The bitch is back
Jag har inte skrivit till er som jag brukar. Nästa vecka ska jag in med två tentor och i veckan avslutar jag ett seminarium som bygger på tre texter av tre olika medeltida författare. Kul men lite klurigt.
MEN huvudorsaken är att vi gett upp om förskolan. Jag har vid många tillfällen de senaste veckorna försökt formulera ett inlägg om varför och i detalj hur vi kommit till den slutsatsen, men raderat inlägget.
För sanningen låter helt sjuk. Det bemötande vi fått låter förryckt, barnens panik låter påhittad och varje dag har jag undrat om det är fel på oss föräldrar. Men så har jag pratat med vänner och bekanta som vittnar om helt underbara förskolor och flexibla pedagoger. Om hur människor brytt sig om deras barns trygghet. Nu vet jag hur det KAN vara och då råder det ingen tvekan om vad vi måste göra. Vi har försökt allt, kort om att hota eller hänga ut personer, och gått bet. Ni kan inte komma med tips som vi inte provat redan. Och vi HAR inga orimliga krav.Så nu går vi på VÅR magkänsla och riskerar därmed en jobbig vinter. Och jag kunde inte bry mig mindre. Folk får gärna säga "Vad var det jag sa" när vi klagar över situationen senare i vinter.
JAG-BRYR-MIG-INTE. Det enda som spelar roll är att barnen är trygga och att vi hittar en bra lösning någon gång. det får ta tid. Det måste bli rätt nästa gång. De.Måste.Bli.Trygga. Hur detta påverkar oss som föräldrar är inte en faktor, det är vårt problem, inte barnens.
Och jag har svårt att se att någon skulle göra annorlunda om de upplevt de senaste veckorna med oss.
En efter en av våra närmaste har fått se och förstått. Familjen har vår rygg och med lite hjälp ska det nog bli en fin vinter!! Min ångest har aldrig vilat så tyst som den gjort efter att vi bestämde oss. När jag blev arg försvann den och har knappt stuckit upp näsan ens. Dränkt i ilska som gjort mig starkare än på mycket länge. Ilska är så djävla härligt för all oro för andras åsikter försvinner. Kvar finns ett lugn och en tilltro till framtiden. Det ni! Jag pratade med en person som HADE makt över mina barns situation i veckan och den ilskan som brann till då har bara varit av godo. The bitch is back!
Vad värderar du i hos vänner? - Om konfliktsvek och den ständiga sträva efter att bli en bättre lyssnare
Är ni bra vänner?
Jag tror kanske att de flesta är bra vänner men också har dåliga stunder.
Då vi ger vänner dåligt samvete, sviker dem i en konflikt eller inte lyssnar så
bra som vi borde. Jag kan ofta ångra att jag pratat för mycket om mig själv
efter ett möte med en vän. Några gånger är det kanske bara en känsla och
ibland är det sant. Ibland hade någon av mina vänner behövt att jag höll käft
och lyssnade. Skippade mina välmenta råd. Men jag tänker att om vi är bra vänner
så får jag en till chans. En chans att lyssna på riktigt.
Vid några tillfällen har jag gjort det till en grej.
Jag har bokat av en kväll, bett dem ta med bilder från sitt liv och sedan bett dem
berätta om sin barndom, ungdom, liv, äventyr och sorger. Så mycket de VILL
berätta förstås. Men jag tror vi alla mår bra av att berätta vår historia. Hur vi
blev som vi blev. Jag vet att jag, i perioder, har haft det behovet.
Men när någon ska berätta så kommer vi, ofrånkomligen, till frågan om lyssnande. Kan jag lyssna? Kan jag VERKLIGEN lyssna. För om jag verkligen kan den konsten så skulle jag kunna få människor att känna sig hörda. Och att känna sig hör stärker och lättar ångest. Att vara hörd är att vara nära den som lyssnar. Och nyckel är att lyssna efter om människor vill ha råd eller bara bli hörda.
Jag känner ofta att det en del kallar "skitsnack" ofta är en persons berättelse av att ha blivit kränkt eller en berättelse om hur de försöker förstå den person de "skitsnackar" om. Det jag kallar skitsnack handlar om människors utseende, klädstil, smak och lösa rykten. Men om du vill berätta för mig om någon som gjort dig ledsen eller kränkt dig eller fått dig att tvivla på dig själv eller gjort dig arg, så kallar inte jag det "skitsnack" eller "att snacka skit om någon". det handlar om att bli hörd och få infallsvinklar på händelser. Det handlar om att få berätta om små oförrätter som kanske inte är värda att reda upp med personen ifråga, för att de bara var klumpiga, men en kan ändå ha behov av att få älta och få medhåll när en känt sig påhoppad eller osynliggjord eller förminskad.
Jag tycker att det är viktigt att lyssna till sådant utan att döma ut det som "skitsnack" eller föra det vidare. Bland riktiga vänner får en vara lite småaktig och lättkränkt. En får ha en dålig dag eller störa sig på en lite pik. Jag jobbar på att kunna ge det till dem jag bryr mig om och eftersom det, ofta, inte handlar om en öppen konflikt tar jag gärna vännens parti. Tillsammans kan man försöka förstå vad som hände och varför. "Skitsnack" är liksom inget mina vänner brukar hålla på med och att kalla de berättelserna för skitsnack är att förminska deras upplevelse. Jag är låångt ifrån bra på detta men det är ett ärligt menat jobb jag gör med mig själv. Men det måste gå åt båda hållen.
Jag är själv överkänslig mot situationer när jag ska lyssna på andras berättelser om någon som gjort dem ledsna, men själv inte får berätta utan pekpinnar och förnumstiga tips. Om din upplevelse av en kränkning lyssnas på medan min förminskas eller förklaras bort blir jag ledsen. Människor har en förmåga att vilja väga upp allt som sägs, att vara djävulens advokat, att göra negativa upplevelser mindre. Jag jobbar på att inte vara så. Att försöka släta över mindre. Kort sagt: Om du vill berätta om någon som gjort dig ledsen utan att jag ska döma dig eller förminska så förväntar jag mig samma sak tillbaka.
(Jag vill förtydliga att detta inlägg inte är sprunget ur något speciellt eller någon speciell utan bara är reflektioner kring vad jag värderar hos mig själv och mina vänner. Och framförallt ett resonemang om hur jag kan bli bättre.)
Det andra jag är överkänslig mot, i vänskapsrelationer (och i kärleksrelationer) är konfliktsvek.
Jag var ganska utsatt under min tonårstid. jag passade inte in i skolan/klassen och insåg att jag aldrig skulle göra det. Detta betydde att jag kunde stå upp för människor som for illa. JAG kunde följa dem till rektorn om de hade en lärare som betedde sig illa, JAG kunde ta en diskussion med mobbaren och jag kunde också ta en del av den hetta som sådant genererar. Jag hade råd med det eftersom jag aldrig förväntade mig att passa in. Men det blev sällan bara hetta, jag blev bränd. När rektorn eller läraren satte hårt mot hårt vek sig ofta den jag var där för att stötta vilket medförde att jag stod med problemet i famnen. När den mobbade fick en plats i gänget drog denne sig inte för att ge mig en känga eller två. jag blev bränd OCH märkt som bråkmakare. idag är jag överkänslig mot det. Jag väljer mer sällan att backa upp någon i konflikter om jag inte vet att personen "har min rygg". Jag leker sällan storasyster längre för när konflikten är på bordet är min erfarenhet att folk viker sig. Och vem kan klandra dem? De flesta av oss är väl mer eller mindre konflikträdda men jag önskar att de aldrig hade bett om min hjälp. Att vi aldrig hade pratat om problemet ifall de, när det hettar till, tänker påstå att problemet inte existerar. Jag tror detta är en av anledningarna till att jag idag är ganska konflikträdd. jag oroas ständigt av att inte ha någon som vaktar min rygg.
De två sakerna som jag är räddast för i en relation hör också ihop. För det är en form av konfliktsvek att berätta negativa saker om en person och sedan förminska mina upplevelser. Att beröva mig min röst efter att jag stärkt dem. Lyckligtvis har jag många goda vänner som står mig mycket nära och det händer att de kommenterar att jag kan BERÄTTA om mina känslor men sällan VISAR dem. Det är ett sätt att skydda sig. Ett funktionellt försvar. En god vän sa en gång att jag bara "visar de känslor jag vill visa". Och hon har rätt. Jag faller inte ihop och gråter ut hos någon annan än min mamma och min make. Jag vågar inte och det har blivit den jag är. Jag KAN inte. Jag har blivit bränd.
Den egenskapen ställer till det ibland. Hur ska jag få min läkare att förstå att jag mår dåligt om jag inte kan visa det? Många gånger har jag, vid sådana tillfällen, fått säga: "Du måste lyssna på vad jag SÄGER för jag kommer inte att bryta ihop för än jag kommer hem".
Jag anses nog vara en känslomänniska. Förmodligen för att jag är kvinna och gärna pratar om känslor och då blir en lätt kallad "överkänslig". Jag har länge trott det om mig själv men när jag tänker efter så handlar det faktiskt om att jag gärna pratar känslor av alla de slag men sällan VISAR det ledsna och förtvivlade som finns inom mig. Bloggen och skriften är ett perfekt medium för mig. jag kan skriva om mina känslor men riskerar inte att bli misstrod för att jag inte grinar eller skriker.
Vilken sorts människa är du?
Vad värderar du i vänskap?
Vad är du känslig för?
Tror du dig vara duktig på att lyssna?
Om att stänga ute världen
Jag hatar telefoner. Det har jag alltid gjort men det har blivit värre med åren.
Tanken att vara nåbar hela tiden över hela dygnet skrämmer mig.
Jaa, min aversion mot att kunna bli nådd när som helst har blivit något av
en fobi. En fobi jag inte riktigt orkar göra något åt.
Jag vet att detta gör mig till en irriterande vän, att jag inte kan bli nådd och
därmed missar jag saker. Denna fobi sträcker sig även till facebook,
instagram och twitter. Jag vill inte vara i ett ständigt flöde av "likes".
Allt det här stressar mig och jag har missat flera fester för att folk väljer
att bara bjuda in via facebook. Men det priset betalar jag.
Stressen över telefonen har flera orsaker. Dels för att jag varit i kärleksrelationer där jag blivit kränkt och nedtryckt. telefonen blev då ett vapen mot mig där jag alltid kunde nås för att ställa upp för män som aldrig brydde sig om mina behov. Mitt i natten kunde jag få sms eller samtal där han behövde praktisk hjälp eller bara ville bråka. Då hade jag inte en tanke på att stänga av telefonen men när det tog slut blev jag uppstressad av bara ljudet som telefonen gjorde när någon hörde av sig. Jag var så själsligt utbränd att telefonen blev en fiende.
Men så träffade jag min blivande make och det blev betydligt mer attraktivt att svara. Han stressade inte och krävde aldrig saker som stressade mig. Telefonen blev något som var positivt och vi kunde prata länge, länge.
Några år in i vår relation drabbades jag av en stalker. Denne använde olika ospårbara telefoner för att skicka oerhört äckliga sms, hotfulla om vad hen ville att jag skulle göra för henom. Detta pågick i flera år med lugnare och mer aktiva perioder. Hen antydde att hen var någon jag kände och eftersom jag drev en massagefirma, där jag jobbade ensam, blev jag rädd att ta emot kunder. Efter ett tag blev terrorn värre och hen antydde att hen VAR en kund. jag kunde bara inte veta vem. Varje gång telefonen pep till hoppade jag högt och fick oerhörda panik-påslag. Telefonen blev min fiende som skrämde mig.
Jag polisanmälde men det fanns inget att göra, hen gick inte att spåra. Jag svarade aldrig på ett enda sms från detta svin och efter några år upphörde terrorn. Vid det laget var telefonen något som framkallade ångest bara genom att finnas till. Nu är det bättre men ljudet (oavsett rington) stressar mig. Ändå uppskattar jag sms-formen då den inte kräver omedelbar respons, men är det ett okänt nummer går pulsen upp och kallsvetten bryter fram.
Så vad gör jag? Jo, jag har inte ofta på ljud på telefonen. När jag byter blöja, pratar med en vän eller behöver lugn och ro så blir telefonen inte stressande för jag hör den inte. Är det akut går det alltid att ringa maken. Annars kollar jag av telefonen då och då men behöver inte stressa när jag står med händerna i en deg eller byter en bajsblöja. Jag ska givetvis jobba på min aversion mot telefonen men tycker samtidigt att det inte är en rättighet att nå alla hela tiden. Jag fattar att det är störande att jag sällan svarar omedelbart men jag orkar inte... Min telefon-fobi och sättet att hantera detta tar udden av min inre stress. Jag förväntar mig inte heller att kunna nå alla hela tiden.
Och till alla vänner/familj som jag VILL prata med: Jag låter inte bli att svara för att jag inte vill prata med just er. Jag tittar liksom inte på displayen och skiter i just er. Jag har bara ljudet avstängt i perioder under dagen. Stänger ute världen en stund...
Ut med det gamla - in med det nya - för att vi är värda mer
Bloggar från mobilen för första gången. Lite pilligt men inte omöjligt. Nå, tänker på min älskade feminism och den trötthet jag känner ibland. För detta är inget retoriskt grepp: jag tror inte att vi hinner ändra världen så att jag får uppleva en jämställd värld under min livstid. Så är det bara. Den kamp jag för är för mina barn, rätt och slätt. Innan de kom var det min ideologi. Mitt sätt att se på världen och min syn på människorna i den. Jag förde kampen när det passade och för att jag var så djävla förbannad. Men jag hoppas att vi ska gå så mycket framåt att jag kan berätta för mina barnbarn om den tokiga tid farmor levde i, då vi inte ens hade samtyckeslag...
då män fortfarande tyckte att de hade rätt att konsumera kvinnor och män inte tog ut föräldrapenning... Då ska jag skaka på huvudet åt gamla tider och påpeka att farmor var vad som kallades en "rabiat (rabies enl. vissa) feminist" som vägrade skämmas för det. Kanske kan de gräva fram min blogg och rama in något citat i julklapp till gammelfarmor...
Men jag tänker också att jag lever nu och det är nu kampen förs. Ni kommer aldrig att se mig bland avhopparna för jag tror att femenismen, socialismen, antirasismen och färre normer, för hur olika kön ska vara och leva tillsammans, är verktygen vi har för ett mer humant samhälle. Jag bryr mig mer om hur vi tar hand om arbetslösa och sjuka än arbetslöshet och regleringar hos försäkringskassan. Jag tror att vi måste sluta dra ned byxorna inför kapitalismen och sätta människor före. (Detta hot som ständigt hänger över socialismen att företag drar utomlands, som en slags mobbare i stor skala. Jag har inte lösningen men jag tror att vi behöver tänka utanför ramar givna av de med mycket pengar.) Jag tror att kvinnor som får vara som de vill kan förändra världen. En kvinna blir inte en bättre chef för att hon är s.k. mer manlig.
Kvinnor behöver inte ta för sig mer, bli hårdare och skrika högre - män behöver ta ett steg tillbaka.
Rosa är en färg som alla andra och gillar en den så gillar en den - tjej som kille ska rätt till de färger de tycker om. Vi måste ransaka oss själva när det kommer till rasism för alla bär vi fördomar inom oss men de behöver inte vara våra värderingar, vi kan sätta oss över dem och där gäller samma som för män och kvinnor: vita människor måste ta ett steg tillbaka och lyssna samt lämna tolkningsföreträde. Heteronormen styr dokumentation och allmän uppfattning. En människa är hetero-och cisperson om denne inte anger annat. Detta osynliggör och skapar polarisering. Människor far illa.
Det är dags att göra upp med förtryckande strukturer och ett samhälle som ser mindre och mindre till individer och deras bidrag och förmågor, men också svagheter och osynliga handikapp.
Jag tror att de "vanliga vägarna" är igenproppade av gammalt tänk och fördomar. Låt oss tänka utanför ramarna. Att inte stoppa resonemanget för att våra givna samhällsramar stänger vägen uta gå runt dem för friheten för alla grupper som systematiskt förtrycks finns någonstans där ramarna (som kom till under en patriarkal tid) slutar. Svaren finns inte längre innom de ramar vi tar för givna.
Mer än så vet jag inte. Men så fort en argumenterar förändring stöter en på patriarkala och kapitalistiska ramar, liksom heteronormen och en stor skopa smygrasism. "Men vi kan ju inte höja skatterna då flyr företagan utomlands..." Om det är en universal sanning måste vi förändra spelet från grunden. Fråga mig bara inte hur... klurar på det...
...För jag tror att vi är värda det!
Obalans
Ska snart kasta mig in i Idéhistoriens underbara värld. (Att läsa det är som att få ägna halvtid åt ett privat intresse, jag älskart´). Dock är privatlivet så sjukt krångligt nu att jag blivit tvungen att skära ned på det "roliga". jag orkar inte 150%. Jag hinner knappt fisa, än mindre röra på mig eller ägna mig åt något annat roligt intresse. Men jag hinner ha ångest över förskole-situationen och jag hinner stressa upp mig över hemtentor och deadlines. Balansen är inte balanserad längre. Jag orkar inte njuta av allt det roliga när barnen misstrivs. Så jag har hoppat av en kurs vilket innebär att jag nu läser heltid och förhoppningsvis blir det roligare då. Mer lustfyllt.
Nu kastar jag mig in i medeltidens idéströmningar!
Puss på er!
Matilda den fasansfulla
Tittade in hos Matilda (LÄNK) som skriver om en obehaglig person i en familjemedlems närhet.
Hur hon blir så arg å denne persons vägnar att hon vill uppsöka dummingen och skrämma dem på natten. En färgfull beskrivning av sin frustration ger hon och för de av oss som känner Matilda är det en ovan, men ack så god, sida av henne vi får läsa om. Ibland är det så skönt att läsa om ren ilska utan förskönande formuleringar, bara ilska och dräpande insikter.
Min kommentar till detta blev så här:
"VÄL RUTET! Starka ord som du sällan använder *börjar genast sympati-hata med dig* Femenistisk guldstjärna i kanten för "hen-användandet", ett ord som passar skitbra om en inte vill hänga ut exakt vem en pratar om. Överlag så passar ilskan dig eller rent av KLÄR dig =) Det låter så fasansfullt att bli väckt av en arg matilda, får jag hyra in dig att skrämma mina energi-slukare??
Idag gick jag runt och önskade mig pengar och rikedom för att hyra in en överbetald och engagerad barn-skötare. Du står högst upp på listan om jag blir miljonär. Din lön skulle bli cirkus 50 000 i månaden =) är du med??
Detta resonemang vore naturligtvis roligare om jag faktiskt köpte lotter eller spelade på trav men är också ett gott betyg på dig som människa. Om någon mobbade mina barn så skulle de kunna få besök av "matilda den fasansfulla".
*Gnäggar gott år mina egna små fantasier*
Vi syns vid rollspelsbordet!!
Kram!"
Matilda är, förövrigt, designern till min senaste Kickass-bloggdesign och säljer sina tjänster för en välförtjänt summa. För er som vill lära er det hantverket har hon en hel kategori med tips. Bortsett från allt detta är hon en god person som alla borde träffa och MIN svägerska. Titta in till henne om ni vill titta på vackra bilder eller läsa om hennes liv, skrivet på ett trevligt och ofta roligt sätt.
broderande tankar
Godagens!! Idag är den värsta värkdagen på en månad. Köpte stödstrumpor idag.
Kände mig skröpplig. Men idag köpte vi en ny soffa!!... För 850 pix. För 10år sedan
köpte vi soffor i orange sammet för 700kr och nu är de nersuttna, nerspydda, har hål
och är allmänt äckliga. Så vi köpte en likadan, alltså en 70-tals variant i hallonröd
sammet. Så fin. jag lämnar därmed min orange/grön och brun-period (Fast grön är
fortfarande en favorit) och ämnar gå in i blå- och röd-eran! I vardagsrummet.
Vi har valt tapet och ska nu spara ihop till den, soffan är inhandlad och så blir det lite
målning framöver, men bara lite. Shit vad det kommer att bli "mys-pys-retro-färgglatt och
ihopplocke-fint". Älskar min hallonröda soffa!!
Barnen grinar när vi för "Föris" på tal. Men vi planerar förändring på den fronten stärkt av min magkänsla som sällan leder fel (förrutom med mina ex men då var jag ung och dum). Hårt, jobbigt och knapert kommer det att bli men ångesten ska nog släppa om jag slipper plåga mina barn.
Vill brodera. konstig craving. I know,
God Lördag!
Spridda tankar
Igår började den nya inskolningen för barnen. De skrek som besatta och grät så snoret sprutatde redan när de skulle klä på sig. De försökte smita och grät "nej, nej,nej". Jag ville bara vända och ge upp men på något sätt kom vi dit. Efter en ganska lång stund av desperat gråt började de våga titta upp och tillslut börja leka lite försiktigt. Naturligtvis var pedagogerna tvungna att kommentera den nya inskolningen negativt men för mig fanns det bara ett annat alternativ: Att ha dem hemma (vilket skulle bli fel på flera sätt). Mot slutet av den korta vistelsen var de lugna men glada att vi gick hem. Nu är de där med sin pappa och desperationen var mildare idag, det var den. Vi får se. Att de är ledsna vid lämning vet jag är som det ska, men detta är något annat och jag vet att de inte hunnit knyta an till stället eller någon pedagog. Blir det inte bättre snart, och komunikationen med pedagogerna bättre, så kommer jag att hålla dem hemma tills vi får en plats på något annat ställe. Det måste bli en förändring inom en månad.
jag hoppas att mitt inlägg om barnlöshet inte lästes som ett "gnäll-inlägg" utan som ett försök att ordna tankarna kring den diffusa skam som jag känner. Det är svårt att förlika sig med att jag, en modig feminist, ska duka under för en skam som borde varit utdöd för länge sedan. jag jobbar med de tankarna.
En ny blogg har äntrat cyberspace och jag jublar lite för mig själv. Hens två första inlägg är två brandtal som berörde mig och livade upp mig i själen! Bloggen heter Oxhen (LÄNK)
och finns NU i min länklista! Läs, läs, läs!
och finns NU i min länklista! Läs, läs, läs!
Nu ska jag plugga kulturhistoria vilket inte är så kul som det låter, än så länge, men jag hoppas att entusiasmen infinner sig. Glad Fredag på er!!
Barnlöshet
Jag tänkte skriva lite om barnlöshet. Under en period skrev jag mycket om det men så kom barnen och frågan blev något smärtsamt som jag gärna gömde i det mörkaste hörnet av min hjärnas soprum. Men så aktuelliseras det ganska ofta genom andra bloggare och skribenter, ibland medvetet och ibland omedvetet.
Jag tillhör inte skara som tycker att ni, som behöver en flaska vin och ett ligg för att få barn, ska hålla käften. Om jag resonerade så skulle jag inte kunna skriva om mina barn för det finns ju alltid någon som kan ta illa upp. Vi som är ofrivilligt barnlösa (jaa, jag räknar mig till dem trots att jag har barn eftersom jag inte KAN FÅ barn utan en massa hjälp) är inte gjorda av glas och vår sorg är inte viktigar än andras glädje. Vi har helt enkelt inte tolkningsföreträde utan får tolka som vi vill men det betyder inte att andra MÅSTE ta hänsyn. Däremot är jag alltid tacksam när hänsyn ges.
Vad som gör ont i mig har många komponenter. En är att det är viktigt för människor att påpeka att jag inte vet hur det är att föda (pojkarna kom med akutsnitt). Ibland skojar jag om något som "känns som att föda" helt medveten om att jag inte kan veta. Detta måste, nästan alltid, gnuggas in lite mer. Varför vet jag inte.
En annan komponent är alla dessa "min man behöver bara vifta med kalsongerna så blir jag gravid" kommentarerna. Jag får alltid en bild i huvudet av en man som viftar med kalsongerna när det ska göra barn och hoppar över själva liggandet. Detta sägs inte sällan som något att vara stolt över (vilket de givetvis har rätt att vara) men det är liksom ingen prestation att bli gravid lätt. Antingen har ens kropp lätt för det eller inte. En kan inte vara mer eller mindre duktig på att vara fertil.
Jag vet, intelektuellt, att jag inte behöver skämmas eller må dåligt för att min kropp inte fungerar som jag vill. MEN DET ÄR ÄNDÅ DET JAG GÖR. Jag skäms. Det blir (och detta är inte hitte på) inte lättare av alla jävla välmenta råd. Så länge du inte är fertilitets-expert och läkare skiter jag högaktningsfullt i dina tips. Hur barn blir till är oerhört komplext och kan inte avhjälpas med att stå på huvudet, äta tallkottar eller fisa nationalsången. Nu spetsar jag till det men jag har fått tips, i all välmening, som haft samma effektivitetspotential.
Att min kropp inte kan bli gravid är idag av ringa betydelse för omgivningen. Jag tar den tekniska hjälp jag kan få och på ett eller annat sätt kan jag få/har fått barn. Men hade jag levt för några hundra år sedan hade jag fått bära en högst offentlig skam. Jag hade varit en usel hustru och ingen skulle ha anklagat min man om han gick vidare. Hade detta hänt för trettio år sedan hade jag varit barnlös men jag hade också, om jag varit gravid med mina barn, dött tillsammans med dem vid födsel eller tidigare. Det behövdes ett oerhört avancerat ultraljud för att slå fast att en vaginal födsel skulle ha dödat oss.
Men tillbaka till skammen. Den sitter där som en djävul på axeln och säger mig att jag inte är en "riktig kvinna" (detsamma händer även frivilligt barnlösa kvinnor men då är det deras beslut som skulle göra dem okvinliga vilket naturligtvis är helt galet). Omgivningen vill så gärna trösta men i sin iver i att trösta blir många så gråtmilda att jag får bära både min skam/sorg plus deras.
Att inte kunna bli med barn "av mig själv" tillsammans med min make är mitt livs största sorg. En sorg som påverkar mig dagligen. Jag uppfattar ibland att jag inte har rätt till den, enligt vissa, eftersom jag redan har två barn. Men sorgen i att vara biologiskt oförmögen ÄR stor och långt ifrån bearbetad.
Att få barn via IVF är plågsamt och långdraget och ångestfyllt. Det är inget en gör lite spontant.
(Som klargörande: Vi har inget barn på väg!) jag har aldrig haft storslagna drömmar. Min dröm har varit ett enkelt svenssonliv med tid över till familjen. Jag drömmer inte om att resa, göra karriär och jobba med något oerhört prestigefyllt. Min dröm är att jag och maken ska kunna jobba deltid och lägga resten på familj, hus och varandra. Allt annat är liksom så långt bort när en inte kan få barn lätt. Men det är också en del av min personlighet. Det handlar om vad jag värdesätter och kämpar för. Om jag skulle ha fått bestämma så skulle huset vara fullt av ungar. Jag älskar bäbistiden och småbarnsåren även om de driver mig till vansinne. Att andra vill ha både barn och karriär och ett eget liv är bara bra. Vi är olika och lär våra barn olika saker. Mitt sätt och min inställning är inte bättre än någon annans men det är mitt och jag kräver samma respekt för mina drömmar som andra får som satsar på karriären. Där stöter jag på patrull. Min dröm avfärdas som mindre kreativ eller typiskt kvinnlig eller som en dröm sprungen ur barnlöshet. Men den är min, den har alltid funnits och kan inte göras mindre giltig för att jag inte kan bli gravid så enkelt. Men drömmar som mina leder lätt till ojämställdhet något jag ständigt måste förhålla mig till och försöka väga upp. Där hjälper inte min värk som gör att vissa sysslor i och omkring vårt hus är omöjliga.
Men (återigen) skammen. Den är så komplex då den triggas av andras lycka och och allt prat om barn vare sig det handlar om abort (som jag är 100% för, inga anledningar är dåliga) till den lull-lulliga iden om den gravida kvinnan och den madonna-lika modern. Allt detta tillsammans med den sjukt långa tradition vi har i världen: att värdera kvinnor utifrån fertilitet.
Att man är extra kvinnlig och duktig om man: blir gravid lätt, har en lätt och skimrande graviditet, föder utan smärtlindring, föder vaginalt, ammar sina barn länge (men inte för länge) har mycket mjölk och är rosa-fluffigt glad genom hela processen. Sedan ska en glatt lämna sina barn på förskola och med liv och lust kasta sig ut i karriären (men inte hämta sent på förskola!) hela bilden av modern är skev, ofta ojämställd och passar ett litet fåtal. Vissa dagar av föräldrapenningen kallas fortfarande PAPPADAGAR av försäkringskassan. Jag smäller av!! Alla lesbiska par och alla par som vill dela lika osynliggörs av att vissa dagar, i teorin, är knutna till kön!! Sjukt och skevt. Heteronormen är inte bara allrådande och osynliggör, den är också jävligt svår att leva upp till även om en är heterosexuell.
Jag tycker inte att det är lätt att veta om jag ska publicera inlägg av en så personlig art. Sådant finns i arkiven i denna blogg och kanske verkar det tjatigt eller negativt. Samtidigt tror jag att detta, som alla andra sorger, behöver pratas om och tjatas om. För gruppen infertila verkar öka. Det är inte längre självklart att man kan peka menande på någons mage och fråga när ungarna ska börja komma bara för att någon har varit tillsammans länge. Där är det lätt att trampa fel. Vi har många grupper som har olika syn på detta och olika behov. Homosexuella behöver inseminationer eller adopterar och samtidigt osynliggörs deras föräldraskap på regelbunden basis, infertila går igenom sorgliga och jobbiga processer och en del vill inte ha barn och skuldbeläggs för det. En familj är inte längre ett begrepp som betyder mamma, pappa, barn utan kan betyda mamma, mamma barn lika väl som pappa, mamma, hund eller som i familjen jag växte upp i mamma, pappa, bonusföräldrar, halvsyskon, helsyskon, fostersyskon och styvsyskon.
Det här blev lite spretigt och med många stickspår men som en röd tråd genom alla mina tankar finns skammen som är lika abstrakt som tydlig. Allt annat än normen bär med sig ett osynliggörande och hos en del skam. Låt oss utmönstra kärnfamiljsbegreppet och ersätta det med FAMILJ. För oss infertila önskas också förståelse och liiiite smidighet.
Kram på er!
1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Hur knyter en ihop denna säck av motstridiga tankar och känslor???
Ska vi ta det här med bloggandet ikväll?
Frågan blir aktuell när Stökboet har stängt sina dörrar och MinaSannaOrd funderar i samma banor.
När sexismen viner runt knutarna och vardagen saknar flera pusselbitar tänker jag också så.
Att det vore så enkelt som att bara sluta. (Och det ska det vara - all respekt till de som tar det beslutet.) Sluta jaga den pusselbiten som ska infogas bland stekt falukorv, hängning av tvätt och studier. När ingen tid finns till vänner känns bloggen som en onödig belastning. Som ett extra bajsblöja när sophinken är full.
Men så finns den andra sidan vars största förtjänst är ni läsare. Ni som peppar och undrar. Hejar och delar med er. Ni som läser men inte hörs av, som finns där i statistiken som en glad överraskning från dag till dag. Det finns människor jag känner IRL och människor som känns som vänner fast jag aldrig ens sett er. Det finns släkt som uppdateras om vårt liv och bekanta som kollar vad jag ska gorma om denna gång. Trofasta "varje-dag-läsare" och "just-ja-den-bloggen-kan-jag-ju-kolla"-läsare som tittar in lite då och då. En salig blandning som till 99% har gott och vettigt att säga.
Jag älskar två saker med bloggandet: Att jag har er och att jag får skriva och bli läst, om än av en liten skara. Men jag gör medvetna val som håller denna bloggen liten. jag har en otroligt lättväckt ångest. För mycket mothugg eller för mycket hat och jag kryper ner under täcket. Det ni får läsa är oerhört censurerat. Jag vet att jag kan ses som provokativ men jag lovar er att jag har en enorm självcensur. Jeeesus vad jag skulle vilja spänna arg-musklerna ibland men modererar mig för att slippa allt för hårt mothugg. Så även i face-to-face interaktion. Jag har så lättväckt ångest och hatar att bli hatad så jag håller medvetet tillbaka. Vid några tillfällen har jag haft chansen att bli en stor blogg. Fått en fet länk av någon bättre än jag och låtit bli att mjölka den eller förvalta den. För bloggen är alltid både glädje och smärta. Feminism är inget jag kan stänga av eller bortse från ibland utan en ständig smärta som gör mig skör ibland och urstark ibland. Utan denna ventil skulle jag förmodligen vara på hispan eller så hade mitt huvud sprängts av all text som vill ut. I någon form måste jag uttrycka mig. Om det ska ske i bloggform får framtiden utvisa men för tillfället fortsätter jag att förgylla era liv med mina små tomtebloss av ilsken och sorgsen feminism.
Fokusera på det positiva då?! kanske någon tycker. jag avundas de som kan. jag skulle vilja vara en positivare person men jag är inte bara feminist, jag är också historiker. (Här hade jag skrivit en massa negativt som förklaring till meningen ovan men jag raderade för ni behöver inte all min negativa energi.) Jag tycker att världen är rutten på så många sätt och det berör mig illa.
När jag började var det en blandning av komik och feminism. Jag bloggade anonymt och tog i som faan. Vissa åsikter hänger kvar, sedan dess, och vissa har jag lämnat på vägen och blivit klokare av alla mina blogg-kollegor. Komiken som fanns för två år sedan är nästan borta. jag vill hitta tillbaka till den. balansera mitt uttryck igen. jag vill både skratta och gorma.
Så... Jag blir kvar ett tag till med en medveten strategi att balansera innehållet något. Samtidigt MÅSTE en blogg spegla personen som skriver och dennes sinnestämning annars tror jag det blir onaturligt och fel.
Hur knyter en ihop denna säck av motstridiga tankar och känslor???
Det gör en inte =)
MyMamman kör på och ser vem som vill följa med. Sedan ser vi vart det bär.
Tack för att ni läser!!
jag tycker min mus är urgullig
Lyckades jag lura er med rubriken?? Tänkte ni att nu har MyMamman gått och blivit allas vår snusktant??
Vi har en mus i vårt hus. Minst. De var fyra och tre har (enligt den officiella versionen) släppts ut och barnen nickar och håller med om att möss ska bo ute... (liar, liar pants on fire!!) Jag hoppas att de är i mus-himlen och äter cheddar från morgon till kväll. Cheddar och nutella.
Jag tycker de är urgulliga men jag tycker inte att vi kan tillåta dem att leva och förröka sig i vårt kök. Alternativet vore att snillrikt fånga dem och köra iväg dem långt bort från vårt hus men med tanke på att det är en kamp om tiden att få duscha så känns ett sådant sätt, i det närmaste, omöjligt. Inte minst för att de är listiga små rackare som hånar oss genom att springa över köksgolvet när vi sitter i soffan och kollar film. Kort sagt: may they rest in piece. Nu gäller det bara att fånga den fjärde och hoppas att populationen i vårt hus därmed är utrensad. Att skaffa katt vore kanske smart om det inte vore för att hela min familj är mer eller mindre allergisk liksom många av våra vänner. Dessutom har jag lite svårt för katter. Med all respekt för kattälskare, liksom. Jag tycker de är gulliga som kattungar men sedan kan jag inte låta bli att se dem som rovdjur. Jag vill inte att de ska jaga, leka med och döda möss på vårt köksgolv (och jag är väl medveten om dubbelmoralen) och jag tycker de väser otäckt. Jag är rädd att den ska vända sig mot oss och döda oss i sömnen...
Dramatisk??? jag??!? Den korta versionen är att jag helt enkelt inte litar på dem.
De få gånger jag matat andras katter har de tittat på mig som "jag överväger att förtära den föda du ställt fram åt mig...SLAV!" de behöver inte vara tacksamma och jag respekterar att de är individer men måste de vara så snorkiga? Jisses, jag har gått och blivit katt-rasist...
Njut av detta tämligen lättsamma inlägg för snart är hopplösheten över mig igen ;)
jag vill vara en rosa hämnare och sparka pung
Jag vet inte vad det är som händer med mig. Nyheterna flödar över med hemskheter och jag försöker formulera mig smart, slagkraftigt men det hjälper inte. Jag måste hitta ett sätt att leva med att jag lever och uppfostrar barn i ett land, som i praktiken, inte straffar våldtäktsmän. Det är enligt min mening knappt olagligt att våldta i Sverige. I teorin kanske det är olagligt men i praktiken kan väl ingen vettig människa säga till ett våldtäktsoffer att de borde anmäla.
"Jaha, så du har blivit utsatt för brottet gruppvåldtäkt... Bearbeta det traumat så fort du kan för snart kommer det nya. Om du vill anmäla alltså".
Jag får en oerhörd ångest och blir framförallt rädd.
Vill krypa in under täcket och bli matad med glass ett par veckor, sedan vill jag bli en rosaklädd hämnare som ger rättvisa åt offer som aldrig får någon. Jag är sååå emot dödsstraff men shit vad jag vill vara en superhjälte utan en sofistikerad moral, ba´: "MyMamman är hård mot de vidriga" skulle min slogan vara, "BOOOOOM!"
Jag vet att jag är barnslig och imorgon står jag förmodligen inte för det men ikväll när tankar kring vårt samhälle, och dess brister, mal runt runt vill jag bara... Jaa, sparka en våldtäktsman i pungen skulle kännas jävligt bra!
Jag läser om antiken och min ångest blandas med kunskap om att det, typ, alltid varit såhär. Jag har följt de patriarkala strukturerna så långt tillbaka som 700 f.Kr och där finns de i all sin vidrighet. Visst har det blivit bättre men med tanke på att människan haft en sisådär 2700år på sig att förbättra så är jag besviken på resultatet.
Ikväll ska jag skriva svaret på frågan om "hur livet såg ut för den atenska kvinnan under antiken". Jag vill ropa till henne över årtusendena "Det blir värre innan det blir bättre och när det blir bättre blir det inte bra!!"
Jag ska försöka skriva om godbitarna i mitt liv ett tag för det måste vara deprimerande läsning dessa dagar. Förlåt. Men jag står inte ut ibland. Jag kan inte stänga av.
Gladare nyheter: Jag fick mitt förstahandsval för handledare och ämne för min C-uppsats...!
Jag ska skriva om en liten del av ett ämne som just nu står mig upp i halsen: Manlighet. He...
Återkommer när ångesten har lagt sig! Gonatt!
När?
Hepp!!
Gladare idag!
Öppnade tentan och insåg att detta är "min tenta".
Upplagd för ett VG bara genom sin utformning =)
Farmor är här och leker med barnen och jag ska ta
en tugga idéhistorisk tenta medans jag simultan-jobbar
på källkritiksseminariet. I am on fire! For now...
Är ni lika, sjukt, upprörda över de sex friade våldtäktsmännen?
Jag kan knappt andas när jag tänker på det. Hovrätten talar direkt till alla kvinnor när de säger till oss att vi inte har rätt till våra kroppar och att ett nej inte räcker. Att jag/vi inte är hjälplösa när sex män tar våra kläder, vår telefon och låser dörren. Då är vi bara "utsatta" inte hjälplösa och därav den friande dommen för sex förbrytare medan offret inte vågar gå ut när det är mörkt. Flickan i fråga är 15år.
Tingsrätten dömde för grov våldtäkt medan hovrätten friade för både våldtäkt och sexuellt ofredande trots att de medger att de tror flickan. Problemet blir bara att den gamla lagtexten de gick efter hade en snäv tolkning om vad hjälplös är... *Får svårt att andas*
NÄR ska vi äga rätten till våra kroppar? Åtminstone i den mån att de som våldtar oss inte kommer undan på en teknikalitet? När? Plötsligt förändras mitt stämningsläge från gladare till total uppgivenhet.
Hemkommen, säng-tankar och "Föris-ångest"
Hemmaaaaa! Med oerhörda mängder loppis-kläder till ungarna. I nästa storlek. Deras nuvarande 86/92 har jag knök-fullt av men nästa 98/104 har jag med helgens fynd skapat en grund när de väl tar klivet. Jag åkte på eurobonuspoäng så ekonomiskt har jag vunnit enormt på det, miljön har snarare förlorat då loppiskläder knappast kompenserar för flygresa men JAG HAR HAFT ROLIGT! Hemresan blev något dramatisk då jag blev tvungen att be om syrgas för det envisades med att svartna för ögonen. Flygväninnan som hjälpte mig sa att det inte var ovanligt speciellt om en har sovit dåligt eller ätit för lite innan resan... Freakshow-känslan blev mindre och jag fick hjälp av planet där mina barn stod och studsade i fönstret i ankomsthallen. Maken hade kammat dem och satt på jeans och stickad tröja. Det såg ut som att mini-versioner av "skorpan och Jonathan" (lejonhjärta) välkomnade mig hem!
Själva resan varade ju bara i knappt i två dygn men jag har hunnit så mycket och är glad att jag åkte. (Dessutom bekräftades vårt behov av en ny säng. Vi har alltid ärvt sängar och sedan länge har vi vetat att maken slipper ont i ryggen när han sover på hotell och att jag slipper vakna med värk när jag sover hos mina svärföräldrar eller andra som har "bra" sängar. Hos min moster fick jag sova i en relativt ny säng med mjuuuk bäddmadrass och vaknade värkfri. Så nu ska våra 15år gamla madrasser få dra åt helvete och bana väg för nya. Det handlar inte längre om att "unna" sig något utan om rent, akut behov. Vi får, i värsta fall, betala av den. Men det återstår att se.)
Sedan blev det mys för hela slanten och jag tror inte att de, ännu, litar på att jag inte tänker åka bort på ett tag. När de lagt sig och jag och maken äntligen skulle få prata lite spydde den ena av sin hosta och sanerings-projektet började. Sedan stupade jag i säng.
Idag är jag hemma med barnen då det är planeringsdag (typ) på "föris" men imorgon är det meningen att de ska dit på förmiddagen. Det är oerhört ångestfyllt att de inte vill gå dit. Jag försöker förklara pedagogiskt att de ska dit för att leka och att jag hämtar dem då de har lekt, ätit lunch och sovit. Det som gör ont är att de inte förstår varför det har förändrats, varför de nu MÅSTE vara där. Var för de MÅSTE vara där trots att de hojtar "Lelle!" så snart det kommer på tal. Jag hoppas att de snart ska börja trivas och älska att vara där. (Som i början).
Allmänt trams
Joo, jag ska ju som bekant på en liten mini-semester senare idag till min moster i Uppsala.
Jag har fruktansvärd ångest för att lämna mina barn som den senaste tiden varit mer än lovligt mammiga. Och det är inget jag skriver för att jag "borde" nu när jag åker bort. Jag har OERHÖRT svårt att lämna barnen och ångesten tar sig nästan panik-ångest proportioner. Men så har vi den andra sidan av myntet. Att jag LÄNGTAR efter min moster, att jag BEHÖVER detta desperat och att min kropp behöver vila från lyftande, kramande och snytande av näsor. Den gör så ont så ont. Så ont att den garanterat eldar på ångesten. Jag MÅSTE komma bort och njuta av en vuxen-helg innan jag går bananas. Innan min kropp försätter mig i ett kroniskt ångest-läge där det ena eldar på det andra.
Jag vill orka klä mig fint, orka ta ett glas vin och jag längtar ihjäl mig efter loppisar och vuxensamtal.
Måtte min kropp lugna sig när fokuset flyttar från snor, spya och feber till mys, mat och shopping!
Det ska bli så djävla underbart. Skulle bara behöva en åmgestdämpande tablett för att ta mig på planet.
Det är inte det att jag inte litar på maken som ensam förälder i veckan utan snarare en dödsångest för att jag nu vågar mig ut och är livrädd att något ska hända för att skilja oss åt.. När en har konstant värk och pga det äter och sover dåligt blir en så skör, så mottaglig för ångest. Denna helg ska bli början på en bättre period har jag tänkt.
Så till ångestkällan plugget. Alla påstår att jag klarar det galant och att om någon ska klara det så är det jag. och visst har jag klarat det den senaste tiden. Men att läsa in 150% på ett par timmar om dagen är tufft även för en studieteknik-nörd som jag. För det är just studieteknik som är nyckeln. Har alltid varit för mig. Skulle kunna hålla föredrag om studieteknik känns det som ibland. "Olika sätt att plugga lagom mycket" eller "Fem sätt att klara tentor med lite studietid" skulle de heta. Idag har jag lagt sista handen vid källtext-seminariet och kan andas ut för en kort stund. Nästa vecka är det igång igen!
Så från detta spretiga inlägg med en massa värdelöst vetande till slutklämmen:
HA EN UNDERBAR HELG ALLIHOPA! DET SKA JAG HA!
Uselt
Vet ni va´? Jag är lite usel just nu och det gäller inte bara bloggen.
Barnen var friska en dag eller två innan de blev sjuka igen och nu går
de runt och snorar och är heta som kaminer. Min förkylning blev bättre för bara
några dagar sedan, pjuh! Det var verkligen elakt. Maken har spänningshuvudvärk
från stress dagligen och min värk börjar bete sig så illa att jag allvarligt funderar
på att söka specialistvård av ngt slag. Vårdcentralen har varit bra och alla är snälla
men att utreda mig, är de tydliga med, är bortkastad tid. Det har jag själv oxå
tyckt men nu börjar det vara aggresivt mot vissa fingerleder vilket gör det svårt att skriva,
öppna påsar, jaa allt som en gör med fingrarna. Svårt att ignorera när jag behöver plugga
i intensiva perioder och ta anteckningar. Jag har ett antal halvfärdiga inlägg på lut,
men orkar inte riktigt göra dem klara. Jag tar mig en vilodag idag och ser vad söndagen
kan ge. Puss på er trogna läsare!!
Sluta med det
Ska vi ta det här med "Hen" igen. Inget ofta återkommande på min blogg.
Kanske för att det är så självklart för mig. Men låt mig konstatera en sak.
Det är inte på något sätt acceptabelt att dissa "Hen". Vi får som regel tycka vad vi
vill. Åtminstone så gormas det om det i tid och otid, men det finns åsikter som är så efterblivna och mossiga att det åtminstone borde anses "extremt" att ha problem med "Hen". Bakåtsträvande om ni så vill. Konservativt är ett annat ord som kommer till mig just nu. Att vilja konservera, bevara det gamla. Helt okej när det kommer till näverlurar and whatnot, men inte okej när det kommer till att utveckla och göra vårt språk mer allsidigt och flexibelt. Mer neutralt så att läkaren, sköterskan eller polisen inte automatiskt är "Han". För det överensstämmer inte med verkligheten. Oavsett om en ser "Hen" som politiskt (i meningen feministiskt och icke-konservativt) eller bara som praktiskt så är det ju positivt och att en inte gillar den politiska aspekten behöver ju inte betyda att en inte kan ta till sig ett praktiskt nytt pronomen?? Eller? Gillar en inte "Hen" är en dum i huvudet eller åtminstone oupplyst.
Så är det med det.
I fallet "Hen" vägrar jag vara "å ena sidan:bla bla bla och å andra sidan: humbsktfrplnmbfrdst".
det är inte svårt att fatta att en är bakåtsträvande om en inte vill utveckla det svenska språket åt ett håll som många andra språk gått för länge sedan och (som det verkar) helt oberoende av feministiska agendor.
Men för mig så är "Hen" mer än politik och språkutveckling. Det är en högst personlig landvinning.
För, som ni vet, är mannen norm i vårt samhälle. Om inget annat anges är en person en "han", ursprungsstadiet, grundläget. Om en inte bär snopp är en undantaget språkligt (bortsett från undantag som sjuksköterska där det benämns kvinnligt för att det har låg status). Detta medför att jag, som är utan snopp, ska skriva "man" i de flesta texter där jag refererar till mig själv: "Man vill ju inte", "Man borde" osv. Om jag vill vara språkligt korrekt eller inte anses extremfeministiskt (vilket ju inte är ett problem för mig: duh!) men förr fanns inte ens det alternativet. För bara några år sedan kunde jag inte välja.
"Man" var allom härskande. I samhället men i detta specifika fall ÄVEN i mitt språk som kvinna.
"Man" var allom härskande. I samhället men i detta specifika fall ÄVEN i mitt språk som kvinna.
DET STÖRDE MIG! Visst kan en argumentera att "man" menades könsneutralt, men kom igen! Om vi använder det allmänt vedertagna ordet för snopp-bärande cis-person KAN det aldrig riktigt vara neutralt!!?! Den manliga normen har då nästlat sig in i MITT språk. DET STÖR MIG. Jag vill inte benämna mig som man hur mkt neutralitet NI än lägger i ordet man. Vårt språk är en produkt av normen. Hacka i dig det.
Den enda gång jag använder "Man" istället för "En" är när jag skriver om de "Gamla Grekerna" när jag pluggar idéhistoria. Då kan jag skriva: "Man trodde" eller "man hade en världsbild som" osv. För i det antika Grekland kan en vara säker på att det var männens röst som hördes, i princip utan undantag. I alla fall i de källor som vi har kvar idag. Men annars skriver jag, medvetet, "Hen" istället för "Man" när jag refererar till mig själv eller yrkesgrupper eller personer vars kön jag inte känner till. Ibland glömmer jag bort mig men i det medvetna skriver jag "Hen", "En" och "Henom". I talet ligger jag efter. Det sitter lite väl hårt i ryggmärgen. jag jobbar på det och när jag hinner vara medveten om mitt tal blir det "Hen". Så länge det inte sitter i ryggmärgen kan ett "Man" slinka med. Det är svårt att ständigt förhålla sig medvetet. Om cis-män säger jag "man" och i ärlighetens namn även om jag inte vet att de är cis (=när det biologiska, känslomässiga och juridiska könet hänger ihop). Det är ett otyg som jag också jobbar på. När det kommer till transpersoner håller jag mig till det kön DE känner att de är/har. För "Hen" har en viktig funktion för en stor grupp människor som inte är bekväma med vår traditionella könsindelning. Detta ständiga "könande" som alienerar alla som inte vill eller kan passa in i den klassificeringen. Som polariserar människor och är oerhört negativt för de som inte är bekväma i våra sjukt sväva könsroller. Alla med ett uns av empati kan ta till sig det argumentet för "Hen". Empatilösas åsikter är irrelevanta för mig.
Så om du tvivlat, funderat och tyckt att "Hen-diskussionen" är SVÅR: Sluta med det.
Punkt!
P.s. Medan jag skriver detta rödmarkeras alla "Hen" av stavningskontrollen. Dumma! D.s.
Tankar kring mitt eget lekande
Jag försöker jobba med, och leka MED barnen med dockor.
Varför? Joo, för att bilar behärskar de redan eftersom det är så lätt
att leka med bilar. De finns ju överallt omkring dem och låter på ett
sätt som är lätt att härma. Det har också medvetet eller omedvetet
förstärkt/uppmuntrats av alla i deras omgivning inklusive mig.
när de leker för första gången uppmuntrar en ju det och bilar är ju LÄTTA
att leka med. Kräver ingen introduktion eftersom de ser dem, och har sett
dem sedan bebisåldern. Dockor däremot behöver introduktion och lite hjälp.
Inte med det självklara som att krama dem och mysa med dem. Det har de
fattat av sig själva. Men att sköta om dem och LEKA omtänksamhet och
aktiviteter kring dockor och mjukisdjur. Lek är ju en förberedelse för livet
och dockor en del av att rollspela sig som vuxen och öva omtanke och omvårdnad.
I förlängningen empati.
Det är svårt att "tvinga" sig till att leka. Speciellt för mig som inte lekte med
dockor, som barn, i någon särskild utsträckning. Men jag tror det har en poäng.
För lekarna jag initierar med dockor blir både långvarigare, än med bilarna, och
kreativare. Om jag initierar lek med docka och vagn så vill de klä både sig och dockan.
Då kommer frågan om dockan bajsat och behöver ny blöja, sedan går tankarna och
fantasin till mat och dryck och sedan till vilken plats promenaden ska gå. Innom vårt hems
väggar besöker de hästarna (gunghästen eller My Little Ponnies uppstälda på fönsterbrädan)
de går till 4H-gården och besöker djuren (mjukisdjuren) och de går och köper glass.
De vinkar glatt hejdå till mamman och travar iväg ut i hallen och via den kan de gå runt, runt mellan hall, kök, lekrum och antingen hallen igen eller vardagsrummet. Tur att vi har stort hus!
De bearbetar också saker som gjort ont, ett fall från en stol, eller saker de inte får göra som att
klättra på border eller ta vatten ur toastolen. Allt detta "gör" dockan och blir bestämt tillsagd eller tröstad när den gör illa sig. Om och om igen. Dockan som fantasifullt döps till dockan (är två trasdockor de fått av farmor) bajsar ovanligt mycket för att vara tygdocka och busar oerhört mycket.
Jag ska inte påstå att jag är bra på att leka med barnen. Men det är både en nödvändighet (när de är sjuka och blir uttråkade) och viktigt, speciellt för pojkar. De blir så glada och så påhittiga när leken är både mer abstrakt (än med bilarna) men också rymmer så många möjligheter jämfört med mer "låsta" leksaker som fyller endast en funktion. Leken med dockan blir också ett startskott för att leka med de andra leksakerna mer kreativt. Jag har aldrig tyckt om att leka med leksaker, ens som barn (jag var helt fokuserad på rollekar) men jag upptäcker att, ju mer jag "tvingar" mig till det, ju mer uppskattar jag det själv. Lekens alla möjligheter och alla scenarior en kan bygga upp för att föra leken framåt.
Min bror är oerhört bra på just scenario-delen av leken. han kan bygga upp en detaljrik och flexibel värld och verkar tycka det är roligt själv när jag ser honom leka med barn. Det är en gåva för honom men något jag själv får lära mig eftersom. Initierad lek är inte det enda vi gör. För det mesta får de leka själva men de behöver ständigt kommentarer och vill ha mig med i leken så jag försöker ta mig tid då och då.
En kan tro att en inte är en "lek-förälder" men vet egentligen inte för än en prövat. Jag vet, nu när jag prövat, att jag inte är en "lek-förälder" men det betyder ju inte att jag inte kan välja att göra det då och då. Jag kan tänka mig att de rollen behövs mindre om en har barn i olika åldrar som kan lära varandra. Men det är svårt att ta miste på glädjen hos barn när föräldrar är med och leker. DET minns jag från min egen barndom. Mina barn har svårt att koncentrera sig någon längre stund på tv´n (och det är väl som det ska, en försöker ju begränsa tv-tittandet) men jag märker skilnade då jag tar mig tid att faktiskt TITTA med dem och inte ständigt blippa på telefonen (vilket jag oxå gör). När jag kommenterar, förklarar och är aktiv kan de hålla fokus betydligt längre och tycker att det blir betydligt roligare. Dessutom kan vi föra samtal under tiden, som kan bli ganska roliga, om det som händer och de känslor figurerna har. När jag är aktiv blir ungarna mer harmoniska och fixar att leka själva mer då de faktiskt FÅR leka med mig ibland. Jag har dock fördelen att ha både mor-och farföräldrar + våra syskon här ofta och de fyller deras lek-konto till bredden med vuxenlek. Då blir min del i lekandet inte lika pressande.
1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
trevlig helg + bilder
Barnen är feberfria idag men snorar och hostar. Jag har fortfarande feber och hosta.
Maken får passa upp oss och sköta om oss på kvällarna och de senaste dagarna har min mamma varit här för jag har varit svimfärdig av feber och andningssvårigheter. Men nu är det äntligen Fredag. Fredagen innan jag börjar skolan och idag har jag fixat kurslitteratur, registrerat mig samt skaffat en användare för att kunna följa föreläsningar via datorn. Värsta Sci-fi-grejen!
Snart vankas det kantarellmacka. Svampen (eller "Bammen" som barnen säger) plockades förra helgen då vi idyllade oss i skog och mark. Barnen var facinerade över att vi fikade ute, sittande på ett träd som ramlat... de åt blåbär som aldrig förr och bar svampkorgar glatt medan de strävade fram över stock och sten. Det var verkligen härligt, även för mig som inte gärna befinner mig i skogen så länge ormar kan vara vakna...
Jag har många inlägg i huvudet som ska knappas när jag har mer ork.
Trevlig helg på er!!
Tankar kring egentid och möjligheten att "skapa" tid
Min familj har flera omständigheter som samverkar till att vi båda vuxna får ganska lite
egentid. Om en bortser från tiden då de somnat då det oftast finns möjlighet att göra det en vill
och längtar efter. Vi har två barn i samma ålder (vilket är både fördel och nackdel men det tar
energi), mamman i familjen har ett värktillstånd (som påverkar hela tiden) samt att pappan
i familjen reser i jobbet (Vissa veckor inte alls och vissa veckor hela tiden). På det har vi ett stort hus,
en stor trädgård (4500m2) som ständigt får sitt minimum av skötsel och renovering.
Förstå mig rätt: Vi har valt flera av dessa faktorer. Jag försöker inte säga att vi inte kan påverka vår situation utan vi har valt det. Och med dessa val kommer begränsningar i livet.
En kanske kan tycka att makens resor INTE skulle påverka hans egentid, för att det är just jobb-resor.
Men det beror ju på om en räknar möjligheten till egentid ur barnens perspektiv eller ur förälderns.
Självklart är jobbresor inte den egentid maken skulle välja, men i vår familj räknar vi timmar borta från barnen. Tid som de inte får vara med sin pappa och ur den aspekten ligger han ofta back på kontot. Dessutom är de nätter, kvällar och morgnar som han är borta tid då han får äta ifred (och slipper laga mat), han får gå på toan och duscha ifred och han får sova ostört. Så även ur ett perspektiv där en jämför med mig så måste de räknas som åtminstone halv egentid. Han tittar efter jobb utan resor och resorna är något vi som familj valt för att vi verkligen behövde hans inkomst när jag var gravid och inte kunde försörja mig.
Värken är svår att påverka ännu. Mönstren för hur och när det är problem är osäkra och jag påverkas dagligen men på olika sätt. Nu ska jag ju plugga heltid och det borde rimligen göra att den fysiska belastningen minskar och tid till rehab-träning ökar. Pluggandet är ett val i rätt riktning på många sätt.
Sist så har vi våra barn. De är inte jobbiga i någon speciell mening och säkert inte mer än andra som har barn i olika åldrar men vad som händer när en har tvillingar är att en har barn som tvingas dela (i princip) ALL uppmärksamhet. De får aldrig full uppmärksamhet även om vi båda är hemma. Så det som går före vuxen egentid när det kommer till faktorn barn är DERAS egentid med en eller båda vuxna. Har en en barnvakt så kanske en ibland vill utnyttja barnvakten till att vara med ena ungen så att den andra får monopol på pappa och mamma.
För att knyta ihop all denna information vill jag skriva följande: Egentid som vuxen, förälder, är viktigt för att fylla på sin egen energi men den kommer i mån av tid. Den är inte en rättighet när en har våra omständigheter utan ett stort plus i kanten när det är möjligt. Dessutom ser vi, i vår familj, på energi som en total "familje-reserv" med energi. Vi räknar alltså inte timmar egentid utifrån vem som hade det senast utan utifrån hur mycket energi och ork familjen som enhet har eftersom det tar på den reserven så fort en vuxen ska ha egentid. VAD det är som är egentiden är ofta sekundärt utan vad som spelar roll för att det ska bli av är hur hela familjen påverkas och hur mycket familjetid vi lyckats få mellan resor, värk-stunder och uppmärksamhet till barnen.
Dessutom finns det faktum att vi lever "ojämställt" när det kommer till makens karriär vs min, men mest när det kommer till makens tid med barnen. Det är där, angående makens tid med barnen, som det alltid behövs kompenseras. Därför blir det heller inte "orättvist" att han får mindre egentid. Han behöver all tid med barnen som han kan få och de behöver all tid med sin pappa som de kan få.
Ofta hamnar jag i samtal kring egentid och hur vi måste göra tid för den. Det enkla svaret i ett sådant samtal är att en inte kan "göra" tid om den inte finns. Lika lite som vi kan skapa energi när nivån är låg i familjen och framför allt: Barnen måste gå först i alla fall som inte är akuta eller har speciella omständigheter. Nu när barnen går på "föris" kommer det INTE att frigöra extra tid i den meningen att tiden borta från barnen blir mindre men det kommer, förhoppningsvis, att frigöra energi och påverka faktoren "mammans värk" i positiv riktning och familjen som enhet kommer att kunna unna oss fler saker som kostar energi.
För det är det som allt kring egentid kretsar kring för oss. Vad kostar egentiden och hur mycket finns i reserven? jag har svårt att se att jag och maken kommer att sitta på ålderns höst och ångra att vi spenderade så mycket tid med familjen. jag har svårt att se att vi skulle ångra att vi inte lade mer tid på att förverkliga oss själva. Tid för det kommer.
Jag tycker att det är fantastiskt att andra kan skapa tid för egentid. Underbart för dem. Vi har alla dessa faktorer att ta hänsyn till och måste anpassa vårt liv, aningen, efter dem. För mig är det ingen uppoffring, det är ju nu livet händer och jag njuter i fulla drag.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan