion 2: Det här är DET VÄRSTA påhitt de någonsin hittat på!
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Förskolestart?
Jag har dragit ut på mina barns förskolestart ett tag. Jag är, faktiskt, rätt övertygad om att de flesta
skulle tycka att vi nått vår ekonomiska smärtgräns redan i höstas. Då blev vi tvungna att göra en
otroligt tight budget, utan utrymme för utsvävningar, och ge upp en hel del som annars känts som
en självklarhet. Kort sagt: Vi har valt vår ekonomiska situation och det har inte varit synd om oss.
Att skjuta på den självklara gränsen: "ungar ska börja på förskola vid femton månader" har vi gjort av en mängd annledningar. En har varit att vi tyckt att vi kunnat. Om vi låter bli att planera resor och stora renoveringar samt är allmänt sparsamma så är det mer än möjligt. Men det är mycket annat också. Jag har velat känna mig trygg med att pojkarna är redo för att på heltid befinna sig i större grupper i en ordnad verksamhet. (Jag vet att de skulle klara det men har inte varit säker på att de ska behöva klara det.) Jag har velat se att de kan säga ifrån om de ogillar något, att de är sociala små varelser och att de förstår konceptet:
"mamma/pappa finns trotts att vi inte ser dem" och "de kommer att komma tillbaka". Rent utvecklingspsykologiskt sker det något senare än femton månader. Det betyder INTE att jag tror att föräldrar som väljer att sätta sina barn på förskola, vid femton månader, gör sina barn en otjänst. Nej, jag tror att de föräldrarna gör det som är bäst för deras familj och i de allra flesta fall så trivs barn, och mår bra, på förskola. Men jag vänder mig emot att Barn BEHÖVER förskola och menar att det är familjen som behöver den av olika annledningar. Jag tror INTE att jag gör mina barn en otjänst genom att låta dem vara i en lugn miljö, med mig, tills jag känner mig trygg med deras förskolestart. Jag tror att barn mår bra av att ha lite "tråkigt", att inte pumpas fulla av intryck och av att slippa inordna sig i en barngrupp. Men förskolestart (liksom samsovning, uppfostran och måltider) har jag läst på, långt innan jag blev gravid, och kommit fram till den väg JAG vill gå med mina barn. Inget av det är slupmässigt eller "bara blev". Jag har en väl underbyggd tanke bakom de val jag gjort.
Men förskola är viktig och för många den enda vägen.
Jag tycker också att det är nyttigt, iallafall för mig, att ifrågasätta normen att "barn ska befinna sig i en ordnad verksamhet från femton månader tills de gått ut nian (och ibland längre)". Jag säger INTE att det inte ska vara så, jag roar mig bara med att ifrågasätta normen en aning. På samma sätt ifrågasätter jag att alla vuxna ska jobba heltid mellan 18 och 65. Måste man följa normen och om inte: Hur kan man lägga upp det istället? Kommer jag att ångra att jag levde "fattigt" när de var små eller kommer jag att ångra att jag inte spenderade MER tid med dem? Jag lägger inte in värderingar i det, jag bara ifrågasätter.
Enda annledningen till att jag skriver om detta, känsliga, ämne är inte för att slå ner på folk som inte väljer samma väg som mig, utan för att jag upplever att MIN väg provocerar och jag blir rätt ofta ifrågasatt. Ofta på ett sätt som antyder att jag inte tänkt igenom vad jag gör, att jag styrs av en onormal önskan att spendera tid med mina barn och att min tidigare barnlöshet får styra på ett osunt sätt. Och visst kan det vara så att jag inte ifrågasatt normen på samma sätt om jag kunde få barn hur lätt som helst, men jag hävdar att det finns långt fler annledningar till att jag väljer denna väg. Min mamma var normbrytande på åttiotalet när hon valde att vara hemma med oss, syskon, tills vi var betydligt äldre än femton månader. Vi levde på pappas lön från den lokala Ica-affären. Jag skulle vilja hävda att det skapat kreativa människor av oss. Att ifrågasättande av normer är något den kreative gör, på gott och ont.
Jag undviker, in i det sista att diskutera dessa frågor med omgivningen. Det finns nämligen inget sätt att förklara mina val, utan att andra ska känna att jag värderar deras val. Att ge andra föräldrar dåligt samvete är ju liksom det sista jag vill göra. Konstigt nog är det få som tvekar att dömma ut mina val...
...och det här med att ha en onormal önskan att spendera tid med mina barn...
Asså shit, va trött jag är på det ibland :) Kroppen värker, hjärnan skrumpnar
och jag kan längta efter tid till att vara just kreativ. Men blandade känslor är ju
liksom en del av livet, vilka val man än gör. Det viktiga är ju att känna sig trygg
med de val man gör, inte att vara stensäker varje timme på varje dygn.
P.s. Snart SKA de börja på förskola men många detaljer ska lösas för att vi ska känna oss just trygga.
Men visst är det fantastiskt att vi har förskolor där utbildade pedagoger tar hand om våra barn så att
även småbarnsföräldrar kan gå ut och förverkliga sig själva!! Det är sådant som gör att jag är GLAD att
betala skatt. Och de som orkar jobba med andras barn... DET imponerar på mig! D.s
Är det någon, som på allvar, tror att det skulle se likadant ut om män födde barn??
Varannan kvinna som föder vaginalt får förlossningsskador.
Sug på den! Undrar om den informationen ges till förlossningsrädda?
Förmodligen inte, informationen är nyför mig. Jag har aldrig varit
förlossningsrädd men börjar, ta mig djävulen, bli.
Informationen är viktig och ingen försöker ta ifrån alla er, med en bra upplevelse av vaginal förlossning, er upplevelse. Men några saker tål att tänkas på...
Jag hörde en gång en man beskriva sin frus förlossning som "Brutal" och "Barbarisk" och jag är böjd att hålla med. För hade män fött barn är jag rätt säker på att det skulle ha forskats fram ett säkert, smärtfritt och mindre brutalt sätt att få ut ungarna. Vissa män skulle föda "oldschool" och slå sig för bröstet men det allmänna sättet skulle se helt annorlunda ut. "Herregud, inte ska man behöva ligga och skrika i flera timmar i smärta" det vore ju barbariskt. Man skulle berätta historier om hur män födde förr i tiden och vi skulle förfasa oss över de stackars män som sprack från pung till anus. Jag tror vi skulle pumpa männen fulla med smärtstillande, utan hänsyn till ungen och sedan skule de få vila i veckor för att ta igen sig.
Men nu är det vi kvinnor som föder och jag säger inte att alla grejer ovan är att föredra. Jag säger inte ens att snitt, som jag själv fick, är att föredra. Jag vet helt enkelt för lite, men jag vet att 50% av alla kvinnor får förlossningsskador, som mörkas (eller inte förklaras) som skickas hem med ipren och när de ringer till vården för att de inte kan bajsa, sitta eller gå så antyds det att de är känsliga. En del blir säkert väl behandlade men många vittnar om en nonchalans som jag aldrig kunnat drömma om. Tänk dig att bli sydd från snippa till anus och sedan skickas hem för att ta hand om din lilla bebis.
Men när man är gravid och föder barn så är barnet första prioritet. Och det är väl okej men det präntas in i oss att vi ska vara så djävla tacksamma för att vi fått bära och föda barnet att vi ska knipa näbb och skratta oss igenom de faktiska skador som uppstår. Är det någon, som på allvar, tror att det skulle se likadant ut om män födde barn??
Och som sagt: Om du har haft en bra upplevelse, GRATTIS! Du tillhör de andra 50% som detta inlägg inte handlar om. Jag hade en bra förlossning men jag får ont i hjärtat när jag inser att så många har traumatiserats av sin förlossning. Jag har aldrig känt mig tryggare eller mer väl omhändertagen, av vården, än när jag födde. Men så snittades jag också.
Många är förlossningsrädda och de har fog för det.
Måndagstema
Igår fick bebbs en gunghäst av sin mommo. Sicken häst! I morse
insåg killarna att hästen stod i deras lekrum och det var medels mutor
de gick med på att äta frukost alls. När den nödvändigaste näringen intagits
började dagen med en lång klappningssession. Sedan följde en lång diskussion
om varifrån hästen bajsade och huruvida hästen bajsade nu. Varpå båda
ungarna påstod att de bajsat och ville att jag skulle kolla deras blöjor. När de
lurat mig att kolla deras (tomma) blöjor och skrattat nöjt skulle det ridas på hästen.
När båda ridit sjuhundrasjuttioelva gånger skulle duploelefanten, badankan och
dockan rida (och ramla av, varpå de behövde tröstas) och sedan gossarna igen.
Nu tittar vi på Bamse, som rider på den lilla åsnan, så jag antar att temat för dagen
skulle kunna vara ridning och bajsning. Vad har ni för tema denna Måndag?
Ropa inte hej...
"aHA!" tänker mamman listigt!
"Hamstrande tvillingar 0, trött mamma 1!"
Samtidigt plockar hon upp en duplokloss ur skon som hon precis tänkt "hoppa i".
Man är ju veteran vid det här laget och just mina skor verkar vara en populär plats att
gömma saker i. Hur många gånger har jag inte "hoppat" i skorna för att sekunden senare
halta runt, ylande som en kåtslagen katt, för att barnen gömt duplo i vinterskorna??
HUR många gånger? (Retorisk fråga men svaret är: Miljoner gånger!)
Segervisst kastar jag duploklossen åt fanders och skuttar i skorna för att rusa till bussen.
"Överlista mig a million times, shame on you. Överlista mig a million and one time...shame on me!"
- Trumpetar en segerviss mamma medan hon tar ett par käcka steg och inser att kidsen gillrat en dubbel fälla.
I skon låg nämligen oxå ett moget plommon...
Crap! Framtida strateger månne?
Frukt(ansvärt)!
I vår familj går det åt minst:
20 apelsiner
23 äpplen/päron
20 bananer
och ett antal kiwi, druvor eller annan frukt...
...i veckan! Det mesta äter barnen men vi vuxna har oxå blivit bättre fruktätare. Frukten kostar oss minst ett par hundralappar i veckan men eftersom barnen vägrar grönsaker så blir frukten viktig. Tur att vi är duktiga på att borsta tänderna i vår familj :)
Hur ser era fruktvanor ut?
Semester!
Ikväll tar jag semester! Jag åker med mamma ut till hennes lilla hus
utanför stan, badar i hennes badkar, äter hennes mat och trynar hur
länge jag vill imorgon! Det är med blandade känslor som jag sover min
första natt borta från barnen, men det behövs. Jag packar ett par böcker,
en stor påse Gott&Blandat och myskläder. Ha en trevlig Fredag!