Gången då jag körde över min vän
Tänkte spinna vidare på mina vänskapsfunderingar. När jag skrev om lyssnandet
hade jag ett speciellt misslyckande i tankarna. Mitt misslyckande som jag ständigt
återkommer till och försöker tänka på för att inte trycka ned den som berättar.
Jag har bett vännen i fråga om ursäkt massor med gånger. Jag brukar också tacka hen för att hen vågade vara ärlig och inte lät mig köra över hen. Det som hände var att min vän ville odla grönsaker. Hen sa att hon ville prova odla grönsaker och att hen skulle gräva upp ett litet grönsaksland i trädgården. Tror ni jag hejade på hen glatt och ställde entusiastiska frågor? Nix! Istället började jag räkna upp alla problem hen kunde stöta på, tipsade om var hen skulle köpa jord och lade ut texten om mina egna (nästan obefintliga) odlingar. Min vän gjorde mig tjänsten att säga "stopp". Hen ville gräva upp ett land och peta ner några frön för att se om de växte. Det hade jag vetat om jag lyssnat. istället tog jag över showen och fick hen att känna sig MINDRE peppad. TOTALT djävla misslyckad vän, var jag. Jag tog ur hen entusiasmen och ersatten den med prestationsångest och pekpinnar. Min vän förlät mig samma stund men för mig har detta tillfälle varit en källa till ständigt funderande över hur jag förhåller mig till vad mina vänner berättar. Lyssnar jag verkligen eller vill jag hitta ett sätt att få prata om MIG?
Jag hoppas att jag inte är ensam som gjort sådana misstag för det skulle få mig att framstå som mer än lovligt självupptagen. Och självupptagen är något jag inte vill vara (sa hon med bloggen, hehe). men det är så lätt att dratta dit. att lyfta sig själv och sina kunskaper på någon annans bekostnad. Priset de betalar är ofta i form av entusiasm eller drivkraft.
Jag är ju som sagt förlåten, och det är jag glad för men jag vill inte glömma den svidande läxan av att en vän måste säga "stopp" och följa upp med "jag vill bara peta ned frön i jorden och vänta". Hur många gånger har en själv inte blivit nedtagen på jorden av välmenande men självupptagna experter? Hur peppad har jag då blivit?? Svaret är: Inte alls. Jag kommer säkert att göra om det. Så tjockskallig är jag men kanske inte så många gånger och förhoppningsvis ha vett att be om ursäkt.
Har ni lärt er några dyrköpta läxor av era vänner?
(Pliiis, säg att ni också har det så jag slipper känna mig som miss självupptagen!)
