Hur knyter en ihop denna säck av motstridiga tankar och känslor???
Ska vi ta det här med bloggandet ikväll?
Frågan blir aktuell när Stökboet har stängt sina dörrar och MinaSannaOrd funderar i samma banor.
När sexismen viner runt knutarna och vardagen saknar flera pusselbitar tänker jag också så.
Att det vore så enkelt som att bara sluta. (Och det ska det vara - all respekt till de som tar det beslutet.) Sluta jaga den pusselbiten som ska infogas bland stekt falukorv, hängning av tvätt och studier. När ingen tid finns till vänner känns bloggen som en onödig belastning. Som ett extra bajsblöja när sophinken är full.
Men så finns den andra sidan vars största förtjänst är ni läsare. Ni som peppar och undrar. Hejar och delar med er. Ni som läser men inte hörs av, som finns där i statistiken som en glad överraskning från dag till dag. Det finns människor jag känner IRL och människor som känns som vänner fast jag aldrig ens sett er. Det finns släkt som uppdateras om vårt liv och bekanta som kollar vad jag ska gorma om denna gång. Trofasta "varje-dag-läsare" och "just-ja-den-bloggen-kan-jag-ju-kolla"-läsare som tittar in lite då och då. En salig blandning som till 99% har gott och vettigt att säga.
Jag älskar två saker med bloggandet: Att jag har er och att jag får skriva och bli läst, om än av en liten skara. Men jag gör medvetna val som håller denna bloggen liten. jag har en otroligt lättväckt ångest. För mycket mothugg eller för mycket hat och jag kryper ner under täcket. Det ni får läsa är oerhört censurerat. Jag vet att jag kan ses som provokativ men jag lovar er att jag har en enorm självcensur. Jeeesus vad jag skulle vilja spänna arg-musklerna ibland men modererar mig för att slippa allt för hårt mothugg. Så även i face-to-face interaktion. Jag har så lättväckt ångest och hatar att bli hatad så jag håller medvetet tillbaka. Vid några tillfällen har jag haft chansen att bli en stor blogg. Fått en fet länk av någon bättre än jag och låtit bli att mjölka den eller förvalta den. För bloggen är alltid både glädje och smärta. Feminism är inget jag kan stänga av eller bortse från ibland utan en ständig smärta som gör mig skör ibland och urstark ibland. Utan denna ventil skulle jag förmodligen vara på hispan eller så hade mitt huvud sprängts av all text som vill ut. I någon form måste jag uttrycka mig. Om det ska ske i bloggform får framtiden utvisa men för tillfället fortsätter jag att förgylla era liv med mina små tomtebloss av ilsken och sorgsen feminism.
Fokusera på det positiva då?! kanske någon tycker. jag avundas de som kan. jag skulle vilja vara en positivare person men jag är inte bara feminist, jag är också historiker. (Här hade jag skrivit en massa negativt som förklaring till meningen ovan men jag raderade för ni behöver inte all min negativa energi.) Jag tycker att världen är rutten på så många sätt och det berör mig illa.
När jag började var det en blandning av komik och feminism. Jag bloggade anonymt och tog i som faan. Vissa åsikter hänger kvar, sedan dess, och vissa har jag lämnat på vägen och blivit klokare av alla mina blogg-kollegor. Komiken som fanns för två år sedan är nästan borta. jag vill hitta tillbaka till den. balansera mitt uttryck igen. jag vill både skratta och gorma.
Så... Jag blir kvar ett tag till med en medveten strategi att balansera innehållet något. Samtidigt MÅSTE en blogg spegla personen som skriver och dennes sinnestämning annars tror jag det blir onaturligt och fel.
Hur knyter en ihop denna säck av motstridiga tankar och känslor???
Det gör en inte =)
MyMamman kör på och ser vem som vill följa med. Sedan ser vi vart det bär.
Tack för att ni läser!!
