Smink eller smuts
Trettondagsafton??????? Är det verkligen idag?? *spärrar upp ögonen i ytterlig förvåning*
Äter ni något gott? Klär er fint?? Går på bal? Maskerad? Drinkmingel eller ett rödamattanevent??
Vi åt fil och flingor till middag, går runt i pyjamas och jag ämnar plugga hela kvällen och natten om så behövs, på så sätt kommer vi att vara lika slitna imorgon. Både ni och jag. Överväger ett glas vitt men misstänker att mina kognitiva funktioner är nog nedsatta ändå - har teflon-hjärna, inget fastnar.
Jag slits mellan den orkan av ångest som bara jullovets slut kan frammana och den trygga förvissningen om att det mesta löser sig efter hand. Den senare vinner för tillfället. Mest för att mina ungar är så underbara! Arga som faan och hans moster sammantaget men helt underbara!
På Juldagen hade jag, dagen till ära, sminkat mig. Något jag jobbat med proffesionellt förrut men lämnat. Jag var alltså lite ringrostig, med flit (jag gillar mitt ansikte utan smink. Använder inte ens mascara mer en en handfull gånger per år) och lade en makeup i gröna toner. As-nöjd var jag varpå Vilgot kommer sättande med trasan och vrålar:
"Smuts mamma, smuts mamma, smuts mamma, där, där, där (pekar på ögonen) bort, bort, bort!!!"
Jag försökte förklara men han gav sig inte! Mamma hade smutsat ned ögonen och så var det med det. Detta avhjälpes medels disktrasa. Punkt. Fortfarande kan han prata om den dagen mina ögon var "smutsiga" och säga "uss, uss, bort, bort!"
Detta är nu ingen moralkaka. Jag gillar smink men har vant av mig och gnuggar ständigt ut det i ansiktet så att jag ser ut som en tvättbjörnsmamma på speed. Men när jag väl sminkar mig ser jag ingen annledning att hålla igen och kör på starka klara färger. Fick en ny palette med färger av syrran i julklapp som jag ska prova endera dagen. Jag håller mig sällan till ett märke - det finns ju så många bra. Men jag går på så naturliga ingredienser som möjligt och i första hand mineral-smink.
Det om det. Information ni inte bett om.
Försöker komma på mer saker att skriva, för att slippa plugget, men kommer inte längre...
Jo! jag hittade på en "prutt-sång" idag som blev väldigt populär!
Over and out!
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., AliasLillaMy goes "No Poo", Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Den provocerande färgen rosa...
Jag fick ju min, underbara, bubbelgumsrosa kaffebryggare.
Jag gladdes! Men jag undrar om jag blivit förolämpad...?
En person som såg den sa:
"Det passar ju bra.... till en FEMINIST!"
"Jaa" hojtade jag stolt men så här i efterhand undrar jag om det egentligen var en förolämpning. Hen som fällde kommentaren var helt klart ute efter det eftersom hen i stort ser feminismne som en destruktiv kraft, mitt problem är bara vari förolämpningen ligger?
Som feminist skulle jag aldrig nedvärdera något som anses "typiskt kvinnligt". Rosa är en färg som fler, om de gillar den, skulle våga ha och jag undrar lite om kaffebryggaren skulle ha passat mig bättre om de haft en piercing och varit svart? Gärna med lite articifiell kroppsbehåring... Är det där skon klämmer? Att en feminist inte kan gilla rosa och isåfall varför?? Feminismen har kommit en lång väg från att sky rosa, blommor och rakade ben. Vi ifrågasätter att flickor ska slussas in i rosa utan hänsyn till de egna preferenserna men mer än så är det inte. JAG som feminist vill snarare peka på det typiskt kvinnliga kan bli en press, något vi gör för andras skull för att anses attraktiva. Jag ifrågasätter rosa/raka kroppsbehåring och cupcakes som NORM, inte i det enskilda fallet. Så jag vet att jag blev förolämpad men står frågande när det kommer till HUR.... Jag älskar rosa! En oförtjänt bespottad färg om ni frågar mig. Annars skulle jag inte klä mina barn i den färgen så ofta som jag gör.
Vad trist att försöka sätta ditt någon när den som ska provoceras inte fattar varför denne borde bli provocerad.
Eller är det jag som är trög? isåfall är det nog, för fridens skull, bäst om jag fortsätter vara det :)
Årskrönikan
Gott nytt år!!
Japp, även eder självutnämnda radikalfeminist har firat in det nya året på bästa tänkbara sätt.
Med traditionsenlig nyårsbrunch i sällskap av syskon med respektive och mamma samt nyårsmiddag med kära, kära vänner och surr ända till morgonen. Det var första året på tre år som vi inte firade kvällen ensamma så för oss var det festligt värre. När barnen var bebisar somnade vi själva kring tio-rycket och vaknade arga av omgivningens eviga raketskjutande och smällande. I år hade vi inga egna smällare, och såg inga heller men vi var inte vresigt nyvakna utan uppåt , fesltiga och glada. Vi fick dessutom fira tolvslaget på stenåldern då vårt internetuppkppling dog (lagades idag) varpå både nyårstal på Tv´n och grevinnan och betjänten halkade av menyn. Vi fick vända oss tillen gammal klassiker: Samtalet.
Gudrun puttrar fram kaffe och jag borde studera arslet av mig men klurar på en årskrönika...
2013 var året då mina barn fyllde två år, blev vänner av ordning och på allvar började styra sin familj med järnhand (med varierande resultat, vilket innebär att de får som de vill beroende av föräldrarnas ork och energi). Överlägset vanligaste tv-programmet var "Fåret Shaun" tätt följt av "Timmy Time". I vuxenkatergorin sågs det "Almost Human", "New Girl", "Luther", "Awake", sista säsongen av "Dexter" och of course: "Supernatural". 2014-års tv-tittande torde innehålla mer av vissa av de ovanstående men också "Down Town Abbey", "Dracula" och min personliga favorit "Sherlock" som drar igång sin tredje säsong i dagarna. 2013 insåg jag inte bara att jag blivit med värk utan också att jag skulle behöva stångas för varje steg mot svar på varför och vad jag kan göra åt det. Primärvården hamnade på utelistan och att slippa vara beroende av dem ett mål i sig när jag trampar upp alternativa vägar för att förstå min egen kropp. Barnen hann både börja och sluta på förskola. De flesta förstod och hejjade på vårt val och en del så oss som de "jobbiga, hippie-föräldrar" vi förmodligen är och tyckte att vi skulle sänka kraven. Efter två månader skrapade vi ihop all integritet vi kunde uppbåda och tog hem ungarna och med dem en hel del framtidsångest. För... 2013 var året jag började studera och året vi gjorde slut på föräldradagarna. Jag behövde både en inkomst och barnen behövde en förälder som var med dem på heltid.
2013 började jag så smått med små små kreativa projekt, de flesta bara i tanken, och det började sparas till tapeter. 2014 SKA bli året då jag får mina älskade tapeter. Förra året både stressade jag över och gladde mig åt mina studier. Jag frossade i Sokrates, Platon och Christine De Pisan. Jag började också sova dåligt, fick dåliga blodvärden och blev behandlad som de flesta kvinnor med värk blir av vården: med obefintlig entusiasm och en gryende misstro. Jag hann ifrågasätta mig själv ett trettiotal gånger och däremellan stod jag stark i övertygelsen om att även jag förtjänar hjälp, vård och svar. Jag reste till min moster och pustade ut, shoppade och pratade av mig. Jag gladde mig åt mina samtal med min bror och önskade mer tid med mina vänner. Jag träffade Oxhen som visade sig vara en klok, behaglig och skarp kvinna. Hon gav mig hopp om liv för den lilla norrländska stad jag bor i men pekade också, med självförtroende och känsla på roten till så mycket ont: OBJEKTIFIERING, och för det älskar jag henne. Jag blev sämre på att skriva samhällskritiskt men lovar mig själv att bli bättre igen. Jag lovade också mig själv en feministisk bokcirkel som jag ämnar slutföra i början av det nya året.
Jag längtade efter fler barn och sörjde min egen längtan och svårigheterna att uppfylla det jag längtar mest efter. Jag blev nykär i min make, jag bråkade med honom och han med mig utan att jag någonsin kände att vårt gemensamma liv var i fara. Barnen började samtala med mig, och jag med dem, de började leka självständigt och fick ett dockhus av sin morfar. De var mycket sjuka vilket smittades till resten av familjen och bitvis, under 2013, satt vi i karantän... jämt.
Jag brukar bara ge ett löfte vid nyår och det ser alltid likadant ut: Att göra något snällt för en person som inte förväntar sig det... En gåva, en hjälpande hand eller en kväll då de får prata av sig. Jag lyckas inte varje år men för det mesta. 2014 ska jag göra något oväntat snällt.
Vilket löfte brukar ni ge?
Den trötta genus-soldaten
P.J.U.H! Jag är en överlevare. Jag har klarat av hostiga, snoriga ungar, sjukhusbesök, feberkramper, matvägran, gråt. ilska, dålig sömn och min egen känsla av hopplöshet. Japp! Idag är maken hemma med sjuka barn, sjuk fru och sjuk "sig själv". Vi planerar julklapppar, dricker kaffe och jag slappnar av och låter tröttheten komma. Komsi komsi! Jag har sovit ut, ätit ett par kalla, överblivna våfflor och nu tar jag mig en stoor kopp kaffe +två gröna geleråttor och loggar in på bloggen. Här är allt välkänt och harmoniskt. Här kan jag skriva av mig, få tips och inspireras av kloka kvinnor.
Några förfrågningar:
- Det är ingen som råkar sitta på ett teletubbiehus som ni vill sälja?
Jag kan tänka mig pynta ett par hundringar (tre om ni pressar mig)+ frakt
- Jag är även intresserad av Byggare Bob fordon, gärna duplo + figurer
- Barnen är väldigt intresserad av doktorn och sjukhus just nu. Lyssnar andäktigt
när doktorn pratar och sträcker ut tungan när hen vill titta i halsen. Vet någon vart
en kan köpa mindre "rappliga" doktornsgrejor typ stetoskåp å sånt som inte är i
tunn plast...?
På skyltsöndag åkte vi med mormor och morfar för att titta på tomten och köpa billig, rapplig julklapp för 30kr. Den första tomten vi stötte på hade tydliga skyltar som talade om att de blå paketen var till pojkar och de röda till flickor. Allas eder genus-soldat var inte på humör att sprida mitt budskap (trött och vresig var jag) men mormor tog gärna fighten och morfar fick något nervöst i blicken men vi gick dit. Morfar betalade. tomten skrämde ungarna och jag valde med omsorg två röda paket som såg ut att innehålla samma sak (orkade inte med något bråk). När jag gav paketen till barnen (och det är här normer blir så outhärdligt tydliga), räckte det tydligen inte med stora skyltar utan tomten och övriga farbröder hojtade: "Visst tog ni rätt paket? De röda är till flickor!" och tillade misstänksamt: "Är det flickor?" Eftersom ungarna är lika som bär men klädda olika blev det för mycket för herrarna från Lions. Jag ville bara därifrån men erkände att det var en Otto och en Vilgot. Mormodern påpekade att vi tyckte att de var omoderna och frågade om det var vapen i de blå paketen och dockor i de röda. Sedan flydde vi och mycket riktigt när vi öppnade paketet låg där en docka, sminkad till tänderna. Barnen blev glada. Sedan fikade vi kaffe och muffins och drog hem. The end.
Det måste gå att förstå att amning inte är möjlig eller önskvärd för alla
Jag tänkte skriva om den heta potatisen: Amning vs ersättning.
Med tanke på att en ny lag gått igenom och gör att tillverkarna av
ersättning inte får informera direkt till kund utan måste gå via
sjukvården. Vidare ska paketen förses med varningstext av typen
"Ge inte detta till ditt barn utan att samråda med sjukvårdspersonal,
bröstmjölk är det bästa alternativet för ditt barn". Jag har inte lusläst
lagen men jag tror att jag fångat andemeningen:
Mammor som inte orkar, inte kan eller inte vill amma ska tänka
till några extra gånger innan de tar det ödesdigra beslutet att ge
ersättning. Havererar amningen på en helg ska en vänta tills
BVC finns tillgängliga och de ska lita på att sköterskan är uppdaterad
med alla förändringar i produkten. Framförallt ska de veta att de väljer ett
sämre alternativ till sina barn. Jag är inget fan av Néstle & Company.
Jag ser inte reklam som något bra i något läge men denna lag kan
mycket lätt tolkas som att information blir olaglig. prova ringa och
fråga om produkten. Enligt min erfarenhet kommer de att hänvisa till
sjukvården. MEN denna lag har dragit igång amningsdiskussionen IGEN.
Jag fattar att många älskar att amma. Att det är mysigt och att en knyter an samtidigt som barnet får en skräddarsydd måltid. Kort sagt: amning är bra. Problemet är att amning inte fungerar för alla. En del har inte tillräckligt med mjölk, en del får komplikationer och trasiga bröstvårtor, en del äter medicin som gör amning omöjlig och ytterligare några vill inte.
Jag har läst igenom flera kommentarsfält i ämnet och ganska ofta ifrågasätts dessa mammor av andra mammor som haft lätt och uppskattat amningen. SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT SE BORTOM SINA EGNA ERFARENHETER OCH HA EMPATI MED ANDRA SOM INTE HAR DET LIKA LÄTT? Är det verkligen så svårt att ha empati med andra?? Eller handlar det om något annat?
Jag upplever att när en som mamma ammar sina barn, lagom länge och inte offentligt, så blir en hyllad. Inom ramen för mammarollen blir dessa kvinnor "de priviligerade". Jag var en sådan mamma. När en hyllas för något och anses duktig på något kan det vara svårt när detta privilegium ifrågasätts.
Det är lätt att klamra sig fast vid sin upplevelse och anta att andra kan komma dit om de bara vill...
Problemet blir att en hyllas för något som en, i liten utsträckning, kan påverka med att vara duktig. Har en för lite mjölk så kan en inte påverka det genom att vara duktig. Därmed skuldbeläggs mammor som ger ersättning och nu försvåras det i.o.m. denna lag. Varje gång de handlar så får de veta att de valt ett sämre val till sina barn. Varningstexter finns, vad jag vet, för övrigt bara på tobak och alkohol vilket får detta att framstå som än mer befängt. Svenska kvinnor amma sina barn mycket jämfört med många andra länder. Vi riskerar inte att sluta med det för att information om ersättning finns tillgänglig på ett enkelt sätt och för att vi inte VARNAR. Det enda som händer är att de som inte kan eller vill amma mår ännu sämre.
Vad tror ni är bättre för en bebis och bebisens familj: Att mamman sitter och gråter, med trasiga bröstvårtor, eller en mysig stund med flaska som båda föräldrarna kan utföra? Och på vilket sätt hjälper vi dessa mammor när vi gör beslutet om att sluta amma så mycket svårare? varför är det så provocerande att ifrågasätta amning? Vi talar inte om ett tvång eller ens argument för ersättning utan om information. Alla ni som hade/har fungerande amning kan fortsätta så. Vi talat bara om att skuldbelägga kvinnor lite mindre.
Hela "mammarollen" är späckad med fällor. En ska genomgå graviditeten med glädje, föda vaginalt och utan smärtlindring och amma sitt barn lagom länge och i skymundan. Alla som faller utanför ramen skuldbeläggs mer eller mindre. Jag pumpade bröstmjölk i åtta månader (2-3 liter/dygn, ni ser: inte ens jag som ifrågasätter normen kan låta bli att påpeka min egen insats) och det var några månader för länge. Min kropp orkade inte... egentligen. Men jag ville så gärna vara lite duktig, något jag inte varit varken under graviditeten eller förlossningen. Jag behövde få ett av de privilegium som mammarollen erbjuder de som har tur. Så jag kämpade. Runt omkring mig fanns 5-6 kvinnor som alla gjort allt rätt. Tänk om informationen kring ersättning varit mer tillgänglig. Kanske hade beslutet varit lättare att ta. Att inte amma är ett beslut som har lika många anledningar som det finns kvinnor som inte ammar. Det är inte förbjudet att låta bli. en kvinnas kropp är alltid en kvinnas kropp MEN man gör det mycket svårt att låta bli. Nu blir det ännu svårare.
Jag tycker denna lag luktar unket.
Låt oss vädra ut den unkna doften av skuld och försöka ha förståelse för att mammarollen, som samhället vill att den ska se ut, inte passar alla. Jag skulle välja flaska framför månader av lidande om jag hamnade i den situationen. Det måste gå att förstå det.
Det är inte feministiskt eller ofeministiskt att amma. Antingen fungerar amningen eller så gör den inte det.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Feminism, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Loppis rules!!
Hej hej! Kommer upp för luft bara för att meddela att barnen är så djävla sjuka och jag är vad vi i Norrland (eller kanske bara i vår familj) kallar dyng-förkyld. Mina barn är ofta sjuka och de blir mycket sjuka därför att de har astma men denna gång verkar det ta rejält på krafterna. Jag är ovan att de blir så slitna att de inte orkar vara glada. saker flyger i golvet och sparkas på. Små saker, som att jag öppnat glassen i fel ände, orsakar gråtattacker och de rör ingenting i födoämnesklassen utom isglass. idag har de ätit tre isglassar, inget annat och jag fasar för morgondagen då alla röda glassar är slut och de måste äta de bruna. De är inne i en rosa/röd fas och endast de glassarna godkänns...
jag har precis överlevt ett tredagars seminarium och jag var inte på topp.
jag har säkert klarat godkänt och mer kan en inte få på dessa men det är aldrig roligt att lägga sig på skamm-gränsen. Dessutom händer det hela tiden nya saker med min resa mot någon slags diagnos för värken och jag både hoppas och är sorgsen. Det är en djävla byråkrati att ta sig igenom om en är sjuk.
(Det är första gången jag kallar mig det, vi får se hur jag ser det om en vecka.)
Men julen är i antågande, och inget gör mig gladare så vi kör några bilder på barnens gran.
Jag lyckades hitta helt fantastiska prydnader på loppis: Silverkulor med katter på, tomtar som kör traktor och små pinglor som låter lagom mycket. + några discokulor från Myrorna. Bredvid står ett tomtetåg i porslin som också är från loppis och istället för glitter har de fått en girlang med små polkagris-flaggor som mamman knåpat ihop. granen är ett arv från deras farmorsfar som gick bort för några år sedan och under vilar tomtarna som de själva valt ut från ica maxi. Julgransfoten är en pepparkaksburk i plast som jag limmat prickiga servetter på och lackat över. sedan fyllde jag på med stenar för att den skulle stå stadigt. Allt som allt hamnar hela deras julpynt på en 150-lapp. Loppis rules!
Brutalt
Just nu är livet brutalt. Jag har haft en riktigt dålig vecka men nu börjar vi på en ny och kanske blir den bättre. En måste våga hoppas. Idag har vi varit på sjukhuset med ett av barnen som blivit både förkyld och därmed mycket dålig i astman. Han sitter som en liten, liten säck med hö i famnen och snorar och hostar.
Idag börjar vi ge mer medicin och hoppas att vi ska få sova bättre alla fyra. han hostar så han kräks och nu är han så rädd för att hosta att han börjar grina. Lilla gulle-unge. Att detta sammanfaller med att jag mår sämre fysisk någonsin är ingen hit men jag hoppas det ljusnar.
Jag märker att jag nästan måste skydda mig själv just nu. jag kan inte titta på Tv-serier som är för "tunga", inte heller sådana filmer och jag försöker att inte titta på nyheter eller läsa allt för många feministiska inlägg. Inte för att de inte är bra utan för att jag far så illa. Det är som om när kroppen mår som sämst så blir huden tunn och motståndskraften för hemskheter nästan noll. Men jag försöker att inte projicera detta på andra. Medan jag tar lite andrum finns ju så många andra som orkar ta fighten.
Titta runt i min länklista om ni saknar fight. Alla dessa underbara kvinnor som är så oerhört skarpa!
Jag funderar dock, nästan konstant, på bokcirkeln. Jag tänker mig att vi kanske ska börja lite försiktigt. tar vi någon tung bok som både ska köpas in och hinna läsas kanske många inte hinner med och blir mindre peppade. Kanske ska jag skicka ut en samling articklar och texter som en snabbt läser igenom och så får vi lägga energin på att fundera och prata om dem? Jag tänker mig ett genomgående tema för texterna men med lite olika författare och vinklar.
Ikväll ska jag in med en rapport som inte ens är påbörjad så håll tummarna :)
Puss på er!
Spretigt inlägg om "Deth by glasstrut", sjukskrivning, skrivkramp och bokcirkel
Det känns som om jag mest beskriver för er hur mycket jag sitter i skiten just nu...
Jag tänker mycket på feministiska frågor men orkar inte skriva ned dem riktigt. Istället
förklarar jag frånvaron av dessa inlägg med ett inlägg om hur jag inte orkar... snurrigt.
Jag är student och förälder på heltid som blivit sjukskriven på 50%. Men det finns inga
pengar att söka för min make som då behöver vara hemma på halvtid... SÅ mycket i skiten
sitter vi. Jag har alltså noll nytta av att vara sjukskriven förrutom att jag inte behöver låna
pengar av csn för halva tiden... Inte oviktigt men heller inte relevant om en anser att jag
på något sätt ska klara av min vardag - ja, ni fattar: "I SKITEN" sitter jag och jag måste
använda denna ventil för att pysa ut något av all den frustration jag känner.
Men vet ni va? På något sätt kommer det att gå. Frustrationen ligger snarare i att inte kunna utnyttja en sjukskrivning som den är tänkt - till att vila, men ingen kommer att dö och ingen katastrof att inträffa. Det kommer bara att bli tufft. och vad värre är: jag tror jag har förätit mig på mina älskade strutar eller fått avsmak för att jag så när strök med när jag satte en bit av struten i halsen och trodde min sista stund var kommen!! Det är meningen att vara rolig och ha galghumor. Ni får skratta åt rubriken:
"MyMamma död då hon satte glassen hon stulit av barnen i halsen"
Men tillbaka till det usla bloggandet: Snääääääälla sluta inte komma hit. Jag vill blogga!! jag vill ha er här och jag vill inte känna press över bloggen för då låser det sig. Kan jag få vara lite trivial, lull-lullig och skiva om oviktiga saker ett kort tag tills jag hittat tråden igen??? Jag försökte skriva några rader om feminism för någon dag sedan och blev så fundersam över mina egna ord att jag tog bort det. Jag får inte till det just nu. Världen och vårt samhälle kommer åt mig och jag känner mig både sårbar och lättretad.
MEN jag blir glad att folk vill vara med i min Feministiska bokcirkel. Vi kör igång efter helgerna och jag tänker mig en träff var 6:e eller var 8:e vecka så att folk kan planera och hinner läsa. Första träffen vid mitt köksbord sedan kan vi flytta runt om det finns någon med lika stort bord :) Jag återkommer med ett inlägg om själva formen, för jag tänker att det till en börja behövs lite former för att vi ska komma igång, och annan information. Jag ska fundera över böcker och annat också. Ni som bor i min stad och är intresserade kan väl se till att jag har mailadresser som stämmer så skickar jag ut info under december någon gång.
Jag känner mig så peppad att: NU KÖR VI FÖR FAAN!
I mitten av Januari drar det igång!!
Puss på er!
Skjut inte upp all glädje bara för att
Tyckte ni att jag var för hård mot alla Grinchar i det förra inlägget?
Må så vara. Det var mindre ett hat mot jul-poopare (minns var ni först läste ordet!)
och mer ett bevis på min obotliga kärlek för en högtid som gör mig glad och en önskan
om att vi inte ska skjuta upp allt det roliga. Jag, som många andra är ett fan av uppskjuten
tillfredsställellse, som att en diskar undan inan en dimper ned i soffan eller äter de mindre goda godisarna före de godaste, jag fattar poängen liksom det viktiga i att ha den förmågan för att kunna fungera och ha ett jobb (i väntan på fredagen) eller fungerande matvanor (inte äta godis före maten, typ)
men jag tycker inte att vi bör skjuta upp det goda i livet på regelbunden basis. Vi lever i ett mörkt och kallt land, merparten av tiden, och att då skjuta upp myset, ljusen, pyntet och värmen känns bara så... dumt.
Varför hålla igen på livskvalitén? Om en inte hatar julen förstås, DET förstår jag och då är det en annan sak. Men att älska julen och hålla på godsakerna bara för att?? Jag förstår också att en håller på vissa saker för att traditioner har ett värde. Visst. det gör jag också men inte till den milda grad att jag rynkar på näsan om någon nynnar "Rudolf med röda mulen" den 29:e november eller fnyser förnumstigt när någon dricker glöggte i oktober. take a chillpill, liksom. Om jag kan få en enda extra dag av det jag värderar högt så tar jag det, utan att pruta och utan att urvattna traditioner. Advent är advent liksom. Det blir inte mindre advent för att någon tittar på "Die Hard"-filmerna tidig höst eller bakar lussekatter kring allhelgona.
Prova äta godis före maten (mums!) eller skita i disken på fredagkväll och våga tänka tanken att "frukt inte är godis". Ingen kommer att dö.
SÅ!
MVH / Mamman som sjöng "Hej Tomtegubbar slå i glasen" som godnattvisa för sina barn
Sug på den JUL-POOPARE!
Idag är det en lite konstig dag. Min doktor ringde och hade jobbigt besked.
Ett sånt där besked som gör en rädd och som kommer att orsaka att jag får
mer ont framöver. Läskigt med oväntad information om hur skruttig jag egentligen är. Känner mig ganska tom just nu. Men just nu går det inte att lägga sig ned och grina. Jag får vänta tills barnen sover och lugnet lagt sig. En sak jag kan berätta är att jag från och med imorgon är sjukskriven på halvtid. Bäst för kroppen vore helt klart att vara heltidssjukskriven, det tyckte doktorn också, men då måste jag vänta tills nästa höst med att göra klart kursen jag kommit halvvägs in i. DET skulle verkligen vara knäckande.
Så nu blir det nya tider i MyHuset. maken blir mer hemma och vi ska satsa all vår energi på att skapa traditioner kring advent och jul för barnen. Jag är nästan besatt av stor-familj-tradition-mys-rutiner.
tillsammans har vi nu spikat VÅR familjs rutiner! jag blir alldelens varm inombords.
Den här julen ska gå till historien som den mysigaste mys-julen i världshistorien!!
ve den som poopar på mina traditioner, min julklappslista och alla recept jag vill prova!
JAG kan inte få nog av julen och ni som kan det kan köra upp er "lagom är bäst"-replik i analen!
Så, dåliga nyheter men med siktet inställt på julen känns det som om det ska gå vägen!
Ikväll klär vi granen! sug på den jul-poopare!!
jag sitter i en fälla, specialdesignad för kvinnor
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt mitt kropp. Mest att klanka på mig
själv men också på att "spela spelet" på köttmarknaden, piffa, fixa, noppa, raka,
sminka, banta, träna, färga, forma och packa in. Nu när jag trivs med både tigerränder
och kurvor, ärr, lösaktig mage (pun intended) samt tuttar som inte ständigt pekar uppåt
har jag hamnat i en annan fälla. Något nytt att skämmas för, något typiskt kvinligt och
jag smusslar, förminskar och undviker att prata om det. Det nya "skämmiga" är värk.
En typisk kvinnlig åkomma. Något som sällan utreds och som ständigt misstros av vården, närstående och staten. Jag har något som alla läkare suckar åt och inte vet vad de ska göra av.
Jag har jobbat som massör i fem år och det var damer som mig själv som mest låg på bänken. Jag kunde känna stressen i deras kroppar och oron för att inte bli trodd. När en masserat ett antal hundra kroppar börjar en kunna känna igen en kropp i stress men också ofta om den är långvarig, ilsken eller lättretad. Speciellt om kunden är en stammis. jag utvecklade ett alldelens särskilt förhållande till deras muskler.
"oops! Vad du var irriterad idag då. Då tar vi det lugnt. vad tror du om det här? Bättre va´?
Nu ska jag sköta om dig och lugna ned dig, såja, sååååååja - luuuugn och fin"
Men jag svor också själv att aldrig hamna där (som om en gör det frivilligt). För jag vet hur vi andra pratade om dem, hur vi speckulerade i om det var psykiskt och de medlidsamma ögonen vi riktade mot dem. Men nu har jag värk och fastän den inte är diagnosticerad vet jag hur synen på kvinnors värk ser ut och jag skäms. Ett av de vanligaste, och mest fnysta åt, värktillstånde är Fibromyalgi. Länge ansett inbillat. Men nu vet man bättre... ibland forskare och specialläkare. Nu har man konstaterat att det inte är psykosomatiskt men det är också konstaterat att ångest gärna följer dessa sjukdomstillstånd. En slags biverkning när en är fånge i sin kropp.
Men det vore väl konstigt om en hade jätteont, misstroddes och baktalades som lat och INTE fick ångest.
Trots att man idag vet att många värktillstånd inte är psykosomatiska så ligger stigmat kvar. "Värktant", "Gnäll-sjukan" och "arbetsskygg" är vanliga epitet. Och detta drabbar kvinnor i mycket högre grad än män. Detta betyder också att det inte forskas lika mycket på dessa tillstånd och att det är något en skäms för. Jag har hört otaliga historier om kvinnor som efter år av kamp äntligen blir trodd, äntligen får en diagnos och äntligen utreds samt får den hjälp de behöver. Men många får vänta många, många många år på den hjälp som en man skulle ha fått ganska omgående.
Jag har ingen diagnos. jag tror själv att mina sju månader som gravid (då jag kräktes 20ggr om dagen och hade svåra smärtor) fuckade upp min kropp. Försatte den i ständig stress som gör att den nu signalerar smärta ständigt. Men jag vet inte och jag driver inte frågan som jag borde för jag är en "värktant". Jag har fått sagt till mig att det inte är någon idé att utreda, att jag aldrig kommer att få vara sjukskriven (vilket jag inte vill men den dagen kan komma då jag måste) och att jag måste "ta hand om mig" så löser sig allt.
Ni vet när människor säger att de har så ont att de inte tar sig upp ur sängen? Så känns det för mig varje morgon. Men smärta är subjektivt och något som några ser på som en krämpa ser andra som ett handikapp. Vi tål smärta olika bra. vad jag vet är att jag, fram tills efter graviditeten, tålde mycket smärta. Jag kände mig robust och stark även om jag hade ont. Nu känner jag mig så uttröttad av smärta att jag inte längre har några preferensramar kring hur ont jag har. Jag har bra och dåliga perioder. En dålig spiral medför mer smärta och slutligen ångest: "Ska det alltid vara så här?"
Så tar jag mig samman, undviker att prata om det, säger att läget är okej, pratar och skrattar när jag är bland folk, biter ihop när det är något roligt på gång och betalar priset dagen/dagarna efter. Jag tänker att "den där kroppen med värk inte är jag". Den är någon annan och jag är en frisk och glad person. Sådär som alla vill vara.
Men jag har ont. Jag sitter i en fälla specialdesignad för kvinnor och med den omedelbara följden att jag skäms. Gör mig mindre och förklarar bort. Det finns defenitivt folk som har det värre men det är en replik som sällan används mot män. Vi pusslar för att få vår vardag att gå ihop. För att ge min kropp det minimum av vila som den måste ha, för att det inte ska gå ut över barnen och för att ekonomin ska gå ihop hjälpligt.
Så låt oss tänka till när vi värderar människors lidande och fundera över hur vi skulle ha tänkt om det var en man eller oss själva. Kvinnors smärta har alltid varit en del av könsrollspaketet. Vi ska inte gnälla över menssmärtor, skutta glatt igenom graviditeter med lite extra lyster och föda utan bedövning. De kvinnor som självmant utsätter sig för smärta är duktiga. De som vill undvika smärta är smitare. De som ammar trots blödande bröstvårtor är duktiga och de som går direkt på flaskan är sämre mödrar. de som smärtlindrar sig eller sjukskriver sig under mensen är veka. "jag är minsann ingen pillertrillare" hojtas det hurtigt men P-piller räknas inte. de är ju trots allt till för männen också...
Att umgås med feminister är som att andas ut
Idag (peppar peppar, en vet ju aldrig med småbarnsföräldrar) ska tre feminister mötas.
Två bloggare och en "soon to be"-bloggare, alla tre med ett alldelens specifikt hat mot
objektifiering av kvinnor och faiblesse för att peta i det variga sår som är patriarkala strukturer
och samhälle. Tre norrländska rödstrumpor träffas över kaffe... det borde slå gnistor!
Jag upplever ofta själv att det största hotet mot enskilda feminister är känslan av att vara
obekväm, obekväm för samhället och obekväm i samhället, men mest obekväm och ensam.
I en värld där alla tycker att en borde nöja sig, borde fokusera på det positiva eller bara chilla så är möten med andra feminister livsviktigt. Att vara bland medsystrar är som att andas ut. I tonåren kände jag mig oerhört ensam som feminist och när jag väl träffade någon blev jag nervös. Tänk om hen tycker att jag är en dålig feminist, tänk om hen tycker att jag gör för lite eller kastar sten i glas hus? Tänk om hen märker att jag bryr mig om mitt utseende, tänk om hen inte tycker att jag är smart nog och rapp nog?
Och visst, jag kan fortfarande vara nervös i mötet med andra feminister men framförallt slappnar jag av på ett sätt som jag sällan gör annars. Till skillnad mot vad folk i allmänhet verkar ha för bild av oss så är de feminister jag känner djävligt bra på både självransakan, internkitik och har högt i tak när det kommer till frågan vad varje enskild orkar och klarar av i sin vardag. Vad jag menar med det är att du inte behöver bränna bh:ar på fritiden för att passa in utan jag ofta finner en tolerans för nya tankegångar och mycket lite dömande i femenistiska kretsar. Det är ju som regel strukturer, inte enskilda, som femenister kritiserar. Kort sagt: Jag är aldrig så mycket JAG som när jag är bland andra femenister.
Vi behöver varandra. Ibland när jag orkar tänka på annat än potträning och falukorv spånar jag på ett litet bloggfika för framtiden. Ni känns ofta så nära med era uppmuntrande kommentarer och det känns som en förlust att inte känna var och en av er.
Men för att kickstarta helgen ska jag nu njuta av en barn-fri kväll med en ny bekanstskap IRL.
Pöss på er!
Har ni några bloggliga önskemål?
Pjuh! Sedan i Torsdag då jag med en kort utandning skickade in veckans första tenta har lag lagt ned en normal arbetsvecka, effektiv tid, på veckans andra tenta. Nu är den klar, ska finslipas lite möjligen. Jag är notoriskt dålig på slutfinish. Orkar sällan läsa igenom utan kör stavningskontrollen och: "HEJ DÅ!", liksom. Det har varit jobbigt men nu är det i princip över och det innebär att jag till veckan kan foka på att vara med barnen. Maken ska ut på resa delar av veckan och då känns det oerhört skönt att ha gjort bort de största stressmomenten. Dessutom har jag en del pysselprojekt i startgroparna och jag hade lovat mig själv att inte tänka tanken på dem för än tentorna var inne. Den tiden är här nu och till veckan ska jag pyssla utav helvete!!
Vi har varit hos farmor/farfar i helgen och ungarna har lekt med dem och pappan medan jag stängt in mig och pluggat in på småtimmarna. Jag har bara stuckit ut näsan för mat och sovpaus. Just nu känns kommande vecka som en belöning efter en strapats men i själva verket handlar det ju om att ha vardag. Helst en fungerande sådan.
Har ni några bloggliga önskemål, ämnen som behöver dryftas eller människor som behöver skällas ut?
Alla idéer (utom de utom-djävligt-korkade) beaktas, liksom frågor och annat ni kan ha på hjärtat.
(Förrutom ni som tycker att jag är dum i huvudet, ni kan hålla tyst). Jag svarar och tillmötesgår i mån av tid och inspiration. Välkommen Måndag (har aldrig tänkt eller sagt så förrut *kollar febern*)!!
Jag skrev inlägget om tjockis-hat och övervägde att poppa popcorn
Hehe! Jag hade förväntat mig horder av arga kommentarer efter mitt inlägg om tjockis-hat...
Inte från er gulle-läsare utan av idioter som surfat hit för att de sökt efter en tjockis att hata och därmed googlat just "tjockis att hata". Någonstans skulle då titeln till nämnda inlägg leda dem hit och nödga dem att antingen:
a) Börja räkna upp hälsoriskerna med övervikt och uttrycka sin
sorg över att jag inte tar han om mitt "tempel"....
b) Berätta hur de gick från tjock till smal och hur
mycket bättre de mår (läs: känner sig när
de kan handla byxor i storlek 32) och hur mycket
mer de orkar (läs: hur ångesten lättar när de
kontrollerar sin kropp...
c) Välmenande kommentarer av typen "Sådär
säger du bara för att du är lat och gillar glass,
tjockis!" och då hade jag simply svarat: "Ja,
whats your point?"
Men det enda som trillat in var en kommentar av min mamma som berömde min ordsvada och förmåga att vrida frågan ett varv till. Inte för att det är dåligt (jag blev mycket glad, mamma) men jag hade förväntat mig så mycket annat att jag nästan poppade popcorn inför själva tillfället när kommentarerna trillade in. Jag hade också gruvat mig för jag är i grunden sjukt konflikträdd men nu blev det lite av ett antiklimax.
Pjuh, tur att bloggen är så liten så att provocera blir både mindre ångestfyllt OCH mindre spännande, liksom.
tack för att ni inte kallar mig tjockis och att ni med andra åsikter har vett att hålla inne med dem när det kommer till andras kroppar! *Bugar mig i vördnad för mina utomförträffligt artiga läsare*
Jag älskar er!
Om att trolla fram en tenta ur röven
Det här med pluggandet för mig. Det är en källa till så mycket glädje. Men också
ganska mycket stress. Speciellt sedan vi plockat hem barnen från förskolan.
Jag klarar mig hela tiden på grund av några saker. En är att jag kan diciplinera
och koncentrera mig. Om jag har barnvakt och barnvakten och barnen inte är ute,
vilket de ju inte kan vara hela tiden, så kan jag stänga ute ljud och växla mellan
att fokusera på barnen och studierna. Det är inget som gör mig duktig, det är liksom
bara en förmåga jag har: att fokusera 100% när jag kan och släppa det när barnen
pockar på. En annan sak som gör studierna möjliga är taktik och rejält med is i magen.
Tex i veckan har jag två tentor som ska in. Måndag, tisdag och onsdag lade jag all
energi på den ena utan att så mycket som glutta på den andra. Jag måste låta den vara
tills den första är klar, annars blir det bara pankaka av alltihop. Jag måste våga räkna
med att jag ska få tid till den försummade tentan i helgen. Den tredje fördelen jag har är
att jag läser snabbt och vågar lita till min hjärna. Om jag ger den tillräckligt med utrymme
så knäcker den koden i en bok eller författare. För ett par dagar sedan slet jag med en
bok om kulturhistoria, läsningen gick lite hackigt och den var på engelska så det gör
processen långsammare. Men igår när jag vaknade och började läsa var koden knäckt!
Jag visste hur författaren lagt upp boken och vad jag skulle leta efter. Men jösses vad
jobbigt det var innnan. Men nu är den tentan klar och jag ska börja titta på veckans
andra tenta.
Nackdelen, som jag ser det, är att människor vänjer sig vid att jag alltid kan fisa ut en tenta om det kniper vilket gör att ingen tar min skol-stress på allvar. Det får mig, nästan, att vilka tanka nästa tenta. För ingen kan skriva en tenta utan tid! Men ju fler tentor jag trollar fram ur röven desto mer tror folk att jag inte behöver tiden. Inför de här tentorna handlar det om mellan 3000-5000 sidor + ett antal föreläsningar och avbrott för seminarier. Jag behöver tid även om jag är ganska bra på att förvalta den.
Ibland kan jag önska att jag vore ett sån´t där ubersnille (vad nu det betyder) men oftast är jag ganska nöjd med att mina gåvor faller inom ramen för studieteknik, diciplin och att kunna förvalta tiden på ett optimalt sätt. Det är trots allt enda anledningen till att jag klarat mig så här långt...
Ibland kan jag önska att jag vore ett sån´t där ubersnille (vad nu det betyder) men oftast är jag ganska nöjd med att mina gåvor faller inom ramen för studieteknik, diciplin och att kunna förvalta tiden på ett optimalt sätt. Det är trots allt enda anledningen till att jag klarat mig så här långt...
Tjockis-hat
I kommentarsfält, runt om i bloggvärlden, diskuteras övervikt. Eller hälsohetsarna har lyckats göra om orginalfrågan till att handla om det. För vi överviktiga förstår ju inte deras välmenta klappar på huvudet och vet ju inte vårt eget bästa. När Lady Dahmer ryter ifrån (av någon anledning kan jag inte länka just nu - datortrubbel) och ägnar ett inlägg åt att förklara att tjocka människor inte behöver välmenta råd och att oförmågan att hålla inne med dem tyder på ett tjockis-förrakt strömmar det in kommentarer om just det hon bett folk hålla käft om...
Jag blir alldelens matt. Personer som tydligen inte läst inlägget börjar räkna upp riskerna med övervikt (Jaa, just de risker som hon precis proklamerat är onödiga för de kastas i överviktigas ansikte dagligen), människor kommer med vilkor för att få vara tjock (som att man inte ska skylla ifrån sig eller förvänta sig vård, och människor vill att tjocka i alla fall ska erkänna att det ÄR ohälsosamt.)
I min bok KAN övervikt vara ohälsosamt precis som undervikt KAN vara det. Men det finns inga likhetstecken dem emellan.
Världen svämmar över med ätstörningar åt alla håll. Ingen går oberörd av den flod av bantningstips och träningsformer som sköljer över oss och alla tjocka förväntas vara ohälsosamma, självföraktande och odiciplinerade. Och VE DIG om du är tjock och inte skäms, VE.DIG!
"Vad är din ursäkt?" frågar trebarnsmammor med magrutor eller idrottsmän utan ben.
För är man tjock förväntas man ha en djävligt bra ursäkt för sin kroppsform, att man bara inte är missnöjd räcker inte. Att vara småbarnsförälder räcker inte. Att bara ha ett ben räcker inte.
Men jag ämnar inte söka en ursäkt som räcker, jag anser inte att jag behöver ursäkta mig.
Jag motsätter mig antagandet att jag skulle vilja ursäkta mig och jag anser inte att anledningen till att jag inte rör mig så mycket just nu är en ursäkt. Mitt liv ser bara ut så just nu och jag väljer att inte ha ångest för det. Livet har sin beskärda del av ångest ändå. Jag blir gråtfärdig ibland, inte för att jag är överviktig, utan för att jag ägnat så mycket tid åt vikt-ångest i mitt liv som jag kunde ha använt till något bättre. Jag hade kunnat vara mer kreativ, prata med vänner om intressantare saker och uträttat stordåd. Istället har jag kastat bort så många ögonblick av mitt liv på att hacka på mig själv.
NORMEN är, ta mig faan, att vara ätstörd. för alla som inte är det eller kämpar för att komma ur det triggas ständigt av media, av omgivning och av sig själva att ägna sig åt ätstört beteende. Det finns så många dieter idag att folk ägnar tid åt att bråka om vilken som fungerar och många fler ägnar sitt liv åt att hitta den rätta...dieten alltså. Målet är att gå på en diet, träna dagligen och VARA GLAD ÅT ATT MAN GÖR DET. Så glad att man MÅSTE sprida budskapet vidare via sociala media och peppa andra genom att lyfta sina egna resultat. De som inte orkar lyssna eller helt enkelt är ointresserade är det antingen synd om eller så föraktar man dem. När vi ser folk äta funderar vi allvarligt på deras rätt att äta offentligt om de är överviktiga. "HUR KAN DE HA MAGE ATT SITTA OCH ÄTA ONYTTIGHETER UTAN ATT SKÄMMAS?!" och "titta vad tjockisen har i sin kundvagn, vet hen inte att vitt bröd är farligt?!"
Tjocka människor får inte äta på restaurang, inte handla annat än vetekli och fullkorn och ve tjockisen om denne äter bananer. "De innehåller ju massor av socker och fett". "MÅSTE UPPLYSA TJOCKIS OM NÄRINGSLÄRA" signalerar våra hjärnor och så börjar vi "peppa".
"jaa, men om någon vi älskar håller på att äta ihjäl sig då?! Ska vi bara låta dem dö?"
Well, om vi pratar om ett SJÄLVSKADEBETEENDE a´la skära sig eller svälta sig så finns det anledning att uttrycka oro och erbjuda hjälp med detta psykiska problem. Absolut. Fråga hur denne mår och erbjuda hjälp i form av samtal och kontakt med vården. Men inte faan hjälper det en människa som skadar sig själv med mat att du börjar snacka hälsa och tipsa om dieter..?! Det borde väl ändå vara självklart. Om den person du refererar till är depprimerad och inte orkar röra sig och därmed är ohälsosam gäller samma sak: att prata träning och försöka peppa är inget annat än det media gör mot denna person dagligen. Visa oro och erbjud hjälp för den psykiska biten - allt annat är bara ännu en stress och en kränkning. Personens kropp betyder personens val. Punkt. Är det däremot så att den överviktiga inte bryr sig om sitt utseende på samma sätt som du, inte tar sig tid för träning eller (faktiskt) inte KAN ta sig den tiden ska du hålla käft. Alla kan inte ha samma intresse för träning och mat och lika lite som du har rätt att pracka på någon din religion har du rätt att pracka på folk din syn på hälsa. Att leva sitt liv kring vad man stoppar i sig och hur mycket man förbränner är ätstört och det ska, för allt i världen, inte prackas på någon annan. En del människor har viktigare saker för sig än att räkna kalorier. Jag har två tentor denna vecka, två barn som är hemma, ett hus som ska städas, en bil som behöver lagas, en make jag vill umgås med, vänner jag vill prata med, ekonomi som jag ska oroa mig för och pyssel jag vill syssla med. Och om jag får en endaste minut över vill jag gå på toan ifred eller bara sitta i soffan och se det senaste avsnittet av "Supernatural".
Ve DIG om du har problem med det!
Dubbelmoralens väktare
Vi har nu, verkar det som, ett mus-fritt hus. Inget krafsande eller pipande i väggarna och inga små bruna dammtussar som ilar över golvet i 140 knyck. Skönt. Jag tycker att det är obehagligt att ha ihjäl dem. samtidigt är det obehagligt med mus-skit där barnen leker. jag är en sån där förälder som förmodligen traumatiserar mina barn men jag klarar inte av att säga att vi dödar dem till barnen som inget hellre vill än att klappa dem. lögnen kommer att bita mig i röven, jag vet, men jag säger att vi "släpper ut dem" för att möss ska bo ute... Det finns säkert något super-duper-pedagogiskt sätt att prata med dem om döden men jag pallar fan inte! (Om jag inte visste att de hade en väg in igen så skulle de släppas ut!)
Så, det var dagen föräldrabikt! Om ni, som vi, har problem med möss kan jag i dubbelmoralens anda tipsa om den bästa musfällan. Våra möss är nämligen för smarta för vanliga fällor och lyckas förunderligt nog att smaska i sig nutellan utan att utlösa fällan.... Vi har fångat sju möss i PRINGLES-RÖR. That´s right!
Vi pyttsar ned något gott i ett tomt chips-rör och väntar några timmar och efter några dagar hade alla möss "släpts ut". Vi ställer röret nära något de kan klättra upp på så att de tar sig ned men upp tar de sig inte. Kalla mig blödig men jag ångrar redan detta inlägg. Uppe i sovrummet läser pappan "sagan om stadsmusen och lantmusen" som räddar varandra ur fällor och nere sitter mamman och tipsar om musfällor... Burr! Morbid är bara förnamnet till vad jag känner mig just nu. I´m going to hell...
Jag betalar gärna mer skatt om tandvård slutar vara en klassfråga!!
Det jag kommer att skriva nu är lika delar "otroligt/sjukt/sci-fi" och "typiskt/så klart/vad hade jag trott?"
Hela veckan har jag haft tandvärk lite till och från. I samma tand som i somras fick borras ur och spolas ur för att bli av med en infektion i pulpan. Sedan dess har jag haft en provisorisk lagning för att man ska vara säker på att infektionen är borta innan man rotfyller. När barnen blev sjuka för någon vecka sedan sköt jag upp tiden för rotfyllning till mitten av november och allt kändes bra. Skönt att få det bortstökat...
Men så fick jag tandvärk i börja på veckan... och lite feber. Det kände så djävla otroligt att det skulle spöka igen så jag sade mig själv att jag inbillade mig. Och feber kom ju säkerligen från barnen. Well.
Idag stod jag inte ut längre och fick tid hos en akut-tandläkare. Jag var helt beredd på att hen inte skulle hitta något och att jag skulle anklagas för inbillning. (Det är iof alltid en utgångspunkt för mig när jag kontaktar vården... heh! Det har visserligen aldrig hänt men jag tror liksom alltid att jag inbillar mig.) Men sanslöst nog visade röntgenbilderna på en ordentlig infektion i tandroten och hela proceduren som gjordes i somras gjordes om och nu ska det åter väntas för att se så att ingen infektion finns kvar. Om febern inte har vänt till på Måndag och smärtan inte ger sig ska jag oxå äta antiniotika. Hon sa också att det inte borde ha kunnat bli så här om inte mina vita blodkroppar var så "trötta" så hon frågade om jag var "sliten eller hade haft en jobbig period??"
De senaste fem åren har min kropp genomgått trauma efter trauma och är nu så sliten att jag egentligen inte är särskilt förvånad. men surt är det ju. Aldrig ska man få vara ifred!! Jämt ska det strula! Hur ska man någonsin hämta sig om man aldrig får vara ifred för krämpor och infektioner??!
Ska proppa i mig vitaminer, värktabletter och febernedsättande så får vi se om jag mår bättre.
Dumma, dumma tand och snäll, mjuk och försiktig tandläkare!
Jag ryser vid tanken på att tandvård har blivit en klassfråga. Jag har abonemang men för dem som inte har det skulle detta ha blivit jättedyrt. Jag kanske inte hade kunnat betala för hjälpen jag fick idag om jag inte haft abonemang. Då hade jag fått ha en infekterad tand, liksom. Höj min skatt för bövelen och låt alla få hjälp med sina tänder!!!
Hur mycket ville jag att det skulle fungera på "Föris"?
Hur mycket ville du att det skulle fungera på barnens förskola?
Den frågan inbillar jag mig att folk som inte känner mig eller situationen tänker. Kanske är ni alla rörande överens om att MyMamman är veckans hjälte, vad vet jag? Men eftersom jag är av naturen misstänksam och förväntar mig en kniv i ryggen ställer jag nu den frågan till mig själv.
Hur mycket ville jag att det skulle fungera på barnens förskola?
Svare är: alldelens för djävla mycket!
Jag ville plugga 150%. Jag njöt av tanken på plugg, lugn och ro samt några promenader. Jag ville det så djävla mycket! Och det fick mig att ignorera mycket.
Efter att barnen började få panik vi bara omnämnandet av "föris" slutade mycket att spela någon roll.
Jag, hardcore feministen och genusförespråkaren tänkte att:
"Jag skiter i att de har noll genus-tänkande, bara de bryr sig om mina barn" efter några dagar:
"Jag skiter i om de har noll genus-tänkande OCH förstärker mansrollen hos små pojkar, bara de bryr sig om mina barn". Tillslut var jag framme vid:
"De behöver inte ens bry sig, de behöver inte ha något genustänk bara de låtsas bry sig om mina barn".
Jag släpade hysteriskt skrikande och gråtande barn till förskolan med ursäkten att de kanske skulle sluta och "vänja sig". Tur att de höll ut. Jag kommer aldrig att gå omvägar runt min magkänsla på det sättet igen. Det skapade ett brådjup av ångest. Jag visste ju att vi tänkte fel.
Men svaret på frågan är, som ni ser, att jag ville att det skulle fungera, så desperat, att jag kompromissade med mina egna värden men framförallt med min magkänsla...
Det misstaget gör jag inte om, kan jag meddela. Inte i första taget.
Gången då jag körde över min vän
Tänkte spinna vidare på mina vänskapsfunderingar. När jag skrev om lyssnandet
hade jag ett speciellt misslyckande i tankarna. Mitt misslyckande som jag ständigt
återkommer till och försöker tänka på för att inte trycka ned den som berättar.
Jag har bett vännen i fråga om ursäkt massor med gånger. Jag brukar också tacka hen för att hen vågade vara ärlig och inte lät mig köra över hen. Det som hände var att min vän ville odla grönsaker. Hen sa att hon ville prova odla grönsaker och att hen skulle gräva upp ett litet grönsaksland i trädgården. Tror ni jag hejade på hen glatt och ställde entusiastiska frågor? Nix! Istället började jag räkna upp alla problem hen kunde stöta på, tipsade om var hen skulle köpa jord och lade ut texten om mina egna (nästan obefintliga) odlingar. Min vän gjorde mig tjänsten att säga "stopp". Hen ville gräva upp ett land och peta ner några frön för att se om de växte. Det hade jag vetat om jag lyssnat. istället tog jag över showen och fick hen att känna sig MINDRE peppad. TOTALT djävla misslyckad vän, var jag. Jag tog ur hen entusiasmen och ersatten den med prestationsångest och pekpinnar. Min vän förlät mig samma stund men för mig har detta tillfälle varit en källa till ständigt funderande över hur jag förhåller mig till vad mina vänner berättar. Lyssnar jag verkligen eller vill jag hitta ett sätt att få prata om MIG?
Jag hoppas att jag inte är ensam som gjort sådana misstag för det skulle få mig att framstå som mer än lovligt självupptagen. Och självupptagen är något jag inte vill vara (sa hon med bloggen, hehe). men det är så lätt att dratta dit. att lyfta sig själv och sina kunskaper på någon annans bekostnad. Priset de betalar är ofta i form av entusiasm eller drivkraft.
Jag är ju som sagt förlåten, och det är jag glad för men jag vill inte glömma den svidande läxan av att en vän måste säga "stopp" och följa upp med "jag vill bara peta ned frön i jorden och vänta". Hur många gånger har en själv inte blivit nedtagen på jorden av välmenande men självupptagna experter? Hur peppad har jag då blivit?? Svaret är: Inte alls. Jag kommer säkert att göra om det. Så tjockskallig är jag men kanske inte så många gånger och förhoppningsvis ha vett att be om ursäkt.
Har ni lärt er några dyrköpta läxor av era vänner?
(Pliiis, säg att ni också har det så jag slipper känna mig som miss självupptagen!)