Hur mycket ville jag att det skulle fungera på "Föris"?
Hur mycket ville du att det skulle fungera på barnens förskola?
Den frågan inbillar jag mig att folk som inte känner mig eller situationen tänker. Kanske är ni alla rörande överens om att MyMamman är veckans hjälte, vad vet jag? Men eftersom jag är av naturen misstänksam och förväntar mig en kniv i ryggen ställer jag nu den frågan till mig själv.
Hur mycket ville jag att det skulle fungera på barnens förskola?
Svare är: alldelens för djävla mycket!
Jag ville plugga 150%. Jag njöt av tanken på plugg, lugn och ro samt några promenader. Jag ville det så djävla mycket! Och det fick mig att ignorera mycket.
Efter att barnen började få panik vi bara omnämnandet av "föris" slutade mycket att spela någon roll.
Jag, hardcore feministen och genusförespråkaren tänkte att:
"Jag skiter i att de har noll genus-tänkande, bara de bryr sig om mina barn" efter några dagar:
"Jag skiter i om de har noll genus-tänkande OCH förstärker mansrollen hos små pojkar, bara de bryr sig om mina barn". Tillslut var jag framme vid:
"De behöver inte ens bry sig, de behöver inte ha något genustänk bara de låtsas bry sig om mina barn".
Jag släpade hysteriskt skrikande och gråtande barn till förskolan med ursäkten att de kanske skulle sluta och "vänja sig". Tur att de höll ut. Jag kommer aldrig att gå omvägar runt min magkänsla på det sättet igen. Det skapade ett brådjup av ångest. Jag visste ju att vi tänkte fel.
Men svaret på frågan är, som ni ser, att jag ville att det skulle fungera, så desperat, att jag kompromissade med mina egna värden men framförallt med min magkänsla...
Det misstaget gör jag inte om, kan jag meddela. Inte i första taget.
Hei,
Jeg har akkurat begynt å lese din blogg - og så kom jeg ganske umiddelbart på dette innlegget om barnehagen.
Jeg har vært der. Jeg har tenkt at jeg - jeg?? - må tåle endel, og ikke må være en sånn hysterisk mamma som tar ut ungen min av barnehagen uten videre. "Det funker jo..." Og så smalt det, og så tok vi ham ut, og det er - absolutt i særklasse! - det klokeste, beste jeg har gjort noen sinne. Jeg er så utrolig, utrolig glad for at jeg ikke lenger satte mitt eget behov for å tro at det var ok først, men lyttet til barnet mitt og magefølelsen. Jeg er så glad.
Håper og tror du blir glad for ditt valg etterhvert, også.
d
Svar:
aliaslillamy
Karoline