Själv älskar jag att kasta sten i glashus
Sitter och funderar på diskussionen hos Lady Dahmer. Folk hänvisar till att hon och hennes man inte delat föräldraledigheten lika samt att familjen delvis lever mer på maken eftersom han tjänar betydligt bättre, och det skulle på något vis diskvalificera henne från att skriva åsikter kring genus och feminism.
Vad jag förstått är hon, liksom jag, för delad föräldraförsäkring TROTS att hon själv tog ut nästan all föräldraledighet. Hujedamig! Hur kan man ge sig till att tycka när man inte själv är perfekt!!??
Själv älskar jag att kasta sten i glashus. Jag är ingen perfekt feminist och lever på intet sätt jämställt då jag oxå tar ut nästan all föräldraledighet och därmed hamnar efter i karriär och inkomst. Men jag anser att jag får tycka ändå. Givetvis är det viktigt att leva som man lär, speciellt inför barn, men INGEN är perfekt och ingen av oss är beredd att låta familjen lida ekonomiskt för våra åsikter. En delad föräldraförsäkring skulle ha slagit hårt mot vår ekonomi men den hade varit bra för samhället (är jag övertygad om) men nu finns inte en delad föräldraförsäkring och då utnyttjar jag kryphålet för att se till att vi kan leva drägligt. (Obs! Jag har en extra pensionsförsäkring för att täcka upp en del av glappet.)
För om kriterierna, för att få tycka till om genus och feminism, är:
*Att man gift sig med, eller lever med, en man som tjänar exakt
lika mycket och har samma sorts karriär.
(Fuck kärleken alltså, titta på lönebesked och ambitionsnivå!)
(Fuck kärleken alltså, titta på lönebesked och ambitionsnivå!)
*Att man delar hushållssysslor med millimeterrättvisa.
(Då diskvalificeras jag eftersom jag har så mycket värk att tex
vedbärning och skottning blir en sjukskrivning.)
*Att man aldrig sminkar sig, bär klänning eller på annat sätt "bryr sig om sitt utseende"
(Att mao vägra alla uttryck för ens egen person och smak -lycka till.)
Ni fattar! INGEN skulle någonsin få tycka till om någonting och samtidigt, på minsta sätt, leva i denna värld eller på något sätt påverkas av sin samtid, samhälle och normer.
Att problematisera är viktigt även om vi inte kan leva upp till allt vi tycker. Vi kan problematisera våra egna val och göra så mycket rätt som vi orkar och förmår. Men vi får tycka även om tyckandet innebär att vi får ta en titt i spegeln och inte gilla allt vi ser. Jag vågar gå så långt som att säga att ingen lever exakt som de lär, för då skulle vi aldrig kunna känna oss bekväma eller stressa av. Dessutom kan man ju tycka till om strukturer och normer utan att för den delen klaga på personer, för om man gör det kastar man ofta så mycket sten att glashuset riskerar att rasa. Man behöver inte vara helgjuten, men man kan utmana sig själv ibland. Speciellt om man inspireras av sådana som LadyD.
