Vad värderar du i hos vänner? - Om konfliktsvek och den ständiga sträva efter att bli en bättre lyssnare
Är ni bra vänner?
Jag tror kanske att de flesta är bra vänner men också har dåliga stunder.
Då vi ger vänner dåligt samvete, sviker dem i en konflikt eller inte lyssnar så
bra som vi borde. Jag kan ofta ångra att jag pratat för mycket om mig själv
efter ett möte med en vän. Några gånger är det kanske bara en känsla och
ibland är det sant. Ibland hade någon av mina vänner behövt att jag höll käft
och lyssnade. Skippade mina välmenta råd. Men jag tänker att om vi är bra vänner
så får jag en till chans. En chans att lyssna på riktigt.
Vid några tillfällen har jag gjort det till en grej.
Jag har bokat av en kväll, bett dem ta med bilder från sitt liv och sedan bett dem
berätta om sin barndom, ungdom, liv, äventyr och sorger. Så mycket de VILL
berätta förstås. Men jag tror vi alla mår bra av att berätta vår historia. Hur vi
blev som vi blev. Jag vet att jag, i perioder, har haft det behovet.
Men när någon ska berätta så kommer vi, ofrånkomligen, till frågan om lyssnande. Kan jag lyssna? Kan jag VERKLIGEN lyssna. För om jag verkligen kan den konsten så skulle jag kunna få människor att känna sig hörda. Och att känna sig hör stärker och lättar ångest. Att vara hörd är att vara nära den som lyssnar. Och nyckel är att lyssna efter om människor vill ha råd eller bara bli hörda.
Jag känner ofta att det en del kallar "skitsnack" ofta är en persons berättelse av att ha blivit kränkt eller en berättelse om hur de försöker förstå den person de "skitsnackar" om. Det jag kallar skitsnack handlar om människors utseende, klädstil, smak och lösa rykten. Men om du vill berätta för mig om någon som gjort dig ledsen eller kränkt dig eller fått dig att tvivla på dig själv eller gjort dig arg, så kallar inte jag det "skitsnack" eller "att snacka skit om någon". det handlar om att bli hörd och få infallsvinklar på händelser. Det handlar om att få berätta om små oförrätter som kanske inte är värda att reda upp med personen ifråga, för att de bara var klumpiga, men en kan ändå ha behov av att få älta och få medhåll när en känt sig påhoppad eller osynliggjord eller förminskad.
Jag tycker att det är viktigt att lyssna till sådant utan att döma ut det som "skitsnack" eller föra det vidare. Bland riktiga vänner får en vara lite småaktig och lättkränkt. En får ha en dålig dag eller störa sig på en lite pik. Jag jobbar på att kunna ge det till dem jag bryr mig om och eftersom det, ofta, inte handlar om en öppen konflikt tar jag gärna vännens parti. Tillsammans kan man försöka förstå vad som hände och varför. "Skitsnack" är liksom inget mina vänner brukar hålla på med och att kalla de berättelserna för skitsnack är att förminska deras upplevelse. Jag är låångt ifrån bra på detta men det är ett ärligt menat jobb jag gör med mig själv. Men det måste gå åt båda hållen.
Jag är själv överkänslig mot situationer när jag ska lyssna på andras berättelser om någon som gjort dem ledsna, men själv inte får berätta utan pekpinnar och förnumstiga tips. Om din upplevelse av en kränkning lyssnas på medan min förminskas eller förklaras bort blir jag ledsen. Människor har en förmåga att vilja väga upp allt som sägs, att vara djävulens advokat, att göra negativa upplevelser mindre. Jag jobbar på att inte vara så. Att försöka släta över mindre. Kort sagt: Om du vill berätta om någon som gjort dig ledsen utan att jag ska döma dig eller förminska så förväntar jag mig samma sak tillbaka.
(Jag vill förtydliga att detta inlägg inte är sprunget ur något speciellt eller någon speciell utan bara är reflektioner kring vad jag värderar hos mig själv och mina vänner. Och framförallt ett resonemang om hur jag kan bli bättre.)
Det andra jag är överkänslig mot, i vänskapsrelationer (och i kärleksrelationer) är konfliktsvek.
Jag var ganska utsatt under min tonårstid. jag passade inte in i skolan/klassen och insåg att jag aldrig skulle göra det. Detta betydde att jag kunde stå upp för människor som for illa. JAG kunde följa dem till rektorn om de hade en lärare som betedde sig illa, JAG kunde ta en diskussion med mobbaren och jag kunde också ta en del av den hetta som sådant genererar. Jag hade råd med det eftersom jag aldrig förväntade mig att passa in. Men det blev sällan bara hetta, jag blev bränd. När rektorn eller läraren satte hårt mot hårt vek sig ofta den jag var där för att stötta vilket medförde att jag stod med problemet i famnen. När den mobbade fick en plats i gänget drog denne sig inte för att ge mig en känga eller två. jag blev bränd OCH märkt som bråkmakare. idag är jag överkänslig mot det. Jag väljer mer sällan att backa upp någon i konflikter om jag inte vet att personen "har min rygg". Jag leker sällan storasyster längre för när konflikten är på bordet är min erfarenhet att folk viker sig. Och vem kan klandra dem? De flesta av oss är väl mer eller mindre konflikträdda men jag önskar att de aldrig hade bett om min hjälp. Att vi aldrig hade pratat om problemet ifall de, när det hettar till, tänker påstå att problemet inte existerar. Jag tror detta är en av anledningarna till att jag idag är ganska konflikträdd. jag oroas ständigt av att inte ha någon som vaktar min rygg.
De två sakerna som jag är räddast för i en relation hör också ihop. För det är en form av konfliktsvek att berätta negativa saker om en person och sedan förminska mina upplevelser. Att beröva mig min röst efter att jag stärkt dem. Lyckligtvis har jag många goda vänner som står mig mycket nära och det händer att de kommenterar att jag kan BERÄTTA om mina känslor men sällan VISAR dem. Det är ett sätt att skydda sig. Ett funktionellt försvar. En god vän sa en gång att jag bara "visar de känslor jag vill visa". Och hon har rätt. Jag faller inte ihop och gråter ut hos någon annan än min mamma och min make. Jag vågar inte och det har blivit den jag är. Jag KAN inte. Jag har blivit bränd.
Den egenskapen ställer till det ibland. Hur ska jag få min läkare att förstå att jag mår dåligt om jag inte kan visa det? Många gånger har jag, vid sådana tillfällen, fått säga: "Du måste lyssna på vad jag SÄGER för jag kommer inte att bryta ihop för än jag kommer hem".
Jag anses nog vara en känslomänniska. Förmodligen för att jag är kvinna och gärna pratar om känslor och då blir en lätt kallad "överkänslig". Jag har länge trott det om mig själv men när jag tänker efter så handlar det faktiskt om att jag gärna pratar känslor av alla de slag men sällan VISAR det ledsna och förtvivlade som finns inom mig. Bloggen och skriften är ett perfekt medium för mig. jag kan skriva om mina känslor men riskerar inte att bli misstrod för att jag inte grinar eller skriker.
Vilken sorts människa är du?
Vad värderar du i vänskap?
Vad är du känslig för?
Tror du dig vara duktig på att lyssna?
TIPS! Helt off topic MEN du har väl sett att Campadre har en Sobea-kampanj? Under barn. Tjugo timmar kvar.
Svar:
aliaslillamy
Hanna
Jag försöker verkligen tänka på att lyssna ordentligt på vad släkt och vänner säger när dom pratar om sina känslor och upplevelser, utan att komma med en massa råd. Kan själv bli galen när man bara vill klaga av sig lite och man får tex ett "men tänk positivt, det kunde vara värre" tillbaka. Så hoppas (och tror faktiskt) att jag är en bra lyssnare. Däremot är jag väldigt dålig på att själv prata om saker som stör mig och gör mig irriterad och visa känslor (förutom till sambon). Varför vet jag inte. Kan vara att jag känner att jag inte "borde" klaga för att jag har det ändå rätt bra, även fast jag vet att det är fel.
Men det här med att riktigt lyssna tänker jag också kan vara viktigt gentemot barnen, att visa att dom har rätt att känna det dom känner.
Svar:
aliaslillamy
themoneypenny