Det jag kan låta bli att göra UTAN att få ångest ,eller undra vad folk ska tycka, är mer för min egen skull, Men det som GER ÅNGEST när jag låter bli är saker som jag bör öva på att ge faan i!
Till alla er som "sminkar er för er egen skull": GRATTIS!
Jag tror ni är ovanliga som inte sminkar er för bekräftelse.
Jag sminkar mig INTE för min egen skull! (I alla fall inte alltid.)
Isåfall skulle jag ju sminka mig lika ofta på söndagskvällen framför Saltkråkan som inför aktiviteter utanför hemmet. Men så är INTE fallet. Mina sminkningar sammanfaller, på något mystiskt sätt, med när jag ska umgås med folk. Jajjamen! Precis som när bantningen, för hälsan, sammanfaller med hur kläderna sitter eller hur mycket det står på vågen.
Jag sminkar mig för att andra ska tycka att jag är snygg, för bekräftelsen.
There you have it!
Att sminka sig för bekräftelse (eller banta för att komma i ett par jeans) är inte fel per definition. Snarare kan vetskapen om varför jag gör det sätta mig fri. För att jag SER strukturer som påverkar oss från det att vi lämnar livmodern: Att man som kvinna (och man) mäter kvinnors värde i utseende. (Inte bara, men vi gör det också.) Jag kan också se vilken ångest det skapat för mig och skapar för mina medsystrar. Jag kan se att det är en del av en patriarkal maktstruktur som medför fler nackdelar än fördelar. Att kalla små flickor för fiiina är inte ofarligt för deras självbild. Ni vet vad jag menar vid det här laget.
Poängen är att genom att erkänna att jag drivs av ett bekräftelsebehov, som jag fått genom socialisering, så kan jag:
*Förlåta mig själv (och sminka mig ibland om jag vill)
*Utmana mig själv att INTE göra det ibland och se ångesten det
medför för vad den är. (Onödig ångest).
*Jag kan aktivt jobba för att INTE skapa ångest hos andra genom
att bedöma deras utseende eller fiska efter bedömningar av mitt.
*Jag kan se till att, i minsta möjliga mån, överföra detta på kommande
generationer. (Kanske kommer mina barnbarnsbarn att sminka sig för
sin egen skull och inte för att följa normen.)
*...och igen FÖRLÅTA mig själv för att jag inte alltid orkar gå emot normen.
Jag är barn av min tid, lever i den värld som är just nu och är inte opåverkad
av min barndom och samhällets syn på kvinnor. Men jag kan kämpa emot så
mycket jag orkar och ÖVA på att lägga mindre energi på mitt utseende.
OBS! Det finns många saker som balanserar på linjen mellan "att göra det för bekräftelse" och "att göra det för sin egen skull". Själv tror jag att tumregeln är att Det jag kan låta bli att göra UTAN att få ångest ,eller undra vad folk ska tycka, är mer för min egen skull, Men det som GER ÅNGEST när jag låter bli är saker som jag bör öva på att ge faan i! Den regeln är vad som (tillsammans med att jag blev mamma och helt enkelt inte har samma tid) har gjort att jag numera inte reflekterar om huruvida jag går ut osminkad. Men det är också den som säger mig att jag har en bit att gå innan jag är fri, för jag gruvar mig fortfarande för att bada utan att raka benen.
En annan tumregel är att det inte ska vara plågsamt eller göra ont för då är det definitivt inte för "min egen skull". Med andra ord så färgar jag håret ibland (för min egen skull), jag peelar ansiktet (för min egen skull) och jag målar naglarna tre gånger per år (för min egen skull.) Men jag rakar inte benen för min egen skull, jag sminkar mig ibland för min egen skull och ibland inte (men jag vet skillnaden) och jag har inte pushup-bh för min egen skull. Vetskapen gör mig mer tillfreds.
