Tjockis-hat
I kommentarsfält, runt om i bloggvärlden, diskuteras övervikt. Eller hälsohetsarna har lyckats göra om orginalfrågan till att handla om det. För vi överviktiga förstår ju inte deras välmenta klappar på huvudet och vet ju inte vårt eget bästa. När Lady Dahmer ryter ifrån (av någon anledning kan jag inte länka just nu - datortrubbel) och ägnar ett inlägg åt att förklara att tjocka människor inte behöver välmenta råd och att oförmågan att hålla inne med dem tyder på ett tjockis-förrakt strömmar det in kommentarer om just det hon bett folk hålla käft om...
Jag blir alldelens matt. Personer som tydligen inte läst inlägget börjar räkna upp riskerna med övervikt (Jaa, just de risker som hon precis proklamerat är onödiga för de kastas i överviktigas ansikte dagligen), människor kommer med vilkor för att få vara tjock (som att man inte ska skylla ifrån sig eller förvänta sig vård, och människor vill att tjocka i alla fall ska erkänna att det ÄR ohälsosamt.)
I min bok KAN övervikt vara ohälsosamt precis som undervikt KAN vara det. Men det finns inga likhetstecken dem emellan.
Världen svämmar över med ätstörningar åt alla håll. Ingen går oberörd av den flod av bantningstips och träningsformer som sköljer över oss och alla tjocka förväntas vara ohälsosamma, självföraktande och odiciplinerade. Och VE DIG om du är tjock och inte skäms, VE.DIG!
"Vad är din ursäkt?" frågar trebarnsmammor med magrutor eller idrottsmän utan ben.
För är man tjock förväntas man ha en djävligt bra ursäkt för sin kroppsform, att man bara inte är missnöjd räcker inte. Att vara småbarnsförälder räcker inte. Att bara ha ett ben räcker inte.
Men jag ämnar inte söka en ursäkt som räcker, jag anser inte att jag behöver ursäkta mig.
Jag motsätter mig antagandet att jag skulle vilja ursäkta mig och jag anser inte att anledningen till att jag inte rör mig så mycket just nu är en ursäkt. Mitt liv ser bara ut så just nu och jag väljer att inte ha ångest för det. Livet har sin beskärda del av ångest ändå. Jag blir gråtfärdig ibland, inte för att jag är överviktig, utan för att jag ägnat så mycket tid åt vikt-ångest i mitt liv som jag kunde ha använt till något bättre. Jag hade kunnat vara mer kreativ, prata med vänner om intressantare saker och uträttat stordåd. Istället har jag kastat bort så många ögonblick av mitt liv på att hacka på mig själv.
NORMEN är, ta mig faan, att vara ätstörd. för alla som inte är det eller kämpar för att komma ur det triggas ständigt av media, av omgivning och av sig själva att ägna sig åt ätstört beteende. Det finns så många dieter idag att folk ägnar tid åt att bråka om vilken som fungerar och många fler ägnar sitt liv åt att hitta den rätta...dieten alltså. Målet är att gå på en diet, träna dagligen och VARA GLAD ÅT ATT MAN GÖR DET. Så glad att man MÅSTE sprida budskapet vidare via sociala media och peppa andra genom att lyfta sina egna resultat. De som inte orkar lyssna eller helt enkelt är ointresserade är det antingen synd om eller så föraktar man dem. När vi ser folk äta funderar vi allvarligt på deras rätt att äta offentligt om de är överviktiga. "HUR KAN DE HA MAGE ATT SITTA OCH ÄTA ONYTTIGHETER UTAN ATT SKÄMMAS?!" och "titta vad tjockisen har i sin kundvagn, vet hen inte att vitt bröd är farligt?!"
Tjocka människor får inte äta på restaurang, inte handla annat än vetekli och fullkorn och ve tjockisen om denne äter bananer. "De innehåller ju massor av socker och fett". "MÅSTE UPPLYSA TJOCKIS OM NÄRINGSLÄRA" signalerar våra hjärnor och så börjar vi "peppa".
"jaa, men om någon vi älskar håller på att äta ihjäl sig då?! Ska vi bara låta dem dö?"
Well, om vi pratar om ett SJÄLVSKADEBETEENDE a´la skära sig eller svälta sig så finns det anledning att uttrycka oro och erbjuda hjälp med detta psykiska problem. Absolut. Fråga hur denne mår och erbjuda hjälp i form av samtal och kontakt med vården. Men inte faan hjälper det en människa som skadar sig själv med mat att du börjar snacka hälsa och tipsa om dieter..?! Det borde väl ändå vara självklart. Om den person du refererar till är depprimerad och inte orkar röra sig och därmed är ohälsosam gäller samma sak: att prata träning och försöka peppa är inget annat än det media gör mot denna person dagligen. Visa oro och erbjud hjälp för den psykiska biten - allt annat är bara ännu en stress och en kränkning. Personens kropp betyder personens val. Punkt. Är det däremot så att den överviktiga inte bryr sig om sitt utseende på samma sätt som du, inte tar sig tid för träning eller (faktiskt) inte KAN ta sig den tiden ska du hålla käft. Alla kan inte ha samma intresse för träning och mat och lika lite som du har rätt att pracka på någon din religion har du rätt att pracka på folk din syn på hälsa. Att leva sitt liv kring vad man stoppar i sig och hur mycket man förbränner är ätstört och det ska, för allt i världen, inte prackas på någon annan. En del människor har viktigare saker för sig än att räkna kalorier. Jag har två tentor denna vecka, två barn som är hemma, ett hus som ska städas, en bil som behöver lagas, en make jag vill umgås med, vänner jag vill prata med, ekonomi som jag ska oroa mig för och pyssel jag vill syssla med. Och om jag får en endaste minut över vill jag gå på toan ifred eller bara sitta i soffan och se det senaste avsnittet av "Supernatural".
Ve DIG om du har problem med det!
You´re simply the best!!
The Mummy
You´re simply the best! You´re better than all the rest! La,la,lalala .....
För du har tänkt ETT VARV TILL, bortom standardmönstret för utbyte av repliker i ämnet.
Svar:
aliaslillamy
Hanna
Har inte mycket att säga/skriva (pga kolahjärna pga plugg) förutom; toppenbra inlägg, håller med om vartenda ord!
The Mummy