Barnlöshet
Jag tänkte skriva lite om barnlöshet. Under en period skrev jag mycket om det men så kom barnen och frågan blev något smärtsamt som jag gärna gömde i det mörkaste hörnet av min hjärnas soprum. Men så aktuelliseras det ganska ofta genom andra bloggare och skribenter, ibland medvetet och ibland omedvetet.
Jag tillhör inte skara som tycker att ni, som behöver en flaska vin och ett ligg för att få barn, ska hålla käften. Om jag resonerade så skulle jag inte kunna skriva om mina barn för det finns ju alltid någon som kan ta illa upp. Vi som är ofrivilligt barnlösa (jaa, jag räknar mig till dem trots att jag har barn eftersom jag inte KAN FÅ barn utan en massa hjälp) är inte gjorda av glas och vår sorg är inte viktigar än andras glädje. Vi har helt enkelt inte tolkningsföreträde utan får tolka som vi vill men det betyder inte att andra MÅSTE ta hänsyn. Däremot är jag alltid tacksam när hänsyn ges.
Vad som gör ont i mig har många komponenter. En är att det är viktigt för människor att påpeka att jag inte vet hur det är att föda (pojkarna kom med akutsnitt). Ibland skojar jag om något som "känns som att föda" helt medveten om att jag inte kan veta. Detta måste, nästan alltid, gnuggas in lite mer. Varför vet jag inte.
En annan komponent är alla dessa "min man behöver bara vifta med kalsongerna så blir jag gravid" kommentarerna. Jag får alltid en bild i huvudet av en man som viftar med kalsongerna när det ska göra barn och hoppar över själva liggandet. Detta sägs inte sällan som något att vara stolt över (vilket de givetvis har rätt att vara) men det är liksom ingen prestation att bli gravid lätt. Antingen har ens kropp lätt för det eller inte. En kan inte vara mer eller mindre duktig på att vara fertil.
Jag vet, intelektuellt, att jag inte behöver skämmas eller må dåligt för att min kropp inte fungerar som jag vill. MEN DET ÄR ÄNDÅ DET JAG GÖR. Jag skäms. Det blir (och detta är inte hitte på) inte lättare av alla jävla välmenta råd. Så länge du inte är fertilitets-expert och läkare skiter jag högaktningsfullt i dina tips. Hur barn blir till är oerhört komplext och kan inte avhjälpas med att stå på huvudet, äta tallkottar eller fisa nationalsången. Nu spetsar jag till det men jag har fått tips, i all välmening, som haft samma effektivitetspotential.
Att min kropp inte kan bli gravid är idag av ringa betydelse för omgivningen. Jag tar den tekniska hjälp jag kan få och på ett eller annat sätt kan jag få/har fått barn. Men hade jag levt för några hundra år sedan hade jag fått bära en högst offentlig skam. Jag hade varit en usel hustru och ingen skulle ha anklagat min man om han gick vidare. Hade detta hänt för trettio år sedan hade jag varit barnlös men jag hade också, om jag varit gravid med mina barn, dött tillsammans med dem vid födsel eller tidigare. Det behövdes ett oerhört avancerat ultraljud för att slå fast att en vaginal födsel skulle ha dödat oss.
Men tillbaka till skammen. Den sitter där som en djävul på axeln och säger mig att jag inte är en "riktig kvinna" (detsamma händer även frivilligt barnlösa kvinnor men då är det deras beslut som skulle göra dem okvinliga vilket naturligtvis är helt galet). Omgivningen vill så gärna trösta men i sin iver i att trösta blir många så gråtmilda att jag får bära både min skam/sorg plus deras.
Att inte kunna bli med barn "av mig själv" tillsammans med min make är mitt livs största sorg. En sorg som påverkar mig dagligen. Jag uppfattar ibland att jag inte har rätt till den, enligt vissa, eftersom jag redan har två barn. Men sorgen i att vara biologiskt oförmögen ÄR stor och långt ifrån bearbetad.
Att få barn via IVF är plågsamt och långdraget och ångestfyllt. Det är inget en gör lite spontant.
(Som klargörande: Vi har inget barn på väg!) jag har aldrig haft storslagna drömmar. Min dröm har varit ett enkelt svenssonliv med tid över till familjen. Jag drömmer inte om att resa, göra karriär och jobba med något oerhört prestigefyllt. Min dröm är att jag och maken ska kunna jobba deltid och lägga resten på familj, hus och varandra. Allt annat är liksom så långt bort när en inte kan få barn lätt. Men det är också en del av min personlighet. Det handlar om vad jag värdesätter och kämpar för. Om jag skulle ha fått bestämma så skulle huset vara fullt av ungar. Jag älskar bäbistiden och småbarnsåren även om de driver mig till vansinne. Att andra vill ha både barn och karriär och ett eget liv är bara bra. Vi är olika och lär våra barn olika saker. Mitt sätt och min inställning är inte bättre än någon annans men det är mitt och jag kräver samma respekt för mina drömmar som andra får som satsar på karriären. Där stöter jag på patrull. Min dröm avfärdas som mindre kreativ eller typiskt kvinnlig eller som en dröm sprungen ur barnlöshet. Men den är min, den har alltid funnits och kan inte göras mindre giltig för att jag inte kan bli gravid så enkelt. Men drömmar som mina leder lätt till ojämställdhet något jag ständigt måste förhålla mig till och försöka väga upp. Där hjälper inte min värk som gör att vissa sysslor i och omkring vårt hus är omöjliga.
Men (återigen) skammen. Den är så komplex då den triggas av andras lycka och och allt prat om barn vare sig det handlar om abort (som jag är 100% för, inga anledningar är dåliga) till den lull-lulliga iden om den gravida kvinnan och den madonna-lika modern. Allt detta tillsammans med den sjukt långa tradition vi har i världen: att värdera kvinnor utifrån fertilitet.
Att man är extra kvinnlig och duktig om man: blir gravid lätt, har en lätt och skimrande graviditet, föder utan smärtlindring, föder vaginalt, ammar sina barn länge (men inte för länge) har mycket mjölk och är rosa-fluffigt glad genom hela processen. Sedan ska en glatt lämna sina barn på förskola och med liv och lust kasta sig ut i karriären (men inte hämta sent på förskola!) hela bilden av modern är skev, ofta ojämställd och passar ett litet fåtal. Vissa dagar av föräldrapenningen kallas fortfarande PAPPADAGAR av försäkringskassan. Jag smäller av!! Alla lesbiska par och alla par som vill dela lika osynliggörs av att vissa dagar, i teorin, är knutna till kön!! Sjukt och skevt. Heteronormen är inte bara allrådande och osynliggör, den är också jävligt svår att leva upp till även om en är heterosexuell.
Jag tycker inte att det är lätt att veta om jag ska publicera inlägg av en så personlig art. Sådant finns i arkiven i denna blogg och kanske verkar det tjatigt eller negativt. Samtidigt tror jag att detta, som alla andra sorger, behöver pratas om och tjatas om. För gruppen infertila verkar öka. Det är inte längre självklart att man kan peka menande på någons mage och fråga när ungarna ska börja komma bara för att någon har varit tillsammans länge. Där är det lätt att trampa fel. Vi har många grupper som har olika syn på detta och olika behov. Homosexuella behöver inseminationer eller adopterar och samtidigt osynliggörs deras föräldraskap på regelbunden basis, infertila går igenom sorgliga och jobbiga processer och en del vill inte ha barn och skuldbeläggs för det. En familj är inte längre ett begrepp som betyder mamma, pappa, barn utan kan betyda mamma, mamma barn lika väl som pappa, mamma, hund eller som i familjen jag växte upp i mamma, pappa, bonusföräldrar, halvsyskon, helsyskon, fostersyskon och styvsyskon.
Det här blev lite spretigt och med många stickspår men som en röd tråd genom alla mina tankar finns skammen som är lika abstrakt som tydlig. Allt annat än normen bär med sig ett osynliggörande och hos en del skam. Låt oss utmönstra kärnfamiljsbegreppet och ersätta det med FAMILJ. För oss infertila önskas också förståelse och liiiite smidighet.
Kram på er!
1 kommentar | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Kan inte ens föreställa mig smärtan att vara ofrivilligt barnlös. Och att du ska behöva känna skam och stå ut med ogenomtänkta kommentarer på det? Jag stör mig verkligen på de angående att inte ha fött vaginalt, som att de gör dom bättre och duktigare? Ett kejsarsnitt vet jag INTE är en lätt förlossning (jag har inte gjort en själv, min närmaste vän har och hon har fått liknande kommentarer).
Min första förlossning var lite tuff men skulle ändå hellre välja den än ett kejsarsnitt. Och jag skulle hellre göra om den tio ggr än att behöva gå igenom det du har gjort (starka kvinna) med det du har berättat om ivf, graviditet och akut snitt. Tycker det är så tråkigt att blir du gravid lätt som en plätt, föder du vaginalt, föder utan bedövning, kan amma utan problem så ses du som en "duktig" kvinna. Det gör ju säkert att så många känner skam i onödan när de inte uppfyller kriterierna .
Nu har jag suttit med den här kommentaren i minst en halvtimme:P du har så många viktiga och intressanta poänger, och jag vill typ kommentera alla men är alldeles för trött för att få ur mig något vettigt.
Tack för svaret på min senaste kommentar,jag blev på mycket bättre humör och känner mig mindre ensam. Hoppas vi någon gång i framtiden kan få ihop en träff!
Kram
Svar:
aliaslillamy
Hanna