I arla morgonstund
06.57 är klockan. Jag har sovit dryga 10 minuter i natt. Jag somnade men blev väckt av maken. Tydligen hade jag grävt in fingrarna i hans axel och tårna i hans vad medan jag mumlade ajajajaj. Nå det har sina skäl och jag tycker det var värt det. Min lillebror och hans flickvän var här på en tre-rätters middag och en massa snack. Fick chansen att uttrycka hur glad jag är att hon gör min bror glad vilket kändes viktigt. Min bror är 1 år och fem dagar yngre än jag och det gjorde min kväll att se honom kär, glad och trygg. Att kvinnan i fråga är smart, kul och lätt att prata med är ett plus och hennes skratt är medryckande. Att det blev sent var liksom bara såå värt det. Att få extra ont när det har en god anledning gör smärtan lättare att leva med.
Jag låg alltså vaken de få timmar jag hade till förfogande innan barnen skulle vakna och fick tid att uppdatera mig på mina favoritbloggar. Känna adrenalinet flöda när jag hittar ett extra bra inlägg eller kommentar. Hjärnan blixtrar till och jag vet att den processar och formulerar de nya intrycken till något jag kan applicera på mitt liv eller på mina tanke-experiment. Just nu känns hjärnan som en låda rosa fluff MEN den gör sitt jobb och snart finns nya saker att skriva om.
Jag gjorde något bra för min kropp under veckan som gått. En slags fredsförklaring och ett avstamp i mitt nya liv. Mitt hår är nu FULLT av turkosa slingor. Känns helrätt och jag känner mig stundtals som en My Little Ponny, plussize och med djävligt mycket åsikter ;) Jag lovar er före och efter bilder tagna sittande i "Svarta Faran" - min rullstol. Igår gjorde jag slag i saken och ryckte åt mig en av barnens vattenflaskor (i brist på champagne) skvätte ned mitt nya vrålåk och trumpetade med myndig stämma: "Du döpes härmed till Svarta Faran, Gudrun, Glassfot. Tjäna mig väl!"
Jag glömde i upphetsningen att jag själv satt i den och blev således ganska blöt själv...
Dagen då jag besökte frissan (i fem timmar, oh yes) så tog jag och min vän Alex en premiärsväng på stan i Svarta Faran. Jesus-fucking-christ vad jobbigt det var att för en stund ta på sig handikapp-glasögonen. Jag kan ju lyckligtvis ha dagar då jag slipper dem och de dagarna är fler än de med de glasögonen på MEN uppenbart är att vårt samhälle är sorgligt oanpassat för människor med olika handikapp. En nyttig läxa som jag ämnar använda och jag hoppas kunna bemöta handikappade på ett värdigare sätt än jag tidigare gjort. Förvånandsvärt många tilltalade min gående vän trots att jag var den som handlade och viftade med kortet...
Jag vill verkligen poängtera att jag har turen att kunna prioritera och välja många av de tillfällen som jag träder in i denna outforskade värld. Jag KAN gå, för det mesta - ibland är det dock inte det smartaste valet och ytterligare gånger måste jag rulla fram men jag rör mig mellan dessa världar och jag kan bara föreställa mig hur det är att leva i en värld som är föga anpassad efter mina fysiska, eller psykiska förmågor, hela tiden. Jag kan mitt i min egen kris känna tacksamhet för att min kropp fungerar i den utsträckning som den gör samt skämmas en aning för mitt gnäll.
Nu behöver min hjärna formateras om under några timmars sömn. Vi får se när kroppen tillåter det.
Knivseggen och älskade Rosa
Män skadas också av patriarkatet och dess indoktrinering.
Mina söner kommer tex att få tillgång till färre färger och
känslor än flickor i samma ålder. Hur jag än sliter med att ge
dem de 100 möjligheterna så kommer samhället att göra sitt.
Häromdagen åkte de till affären med ögonskugga och rosa gummistövlar
och jag tänker för mig själv att jag skulle kunna bli våldsam
om någon tar det ifrån dem. Älskade, ovetande ungar!!
Män tränas inte (generellt!) i omtanke, känsloanalys och omhändertagande
i samma utsträckning som kvinnor. Vi gör ofta en stor del av det
känslomässiga jobbet i en relation utan några stående ovationer.
Det jobbet uppmärksammas bara om vi INTE gör det. Då fallerar
ofta relationen. När känslor inte släpas fram i ljuset och någon sätter ord
på dem, blir det lätt bitterhet och tystnad istället för samförstånd och samtal.
Män skadas alltså svårt av patriarkatet MEN det går inte att jämföra den breda väg det (generellt) är att vara vit, heterosexuell, cis-man med den balansgång det är att vara kvinna. Som singel, som mamma, som hustru, vän och människa i vårt samhälle balanserar jag/vi (kvinnor) på en djävla knivegg.
Och vet ni vad?! Jag är så djävla trött på att balansera!! Är inte ni också det??
Jag vill klä mig snyggt, men gränsen mellan att vara fräsch och snygg (som ju de flesta ser som positivt) vs slampig/"asking for it" är skitsvår. Speciellt om man råkar ut för något. Då kan ganska modesta försök att bättra på sitt yttre tolkas som att vi säger "ja" trots att munnen säger: "NEJ!!"
Vi kan inte dricka alkohol, gå hem själva eller vara vänliga mot okända män. Inte om vi vill ha vår våldtäktsman fälld. Vill en man våldta mig så är oddsen på hans sida att han slipper straff, och med de oddsen för fällande dom är det inte konstigt att våldtäktsmän vågar utföra brottet. Om den våldtagna kvinnan och våldtäktsmannen var fotbollslag så skulle varje smart spelare sätta miljoner på att mannen går fri och kvinnan står kvar med skulden.
Jag är så trött på att balansera.
Jag har balanserat i 32år och jag tänker rösta på det parti som inte bara vill ge mina söner val, färger och känslor utan som vill riva ned linan jag balanserat på och använda den som tandtråd. In med feministerna i riksdagen och på sikt kanske balanserandet kan börja likna en vanlig vandring genom livet, på gott och ont, inte "damned if you do, damned if you don´t".
För om man vägrar balansera kan man ge sig faan på att man får skit och hat mot sig: "Äckligt att inte raka benen" osv osv i all oändlighet. Hatet är MASSIVT just nu ute i cybern. Jag har hållit mig passiv för jag klarar bara en kris i taget
MEN om jag skulle ge er ett lästips i sommar så blir det OXHEN´S BLOGG (LÄNK). Hen är underbar. Jag kan knappt läsa ett inlägg utan att få tårar i ögonen. Hon är knivskarp samtidigt som hon blottar så smärtsamma saker att mitt hjärta slits ur kroppen.
Feminismen har öppnat mina ögon och mitt hjärta värker dagligen på grund av vad världen/patriarkatet ska göra med mina barn, vad den gör med mig och min man och vad den gör med alla jag älskar.
Jag älskar att kika in hos Oxhen och känna hjärtat slitas ur kroppen men komma därifrån med nya ord på min smärta. Hennes nakna, sårbara beskrivningar kan kännas outhärdliga men om jag någonsin tvivlar på att jag orkar vara feminist så behöver jag bara tänka på Oxhen för att känna att: På hennes sida vill jag stå när det blåser snålt. Ställ dig i blåsten med oss och känn smärtan men också gjädjen i systerskapet och hoppet om förändring. Rösta rosa!!
Målen för framtiden
Jag hade inte tänkt att detta skulle bli en EDS-blogg. Kanske något inlägg då och då men mest annat. Men ju mer jag söker information om mitt syndrom desto fler bloggar om det hittar jag som inte är aktiva. Jag behöver en sådan, någon som börjar från början med beskedet och finner sin väg. Kanske hittar jag en men kanske kan jag också vara den bloggen för någon annan. Jag kan ju fortfarande skriva om annat och samtidigt uppdatera om min resa mot att acceptera att min kropp har begränsningar och att jag alltid kommer att ha ont. Bortsett från en operation när jag sövs eller får intravenösa smärtstillande så kommer jag att ha mer eller mindre ont. Så länge jag inte vill äta höga doser av starka tabletter så måste jag lära mig leva med mer och mindre smärta för en överskådlig framtid.
Smärtstillare tar inte så bra på mig. Jag blir varken beroende, får biverkningar eller någon vidare effekt. Det hör till EDS-diagnosen. Vi är många som inte hittar en bra coktail med smärtlindrare och som lokalbedövning biter dåligt på. De få gånger jag blivit sydd har varit smärtsamma. Jag har bara inte haft något att jämföra med och trott att personalen vetat vad de gjort. Vilket de gör i de allra flesta fall men EDS hör inte till vanligheterna och utan diagnos kan de omöjligen veta hur mycket lokalbedövning som behövs för att jag ska slippa känna nålen och tråden.
Jag fick min rullstol idag. Den är jätteskön att åka i och jag kan ta mig fram fort och effektivt. Ändå är det en sorg... att behöva den. Ibland. För folk har mindre förståelse för människor som sitter till och från i en rullstol. Mig kommer de att se både gå, cykla och rulla rullstol. Allt beroende på dagsform och hur mycket jag vill spara mig den dagen. jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte nojjar kring vad "folk" ska tycka.
Lika svår som rullstolen är för mig att acceptera, lika lätt ät det för barnen att göra det. De vill bli skjutsade, vill skjutsa mig eller varandra. Deras kompis, ett år äldre, var likadan. De bara köper förändringen lika lätt som de köper nya tapeter eller ett nytt märke på ketchupen.
Så vad är mina mål för den närmaste tiden?
- Att acceptera smärtan som en del av mitt liv, prioritera och bära smärtan. För att göra det behöver andra bekymmer tas om hand. Tex illamåendet som följer med svårare värk. Tar jag en tablett mot illamående och slipper det blir smärtan lättare att bära. Sömnen är viktig. Smärta är svårt att bära om en inte sover. Ergo: jag måste ta mina sömntabletter. Jag måste välja vart den lilla energi jag har ska gå. DET är svårt och i de flesta fall kommer barnen att gå först. De har första tjing på min ork.
- Att göra ett avstamp. Med det menar jag att det är en ny tid i mitt liv nu och med den kommer med nödvändighet förändring. Både med hjälpmedel men också min identitet och mitt utseende. Om jag ska sitta i rullstol vill jag se till att folk ser mer än bara rullstolen. Det betyder förmodligen en ny frisyr, fler tatueringar och en hel del svart eyeliner :)
Det låter kanske fånigt men jag BEHÖVER en förändring, en markering och att mitt inre jag syns mer på utsidan. Jag är besatt av att återta bitar av min identitet och det som syns mest är ju utseendet. I andra hand kommer min kreativitet som behöver ett utlopp innan jag blir sinnessjuk på riktigt. På något sätt måste jag vinna tillbaka min kreativitet och tiden för att den ska få flöda.
Förutom detta ska jag bli världens bästa EDS-patient. Jag ska göra mina övningar, gå i samtal och prata om min identitetskris och spara mina leder så gott det går. För att inte tala om tänder och hud. Mina tand- och hudproblem är tätt sammankopplade med diagnosen. Jag vill vara mer än min sjukdom men just nu dominerar den min värld. Jag stapplar under tyngden av det dåliga samvetet mot familj och vänner, jag behöver desperat prata om den, och gör det, men det är så många som inte vill prata om det. Jag behöver berätta och se att mina närmaste förstår vad jag går igenom och att DE ska förstå att de också påverkas. Jag behöver förståelse för mina problem och den kan inte finnas där utan information. Samtidigt vill jag inte trötta ut med snack om smärta och problem. Linjen att gå blev plötsligt så smal om jag ska behålla mina närmaste och ändå lyckas ge dem information utan att de tröttnar på ljudet av min röst....
Det är en varm kväll och jag har cyklat långt idag. Priset för cykelturen lär ska betalas imorgon så jag säger godnatt och önskar er, liksom mig själv en god natts sömn. Puss!
EDS och min skruttiga kropp
Vänner! Jag har medvetet inte skrivit ut min sjukdom på bloggen av flera skäl. Mest för att jag inte vill att detta ska bli en "sjuk-blogg" (vilket för mig innebär att den går ut på att upplysa, sprida information och uppdatera om mitt sjukdomsläge till största delen) men jag inser att jag ändå berör min hälsa hela tiden. Jag har ett behov av att förklara mig, älta och få förståelse och varför göra det men låta bli att tala om diagnosens namn? Jag behöver skriva av mig och jag tänker att får jag göra det kanske ett och annat inlägg om politik, värderingar och feminism slinker med. Skrivarlusten kanske kommer om jag slutar censurera mig själv hela tiden och fixera mig vid tanken på att INTE skriva om sjukdomen...? Jag är också rädd för att miss-representera sjukdomen eller dess drabbade. Att det inte ska framgå hur SUBJEKTIV min upplevelse är, hur lite jag själv vet om den och hur medveten jag är om alla som har det värre med denna diagnos eller andra problem. För jag är inte döende eller svårt handikappad. Ändå har jag ett behov av att beskriva mitt mående och förklara mina tillkortakommanden. Varför vet jag inte. Kanske har det inte sjunkit in. Jag kämpar definitivt med en känsla av overklighet men också med ett dåligt samvete som ropar till mig att jag nog bara är gnällig, lat eller allmänt otillräcklig. Att jag har låg smärttröskel när de flesta jag känner menar det omvända. Jag har levt med värk/smärta så länge att jag nog egentligen tål rätt mycket smärta innan jag börjar påtala den. Ändå gnager tvivlet: Är jag bara gnällig??
För min diagnos syns sällan utanpå. Jag har blivit expert på att dölja mitt mående, att gå med svikt i stegen trots smärta och skratta mycket trots en kropp som går sönder ideligen. Jag intalar mig att smärta, sorg, glädje och mening kan leva i mig sida vid sida utan att ta ut varandra. De sämsta dagarna har jag isolerat mig för att inte avslöja hur panikslagen jag blir när allt brakar samman till ett virr-varr av smärta och konstiga symptom. Hur magen vänder sig, hur jag kräks eller svimmar av smärta och hur rädd jag är för framtiden, för att inte tala om sorgen att inte orka allt roligt och ledsnaden över att inte kunna vara en så god vän som jag vill vara eftersom jag inte orkar eller har för ont. I min iver att dölja (även för de närmaste som ju vet) har jag dragit på mig ångest och ett ständigt pockande dåligt samvete. För allt jag behöver hjälp med, för mina barn, mot min make och mina näraste och käraste, för att jag isolerat mig, dragit mig undan, inte skött om mina relationer och inte kommit ihåg alla födelsedagar, för att många konversationer handlar om mig och min hälsa när andra behöver någon som lyssnar, för att jag inte orkar vara glad och pigg i sociala sammanhang. För det mesta där jag inte kan ge lika mycket som jag en gång kunnat och fortfarande vill.
Mina problem är medfödda. Jag har inte alltid lidit som jag gör nu men jag har haft symptom som jag förklarat bort eller inte förstått, skrattat bort eller trott att alla lidit lika mycket av. Men graviditeten med kräkningarna, smärtan, snittet och alla dagar på sjukhus tillsammans med heltidsstudier och hemmavarande barn efter det, sömnlösheten (... ni vet, det har varit tufft) så har det blommat ut (i brist på bättre ord). Det har växt, grott och blommat ut tills jag, tidigt i våras, brakade samman. Jag fick mer ont, sov sämre, fick panikångest och brakade ihop fysiskt på ett sätt jag inte trodde möjligt. Från att ha kännt mig gnällig i kontakten med vården började jag kräva utredning, hjälp. Jag bytte läkare, vårdcentral och kontaktade privata specialister. Mailade, besökte och frågade ut alla som kunde något om mina symptom eller om smärta generellt. Det var ett krig, jag kände mig kränkt, jobbig, gnällig - som en kvinna med värk ofta gör i vården. Nu har jag landat hos en ny, duktig, läkare och människorna omkring honom (koordinator, sjukgymnaster, arbetsterapeuter) har varit/är guld värda i jakten på fler svar. Jag sitter med en ovanlig diagnos som beskrivs som progressiv och handikappande.
Jag har Ehler Danlos Syndrom (typ 3, kanske även typ 4) även kallat EDS. Jag kan inte så mycket än men några saker står klart och jag tänker beskriva det med egna ord istället för att klippa in sjok av text från socialstyrelsen. Om en har det jag har, en variant/typ av EDS, har kroppen svårt att bilda kollagen av bra kvalité vilket medför mindre hållfast bindväv (den där som håller ihop oss och finns runt alla organ, muskler leder, kärl osv). Denna problematik med bindväven gör att mina muskler måste jobba mycket hårt med att stabilisera leder och göra bindvävens jobb. I ett nötskal betyder detta värk, sämre funktion, enorm trötthet, överrörlighet, muskelkramper och många blåmärken, bland annat. Det kan också påverka kärlen om man har otur, magen och andra organ som påverkas av försämrad bindväv. Tänderna far illa, huden har svårt att läka och graviditeter är riskfyllda. En av behandlingarna för EDS är träning/sjukgymnastik. Problemet är att musklerna redan jobbar för hårt och kroppen redan är utmattad vilket kan innebära stora bakslag, mer ont och fler ledskador. Skynda långsamt och röra sig försiktigt blir då ledord. Att orka det jag en gång orkade är ett minne blott, liksom smärtfria stunder och god nattsömn. Anpassning i hemmet, stödförband och hjälpmedel är en annan del av behandlingen. Jag är som sämst i nederkroppens leder vilket gör att jag, i dåliga stunder/skov, inte kan gå (eller haltar svårt) och tår som kan peka lite hur som helst/vara ur led. Hjälpmedel för att kunna ta sig från punkt A till punkt B, i hemmet, är inte långt borta och jag tänker på den dagen med skräck. Hjälpmedel är så stigmatiserat. Men jag försöker att inte vara en människa som väntar för länge med de förändringarna för risken att jag isolerar mig mer och mer är överhängande då en inte kan gå. Jag skäms och känner mig överdriven då gången kan vara ok en dag och dålig en annan. Men jag försöker hacka i mig läget. Kanske hellre ett hjälpmedel i dåliga skov än ett på heltid när jag kört slut på kroppen. Bättre med rullstol någon dag i veckan än hela tiden...
Den tredje behandlingsformen är läkemedel. Dessa vill man ta så lite av som möjligt men samtidigt tillräckligt mycket för att förbli rörlig och orka vara social. En del EDS:are tål inga läkemdel och får alla biverkningar vilket gör dem svåra att behandla. I andra änden av spectrat finns patienter med EDS som svarar dåligt på medicin och lokalbedövning. Jag tillhör den senare. Som behöver högre doser och sällan blir tillräckligt bedövad hos tandläkaren eller när något ska sys. Jag kan behandlas men med detta i åtanke. Jag slipper många biverkningar eftersom läkemdel helt enkelt inte biter så bra på mig. En fördel som jag upplever är att jag inte så lätt fastnar i beroende då det inte fungerar och jag aldrig blir smärtfri. Om det fanns en medicin som gjorde mig smärtfri så skulle jag absolut vilja ha den hela tiden - jag skulle bli beroende snabbt MEN det finns inget sådant och jag har alltid haft lätt för att sluta med kaffe, socker, snus och tabletter (även den starkare sorten). Abstinens symptom som svettningar, illamående och ökad smärta är vardag för mig oavsett medicin och dos och förändras inte när någon behandling avslutas. Många behöver trappa ut sina mediciner även om de inte missbrukar men hitintills har det inte behövts, jag har kunnat sluta från en dag till en annan. Kampen är att inse att inget hjälper helt, lära sig leva med smärtan och inte vara för stolt för att ta medicin om det blir för djävligt. Jag tjänar inte på att isolera mig och sluta röra mig även om det innebär dagliga värktabletter.
Jag behöver, som sagt, skriva av mig. Jag behöver använda en del av denna blogg till min diagnos och min smärta och kanske framförallt för att dokumentera min kamp med vården. Jag har gjort en kategori som heter "Ehler Danlos och min skruttiga kropp" och där samlar jag alla inlägg på det temat. Även om jag inte är döende så förändras mitt liv radikalt av denna diagnos. Pengar ska sökas, det ska kämpas med försäkringskassan och hjälpmedel ska accepteras. Jag ska lära mig leva med smärta och sämre funktioner. Kanske måste vissa drömmar ges upp, kanske får jag inget hus fyllt med barn som jag alltid drömt om... Kanske kan jag inte jobba heltid... Jag siktar på det men jag förbereder mig på att jag kan behöva omvärdera mina mål. Utbildningen till lärare i gymnasiet känns dock helt rätt, den ger jag inte upp i första taget.
Ni som inte är intresserade av mina krämpor har säkert lämnat skeppet för länge sedan och ni andra kanske står ut med att en del kommer att handla om min diagnos, som en liten egen-terapi för mig. Jag ska försöka att variera mig. Tack till er som orkade läsa! Nu känner ni mig lite bättre :) Ni ska veta att mitt dåliga samvete gör att jag har ett stort behov av att förklara mig och bli trodd/förstådd och inte ansedd gnällig eller ömkansvärd. Det är nästan tvångsmässigt och jag ber om ursäkt för det i förväg, för framtida inlägg! Kram på er!!
Inga planer på att sluta
Hej på er! Jag kämpar på! Jag har fått en diagnos av "deppigare" sort men sorgen blandas med att vissheten har ett värde i sig. Att veta är bättre än att inte veta. Jag mår bättre psykiskt nu, när jag vet, än när jag famlade i blindo och fick noll hjälp av vården. Jag försöker läsa på men ord som "smärtsam", "progressiv" och "kronisk" skrämmer och när jag får mina "trött-il" och somnar, i princip, stående så känns det för sorgligt. Finns lagligt "uppåt-tjack" om vi bortser från de jag redan provat såsom: Kaffe, snus, socker och träning? Jag tror inte det. Synd. Vill ha. Jag vill känna mig pigg igen!!! Annars tar jag det i den takt jag orkar så bloggen blir det nog både lite hit och dit med. Men jag har inga planer på att sluta. Bara så ni vet! Puss!
VI förtjänar bättre
Ni förtjänar bättre. Jag förtjänar också bättre, by the way, men min kropp är sjuk och det
har påverkat, ja till och med handikappat mig, de senaste veckorna. Jag hade en vecka då mina ben och fötter ej fungerade, kliniska fynd gjordes och jag väntar på en tid hos ortopeden för en bedömning. Jag har bytt doktor, provar en ny smärtmedicin och sover något bättre. För tillfället kan jag också gå, tack vare nya skor och att mina "skov" alltid når kulmen för att sedan bli bättre ett tag. Jag ska till neurologen om två veckor och ångesten blir bättre av flera orsaker. Jag sover bättre, undersökningar görs i ganska hög takt OCH med en specifik diagnos i sikte. En hemsk diagnos men också en som skulle förklara problem jag haft hela mitt liv samt varför det blivit akut dåligt efter graviditeten. Diagnosen är kronisk och får jag den kommer mycket att handla om träning/sjukgymnastik, medicin och hur jag förhåller mig till min smärta. Det senare är där jag vill lägga mest krut: att njuta av livet trots smärta och njuta extra när jag är i mina bättre perioder. Sommaren torde kunna bli en sådan.
Men snart stundar barnkalas och morsdag på samma dag samt en radda med födelsedagar inklusive min egen!
Hurra! Puss på er!
Sömnen
Satt uppe i natt till 04.45 och försökte distrahera mig från att fötterna värkte.
Jag har haft dåliga nätter i någon vecka nu men det här är något i hästväg.
Smärtan har brytit igenom sömnen och gjort allt surt och att jag vaknat vid
varje vändning och att jag drömt att jag torterats... men att sitta uppe för
att man inte klarar av att ligga still, för att kroppen är en fiolsträng som dras åt
och för att paniken växer för varje minut... Inte för att förlora sömn, oh no, det
är jag redan låångt förbi. Nej jag får panik för att det gör ont och för att jag blir
rädd för att kroppen försämras så snabbt. Dessutom har den ju börjat svimma vid
för stor smärta så det är jag också rädd för. Det får bli kryckor idag, tror jag.
Jag låter gärna bli dem eftersom mina handleder far så illa men idag måste fötterna
och framförallt tårna sparas. I går gick vänster "ringtå" ur led och började krångla.
Jag "knixade" den på plats så den slutade peka åt skogen men resten av tårna värkte
lika glatt ändå... Oh, well: Dagens gnälldos BUHUHU!!!
Imorgon går jag till både läkare och sjukgymnast. Hade jag inte haft de tiderna hade jag slängt mig på telefonen och gormat mig till någon mirakelspruta eller så... Tror ni det finns sådana ;) haha! Det värsta i kråksången är att jag vet att HELT smärtfri blir jag inte, jag hoppas bara på något som kan kapa topparna så att jag kan gå och i framtiden träna för att bygga upp min kropp. OCH så jag kan sova, annars kanske jag blir galen på riktigt.
Det blev vist lite mer BUHUHUHU men det är det jag har att bjuda just nu. Hjärnan behöver sömn för att producera ord som inte är gnälliga till sin karraktär. Återkommer när jag fått mig lite!!
Det som är värt det
Jag önskar att ni visste hur lång tid det tar att skriva ett inlägg. Jag har ibland så mycket värk att jag ser suddigt, tappar ord och ibland kontakten med verkligheten. Varje mening jag skriver dubbelkollar jag för jag vet att där saknas ord eller bokstäver och ändå vet jag också att jag missar mycket. Att ni ser hur stavning (hur det nu kan gå till) blir sämre, inläggen spretiga och långt emellan dem.
Jag är varken döende eller på väg att ge upp. Jag har bara mer svårigheter än jag velat erkänna för er, för min omgivning och mig själv. Jag har ont och har haft det länge och hjärnan påverkas av detta. Allt går långsammare. Jag gör saker "som är värt det" och sedan betalar jag priset. Då kan jag ha ont och tycka att det var värt det! Det är så jag överlever just nu.
Imorgon tar jag en roadtripp med en god vän för att träffa en doktor i en annan stad. Vi får se vad det kan ge men jag vet att jag får trevligt med min äldsta vän. Hon som alltid funnits där. Vi ska försöka njuta av ostörd tid för varandra! Puss på er!!
Självklart förtrycks tjocka människor... av smala
Jag har tänkt mycket på det här med att vara tjock. Plussizemodeller ser ut som vanligt folk, skådespelerskan Jennifer Lawrence anses vara en överviktig skådespelerska och de flesta barn
med snippa och hygglig läsförståelse funderar på bantning. Ur led är tiden. Bloggerskan och twittraren
When Darkness Falls drunknade i kränkta kommentarer a´la "Buhuhu, påpeka inte våra privilegier för vi har det inte heller så djävla lätt" när hon startade #-tagen #Smalaförtrycker (startad i syfte att ge tjocka ett forum för att dela med sig av sina historier av förtryck). Folk blev som vetvillingar på LSD.
"Du ska ha djävligt klart för dig att jag inte förtrycker en djävel, kom ihåg det när du tagit dig upp ur skoskaften jag tryckt ned dig i"
och jag överdriver givetvis en smula men folk blir generellt så kränkta när deras smärta inte är i fokus att de tappar både empati och vanligt, djävla, hyfs. Peka ut ett förtryck... exempelvis mäns förtryck av kvinnor (och det faktum att män står för 98% av sexuellt våld) och någon djävel ska alltid påpeka att hen känner en man som blivit våldtagen/slagen osv som om det motbevisar statistik och den överliggande strukturen.
Tjocka människor blir förtryckta. Där skulle jag vilja sätta punkt för det som följer är en sådan djävla självklarhet, men måste sägas: de blir inte förtryckta ur tomma intet och relativt sällan av andra tjocka (även om det förekommer någonstans mellan "försumbar" och "fullständigt ointressant djävla anomali" i statistiken) nej, de förtrycks av smala/normalviktiga. Inte av alla hela tiden men i mina ögon tillräckligt för att kvala in som förtryckt grupp och smala i gruppen förtryckare i samma mening som vita förtrycker People of Coulor elller heterosexuella förtrycker homosexuella/bisexuella/transsexuella m.fl. På gruppnivå och inte sällan på individnivå därför att smala är normen. Och genom att vara det, åtnjuter de privilegier som tjocka inte har, men mer än det, tjocka utsätts för förakt, "humor", spott och spe, kommentarer och kränkningar. Om det är svårt (och det är det verkligen) att vara ett kvinnligt våldtäktsoffer i kort kjol, så chansar jag vilt på att det är svårare att bli trodd som kvinnligt våldtäktsoffer i kort kjol med en rejäl övervikt. Ätstörningar är en del/konsekvens av objektifiering av kvinnokroppar, det ska stoppas, men förtrycket av tjocka är andra sidan av samma mynt: objektifiering av kvinnokroppen och avsky mot allt som inte faller inom normen. Ibland/ofta är de till och med samma sak, dvs att tjocka människor lider av ätstörningar vilket gör det ännu galnare att påstå att detta är en hatkampanj mot ätstörda eller ofrivilligt magra. Smala har sina sorger som alla andra men strukturellt anser jag att de sitter på privilegier!
Vad som händer är följande (och det händer hela tiden, vart en än tittar): Privilegier och makt påpekas av de utan och de som sitter på dessa går basurkas! För ett djävla liv, hånar, provocerar, påpekaar bättre sakerr att använda sin tid till eller blir helt enkelt så (kränkta) förbannade att de går till angrepp Å det grövsta. Varför? För att genom detta påpekande tiltar deras värld ännu några grader. Det finns ännu en del, när vi pratar intersektionalitet, att ta hänsyn till. En förbisedd grupp och fler lär poppa upp för vi har långt ifrån kartlagt alla grupper som lider eller alla grupper som åtnjuter privilegier de inte vill släppa. Om jag vore smal skulle min kommentar vara:
"Faan också! Jag har missat detta. Det svider. Jag är kvinna, jag är underklass - shit vad surt det är att bli medveten om smalhetsprivilegiet - det är ju så bekvämt!!! Men efter att ha vältrat mig i egoism och tyckt synd om mig själv lämnar jag ordet till er... till er som frågan handlar om. Jag ber i förväg om ursäkt för att jag har och kommer att ta av er plats/tid när jag bara borde lyssna och jag ska göra mitt bästa för att hålla käft och låta er berätta era historier och jag ska läsa varenda en av dem. Over and out!
Men nu är jag inte smal. Jag kan relatera till att bli förtryckt och utanförskap. Därför kan jag också se när egot ställer sig i vägen för alla de smarta människor som uppfört sig illa på den tagen. Hur det sider och hur de försöker komma undan, slingrar sig och vill inte vara medansvarig. Men gissa vad? Som människa MED privilegier är du alltid medansvarig i det förtryck som pågår bara genom att upprätthålla normen, spela spelet osv - surt va?! Och det finns förlåtelse. Det finns förståelse för att smalhetsprivilegiet är bekvämt och att du jobbat hårt för det. Ingen ber dig bli tjock. Vad som efterfrågas är empati och lite vanligt djävla hyfs när människor berättar om kränkningar. Ingen kan skaka av sig alla privilegier och vandra utan skuld på vår jord. Ingen går oskadd ur varken barndom eller vuxenliv men tillsammans kan vi skapa ett klimat där de med privilegier lägger egot i skrivbordslådan innan de kommenterar och där vi kommer ihåg att kvinnor är människor, inte kroppar - subjekt, inte objekt - personer, inte varor eller kroppsdelar.
Jag är inte smal...men jag är inte heller tjock. Inte har svårt att röra mig, tvätta mig- tjock. Inte får kommentarer på stan- tjock. Inte blir kränkt av random smal person för mina matvanor- tjock. Jag kan inte relatera fullt ut med förtrycket. Jag kan bara lyssna och reflektera över andras berättelser. Men som "mellan-tjock", mullig, kurvig, stor, knubbig tvåbarnsmorsa kan jag se mina smalhets-privilegier försvinna i takt med att kilon läggs till min kropp. I detta mellan-land lever man utan det rena hatet/kränkningen/förtrycket/föraktet - vilket jag är tacksam för, men jag lever också utan privilegierna. Problemet är att många sympatiserar med mig, tycker synd om mig, vill peppa mig att "ta tag i mig själv", tror att de gör mig en tjänst och sig själva gott karma på köpet.
NEJ TACK! Jag är inget projekt. Jag är en människa som väger mer än BMI-skalan tycker är okej, men jag är en människa och jag väljer själv vad jag ska lägga tid på: viktnedgång eller att leva. Jag har valt det senare. Ibland kan de två sammanfalla men inte just nu. Man kan vara "överviktig" och hälsosam liksom smal och ohälsosam - jag är inte hälsosam för jag orkar faan inte just nu. Jag tyckr om min kropp ändå och folk verkar så oändligt förvånade... "Det måste vara ett försvar (kanske) eller konstig kroppsuppfattning (nix, jag vet att jag inte är normen)"... och oändligt provocerade...
Men jag ska sluta kalla mig tjock, fet osv. Jag är helt enkelt överviktig enligt socialstyrelsen men inte så överviktig att jag förtrycks. Min historia av att leva utan smalhetsprivilegierna är ett hån mot de som förtrycks för storleken på deras kropp, som blir isolerade på grund av det och som känner tyngden av normen på sina axlar mer än jag kan föreställa mig. Vi borde alla öva på att stänga munnen när någon uttrycker att de är förtryckta och spetsa öronen även om det svider. Smala förtrycker givetvis genom strukturen att normen är eftersträvansvärd och alla andra är lata, dumma and whatnot. Självklart. Vi överviktiga i mellanläget gör det också... Ingen går oskadd och skuldfri genom livet men med lite ödmjukhet och spetsade öron kan vi reparera så mycket vi kan och hinner. Börja nu. Objektifieringen av kvinnor måste få ett slut.
OBS! Ingen försöker ta ifrån smala deras upplevelser av kränkningar och nackdelar med att vara smal, ätstörd, ofrivilligt smal. Men dessa upplevelser motbevisar inte förtrycket av tjocka, vilket detta inlägg handlar om. Viktigt är att berätta i rätt forum. Ett forum för tjockas berättelser om strukturerat förtryck är fel forum för dessa upplevelser. Ingen ber dig låta bli att berätta, bara göra det i rätt forum och inte som ett sätt att motbevisa fötrycket mot tjocka!!
Bloggen är vad som finns i mitt huvud
Jag känner att risken är stor att denna blogg blir en "sjuk"-blogg. Hur min resa mot en diagnos och hur jag ska se på mig själv när "kampen" är över, blir bloggen. Men ni har ju varit med under IVF-resan, under graviditeten och hur vi klarade livhanken (jag och barnen) med en hårsmån. Ni har varit med i min rosa bubbla det första året med mina bebisar och de följande åren med tilltagande värk. Mina tankar kring moderskap och sjukdom, min ångest och mitt nervsystem som fått nog. Och ni vet ändå inte hälften av alla symptom, alla mediciner och all sorg det innebär att finna sin begränsning i form av en vägg av ångest. Ni har ju varit med, även om jag inte skrivit rakt ut vad som är fel på mig, och det här har aldrig varit en renodlad föräldra-blogg eller feminist-blogg eller sjuk-blogg utan en blandning av allt som är jag. Allt som gör mig glad, sorgsen, arg och fly förbannad. Jag blandar självömkande inlägg med genus, politik och filosofi. Tids nog ska jag vara tydlig med mina fysiska krämpor. Ni ska få svar ni också. Just nu är läkarna och jag en diagnos på spåren. När jag vet och känner mig bekväm kommer ni också att få veta och följa med på den resan. Bloggen är jag, mitt liv, mina tankar inte vad jag hoppats eller bestämt att den ska vara. Inte vad som drar flest läsare eller lockar kommentarer (även om jag älskar när ni tycker till) utan vad som försigår i mitt huvud.
Just nu ligger jag och vilar medan barnen är med farmor och farfar. På senaste tiden har jag börjat tuppa av istället för att somna när det blivit lite för mycket så jag ska avsluta nu, innan mitt ansikte träffar tangenterna, och luta mig bakåt i soffan.
På återseende!!
Ett så blandat inlägg att jag inte kom på nån rubrik...
Skrivet annandag påsk:
Asså Jesus Christ (passar kring påsk) vilken resa den senaste veckan varit. Det låter helt sjukt när man berättar det. Hur kan så många oturligheter drabba samma person? Är det hitte-på och lur alltihop?
I´m sorry to say: No. Jag har haft jättesvårt att kissa vilket resulterade i en kateter... Jag är 30+ inte 60+ men hur som helst: katetern skavde och gjorde sår i blåsan så jag kunde inte sitta, stå eller gå. Sedan började det göra misstänkt ont över blåsan och ut mot ryggen. Några dagar senare stog jag inte ut längre.... det blev akuten på påskafton. Svar: ja, de hade en del att göra där. Urinvägsinfektion konstaterades samt den skavande katetern. Eftersom ingen sade ETT ord om hur katetern skulle skötas första gången blev det lite akwaaaard för personalen. Nu är jag hemma, utan kateter, kan sitta gå och stå OCH KISSA!!! Men jag har ont och äter antibiotika... Efter påskafton har jag känt mig mer och mer som en människa. Sociala aktiviteter fanns inte på kartan som jag mådde men idag ska vi på familjemiddag med min pappa + familj. Jag känner mig tillbaka. Nu återstår att säga:
"Vad var det jag sa-a" *med retsam melodisk röst* till alla läkare som satt ut smärtmedicin och ångestdämpande utan resultat. Jag har hela tiden hävdat att jag tror det är psykologiskt i kombination med smärta som gjort att jag inte kunnat slappna av och kissa. Jag har fått rätt. Äter i princip inga mediciner och blev ändå så dålig att kateter var det enda alternativet. Min kissning hade helt enkelt gått i baklås...
Skrivet Onsdag:
Well, ytterligare komplikationer tillstötte på påskmiddagen, akuten, smärta och "vad var det jag sa-a" fick vänta till ett senare tillfälle. Har inte orkat så mycket i början av veckan annat än att diskutera, med min vän M, på facebook huruvida han liknar Gustaf Wasa eller inte SAMT huruvida Wasa retucherat sitt skägg (på målningar) i samma utsträckning som han enligt min mening retucherade historien. Jag hävdar att båda är sant samt att Mr M ska ta åt sig av mitt kungliga smicker. Ett rött skägg, som M har, får mig alltid att tänka på killen på tusenlappen eller möjligen hans son (som dog av ärtsoppa så det lämnar vi raskt!) Dessutom fanns en tid då yours truly ville ha rött skägg. Min pappa har det (låter det dock inte växa) och under en period som barn ville jag också ha ett "koppar-skägg". Nu är jag rätt glad att jag slipper. Ni vet, normer och så... jag nöjjer mig med stubb på benen :) Dessutom mörkt sådant.
På tal om metall (koppar, inte så snygg övergång - i know) så har staden jag bor i vunnit Guld... i en sport. Sur-tant som jag är lever jag icke i lycko-rus eller post-guld-deppression utan tycker att det hela, med hyllandet och hjälte-rubrikerna, är aningen... larvigt. *Hela staden drar förolämpade efter andan* "Hur kan hon?", "Det är bra för schtaaan!" osv osv etc etc Snaaaaaaaaaaaaark! Det är en sak att kunna uppskatta när någon/några är bra på sin sport (vilket jag kan yey... mini-snark) och att tillägna det så mycket uppmärksamhet och idolisering så att vi glömmer att det är en sport, en lek, ett spel. Inte Läkare Utan Gränser eller rädda regnskogen liksom. Jag är inte en surtant som tycker att allt som inte handlar om regnskogs-räddande är dåligt eller fånigt, NEJ. Jag efterlyser bara lite perspektiv på det omfång och det utrymme det får i media. Hockey är säkert skoj... snark!
Skrivet Torsdag:
Konstigt inlägg det här... varför postar jag inte bara inläggen dagligen? Jag skyller på värkhjärna och det faktum att jag var ute med mina barn på stan för att prova skor igår. Vi hade trevligt men jag fick mig en omgång. Sedan när vi kom hem fick de leka ute utan att byta om till gallonisar... Försök tvinga två nästan-tre-åringar att gå in och byta om INNAN utelek när ni redan är ute - det finns omöjliga saker och så finns det så omöjliga saker att en inte ens försöker. Så jag hojtade: "Smutsa ned er och lek hur mycket ni vill!!"... sand + lera +rulla i löv + lera + sand osv osv etc etc. Tre timmar höll de på så idag kan jag knappt gå eller lyfta armarna. Men det var det värt!!
Igår på förmiddagen när jag pratade i telefon med (insert valfri vårdinstans) så kom mina barn på att de skulle laga sin trasiga bil. Deras lösning på trasiga saker, vare sig det är trasiga bananer, leksaker eller kläder, är LIM. Alltid LIM! Nu är det ett tag sedan jag hade vett att gömma min limpistol så den kom de inte åt. Istället bröt de sig in i tvättstugan, klättrade som babianer upp på skötbordet och stal en flaska barnolja. När jag pratat färdigt i telefon hade de använt allt "LIM" (läs: barnolja) och det var inte bara bilen som utsats för LIMMET utan golvet, soffan, bordet, textilier och barnen själva. OBS! Inget barn, förälder, soffa eller leksak kom till skada.
Så har min vecka sett ut så långt!
Whats up with you?
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar), Lull-lull & Rosa Fluff | Startsidan
Något att bita i
Sååå, lägesuppdatering...
Om ni kunde se mig skulle ni se en kvinna som ironiskt vickar handen fram och tillbaka och sprängfylld med ironi säger "medel". Som alltid med vården "ska man vara frisk för att vara sjuk", man får kämpa mot en mur och väl igenom den kan man finna lite trygghet. Jag forcerade inte muren själv... Hell No. Men en make på krigsstigen och en mamma, med kontakter och som kan formulera sig lagom ilsket för att sätta lite fart på processen. Men mitt i denna härdsmälta av oro för nästa dag, panikångest och muskelkramper har jag varit tvungen att välja. Fråga vilken pharmacept som helst. Vissa mediciner går inte ihop. Jag har en nära vän inom yrket som jag kan fråga. Valet stod mellan att medicinera ångest och att lindra värk. Jag är en stor flicka, jag kan ta vuxna beslut, och det här var egentligen a no brainer: Jag väljer smärta och väljer att medicinera ångest. Smärtan blir med ens oviktig i sammanhanget.
Jag får ta tag i den sedan. Nu måste mitt nervsystem få en chans.
Men för att hålla mig så ångestfri som möjligt lider både mitt bloggande och mitt bloggläsande.
Jag pallar inte många doser "En vanlig dag i patriarkatet", utan väljer de mer lättsmälta ämnena. Jag har många inlägg i utkastmappen men ångesten får mig att ifrågasätta mig själv. Gårdagens inlägg om Heterosexuell kärlek gav mig massiv ångest att publicera. Jag filade inte på det och lämnade det i "utkast-mappen" utan blundade och tryckte på "publicera" och medan jag gjorde det såg jag alla felstavningar, alla tvära kast och den röriga sammansättningen av texten. Men jag måste skriva något så om ni har skarp kritik att rikta mot eder favoritbloggare - linda in den fint i lite socker innan ni trycker på "publicera". Ni fattar. jag är känslig, hudlös men kan inte låta bli att skriva. Så man kan kanske säga att jag är tillbaka. Det återstår att se. kanske visar jag bilder på påsk-pynt, gulliga barn och sticker emellan med något att bita i.
Over and out!
Förnimelser
Idag fick jag en förnimelse av hur det är att ha ett barn.
Maken tog med sig Ville till affären. Jag och Otto åt lunch som
han fick bestämma. Det blev blodpudding...suprise! Han fick
hacka den själv i ojämna, knubbiga bitar, lägga dem i stekpannan
och röra med stekspaden. Sedan fick han lägga för sig sylt och
välja dryck. Eftersom jag njöt så av att kunna ge ett av mina barn
full uppmärksamhet så gick jag med på att drycken blev "brun läsk" (läs:coca cola).
Sedan åt han blodpudding och jag fil. Jag kände hur trevligt det var och hur
stressnivån gick ned. Jag kom tom ihåg att säga det till Otto:
"Åh, vad trevligt det är att äta lunch med dig". Det var så lugnt och skönt
och jag glömde nästan bort mina dunkande leder. Jag HADE verkligen trevligt!
Inte för att det är otrevligt att vara med båda barnen men det finns inte på kartan att
hinna äta själv då. Jag brukar köra på en protein-shake för att kunna äta medan jag lagar
och sedan kan jag hålla koll på att lunchen inte urartar (vilket den gör ibland iaf).
Ingen är gladare än jag att just jag fick tvillingarna som jag kämpat så för, men en stund med bara ett barn ger lite perspektiv. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att jämföra svårigheter. Att ett barn kan Kännas lika jobbigt som två och den känslan/upplevelsen ska respekteras. Men stunder som idag fyller på med energi och stressnivån sjunker. Jag får en inblick i hur det är att slippa dela min uppmärksamhet utan att ha dåligt samvete.
Ångesten bor granne med smärta och kaos
Varje kväll när jag segrat, när barnen somnat och kampen är över sitter jag vid datorn och vill skriva till er. Ända till idag har alla försök hamnat i "utkast"-mappen, kanske hamnar även detta där. Bland oputsade texter, texter som låter gnälliga, som har en tung offerkofta över sig eller som är klämkäcka och överdrivet hejjiga. Inget av det vill jag dela med er. Jag vill dela sanningen med er men tycker att adjektiven är så fula. Sanningen är ful och så blir också beskrivningen. Jag har fått en fysisk diagnos för min värk. Ett steg på vägen för nu vet jag vad jag slåss mot. Men ordet känns konstigt i min mun. Jag försöker forma läpparna men de vill inte, värk-diagnoser innebär alltid en form av stigma. För de syns inte utanpå men känns desto värre.
Men nu har jag kommit en bit. Jag har beskrivit något utan att bära stigmat. Många kan säkert lista ut vilken diagnos jag skriver om men jag är helt enkelt inte redo att använda ordet än....
Men min plan är att sparka värk-diagnosens röv!
Nu vet jag vem du är och jag kommer att röka ut dig, minska ditt område och din makt och i sista hand uthärda dig. Acceptera dig. Ibland när jag är trött kommer jag att stryka dig medhårs och när jag orkar kommer jag att dundra på med alla mina kanoner. Du får existera i min kropp men du får inte bestämma vem jag är. Du må begränsa mig men jag är trotsig som en fjortonåring. Jag kommer aldrig att låta dig härja fritt i min kropp.
Ångesten bor granne med smärta och kaos. Just nu känns det som att utkämpa ett krig på två fronter. För värken ger ångest och ångest driver värken. Varje oväntat intryck är som en välriktad örfil. Paniken väcks och jag kämpar för att hålla den tillbaka. Varje känsla blir ett blåmärke, något värken kan driva vidare i de mest absurda former. Just nu släcker jag övertända hus istället för att förebygga. Jag måste komma åt en av faktorerna, ångesten eller värken, för krig är jag van men jag orkar inte slåss mot mitt eget nervsystem. Jag är så trött.
Men snart vänder det. Mina dåliga perioder varar inte för alltid. En morgon, inte lång ifrån nu, vaknar jag utan en förlamande värk. Jag kan gå mina promenader, jag kan träna på crosstrainern och jag kan lyfta mina hantlar om så bara i några minuter.
Jag räknar med att ångesten minskar när maktlösheten minskar. Jag har släppt in ångesten, kännt den på pulsen, förstått var den har sin grund. Nu djävlar ska den få på nöten!!
Detta inlägg må vara långt och flummigt men det är min känsla i skrivande stund. Kanske hamnar det i "utkast"-mappen, kanske inte...
uppdatering
En lite uppdatering bara. Jag mår bättre, något bättre. Men med ett lugnare inre kommer tröttheten. Hur klarade jag av att plugga 125% OCH vara hemma med barnen?? Den personen som tog det beslutet måste ha varit craaaaaaaazy! Ångest i den form som gjort mig sjukskriven nu är i en ny form som jag inte kan slåss ot med enbart mina gamla strategier. Därför tar det tid att bli bättre. Dessutom har jag ju utmattningssyndrom vilket jag vetat i flera år men jag har inte sett någon väg ut ur det utom tid, att barnen blir större och att sömnen blir bättre. Men det har inte blivit så. Istället har jag, den senaste tiden, inte kunnat nyttja den tid jag fått till mig själv eller mina studier. Den tiden har jag använt till att ha ångest. Ångest som gjort mig oförmögen att ens sitta ned än mindre läsa kurslitteratur och sömnen ska vi inte prata om. Kort sagt: Jag behövde ett break och nu har jag fått det. Inget långt men förhoppningsvis tillräckligt för att jag ska börja känna igen mig själv. Mitt i allt det här, som handlar om att titta innåt och jobba med sig själv, saknar jag inom vården perspektivet att vända blicken utåt. En analys av vad ett ojämlikt samhälle gör med människor som lever i det och den stress/sorg/frustration det föder att se men inte kunna förändra inom en överskådlig framtid... Det har sin plats likväl som stresstålighet, signalsubstanser i hjärnan och en utmattad kropp. Analysen behöver breddas.
Men jag jobbar vidare!! Puss på er!
Den kletiga ångesten
Såhär: jag har kört på lite för hårt med dubbla heltider. Jag har fått ångest. The bad kind. Det finns ingen bra sådan men den här förstör mitt liv och kletar ut sig över mitt liv på ett sätt som gör det outhärdligt. Kroppen svarar med panikångest, något jag aldrig upplevt förut och som på ett sätt är (för mig) att föredra framför den "kletiga" outhärdliga ångest som annars invaderar varje timme på dygnet och får min kropp att skaka. Jag har hanterat den själv i några månader. Övat min andning och hållit den i chack. Men jag orkade inte hålla emot längre. Jag är övertygad om att bli mitt gamla jag, jag är inte rädd för ångesten. Men den förpestar mitt liv.
Jag säger inte att jag inte kommer att skriva. Men jag kommer att skriva mindre och jag kommer att läsa bloggar när jag orkar. Feminismen är mitt hjärtebarn men just nu orkar jag inte med rapporter om patriarkatets härjningar. Mitt nervsystem slår bakut. Jag kommer nog inte att kunna hålla mig från att skriva men kanske, bara kanske, blir det lite mer "rosa fluff" och mindre polik. Den största sorgen i detta är att bli sjukskriven. Jag har kämpat emot, med näbbar och klor. Inget fick fucka-up min studieplan och alla böcker som skulle läsas var så roliga och intressanta och viktiga. Men om en har sådan ångest att det är svårt att en inte kan sitta stilla blir läsning nästintill omöjligt. Ändå har det gått vägen med VG som resultat. Tills nu.
Läkarna har pratat om utmattningssyndrom vilket fick mig att tokskratta. Det har jag ju haft sedan graviditeten... Men glädjen över barnen har fått det att gå ihop. Nu är ångesten så, fysiskt, synlig och jag måste fatta att jag påverkar andra med min energi. Med min rastlöshet och mina sömnproblem.
När en har värk, barn hemma och heltidsstudier och ser varje dörr stängas. Jag är en "kvinna med värk" och ingen vill utreda. Fokus har hela tiden legat på tidigare trauman "har jag en ångestproblematik?"
Well, ge en människa värk i fingrar, tår, hand och fotleder, förutsätt att det är psykosomatiskt, lämna ingen dörr öppen för en väg frammåt och EN FÅR ÅNGESTPROBLEMATIK. Långt innan jag hade ångest var det det som stod först på de remisser som skickades. Jag har läst dem. Jag är öppen för att min värk är psykosomatisk men jag kan inte leva med att de fysiska symtomen inte utreds sida vid sida. Att jag ör stämplad vart jag än vänder mig och att jag inte får någon hjälp att hitta en väg ut.
Nu tar jag ett break, jag kommer att gå på ångesten drastiskt och aggresivt och jag kommer att kämpa för en värk-diagnos. Därför skyddar jag mig från allt för mycket hjärtesorg när jag läser blogga som min egen. Världen måste få stängas ute, för en kort period, annars går jag sönder. Jag behöver mina medsystrar, mina nära och kära men jag behöver inte ta in vilken djävla värld vi lever i. Inte hela tiden och inte idag. Jag kommer tillbaka, jag kommer att fortsätta när smärtan innuti har lagt sig. Tills dess blir det mindre ilska och mer rosa fluff. Ni som är kvar när jag kommer tillbaka som den arga, radikala feminist jag är, har min tacksamhet. Jag klandrar ingen. Hela min länklista är full med fantastiska kvinnor som skriver fantastiska texter. Botanisera där så återkommer jag!! Var så säkra!
Galen!
Jag har haft ett litet blogg-break i helgen. Dels för att jag skrivit en litteraturanalys av "Ett eget rum" av Virginia Woolf och dels för att jag drog ut min dumma tand i Fredags och nu har "hålet" blivit infekterat och bultar/värker så att jag blir galen. GALEN!! Men Virginia Woolf, vilken kvinna! Jag läste boken, sedan gjorde jag lite research och så gav jag mig på boken igen. Det var ett ljuvt och gldjande möte vi hade, jag och "Ett eget rum". Nu analysen gjord och jag har njutit. Denna bok är som en lök, måånga lager, och jag kommer att återvända minst en gång per år. Det var kärlek vid första ögonkastet.
Nu ska jag lägga mig och grina illa med min bultande käke och förbanna min usla kropp. Kram på er!
Sjukdom, fittstim och gästinlägg
Det är något oerhört deprimerande att gå in i en ny termin, nya kurser och moment och redan, dag nummer ett, vara efter. Jag sitter djupt begraven i två bokrecensioner som ska in i veckan samtidigt som nya kurser rivstartar och böcker ska inhandlas. Djupt otillfredsställande!
Jag hade ont i huvudet i helgen, blev liggande och har ont i kroppen. Jag förutsatte liksom denna kolaps som ett svar på den senaste tidens stress eller (troligare) Belinda Ollsson och "Fittstim - min kamp". Men så, av en slump när jag kollade febern på griniga barn, stack jag in örontermometern i mitt eget öra och uppmätte 38,8 grader. Efter ytterligare test i båda öronen tvingas jag inse att jag förrutom att jag är sorgsen över svt´s program om feminismen (som hade kunnat vara så bra) och stressen över skolan i kombo med hemmavarande barn så är jag nog också sjuk. Eller "suuuuuk" som jag säger till maken och kurar i hans famn medan jag äter Jellybeans och knaprar alvedon. damn it! men som så mycket annat i mitt liv har min kropp och dess sjukdommar ingen relevans för vardagen eller skolan.
Well, jag har inte orkat se Belinda ollssons kamp i sin helhet. Det gör mig för sorgsen, det gör för ont och det skapar frustration. När alla kloka kvinnor sagt sitt (kolla bara i länklistan, de flesta har skrivit klokt om det programmet) vill jag bara adressera smärtan. Detta brådjup av smärta som detta river upp hos mig och många jag känner. Smärtan grundar sig i den högst personliga smärta det innebär att vara feminist, se strukturerna som fuckar upp både killar och tjejer och skadat så många av oss för livet. En del har fysiska ärr (som kommer av att män tar sig rätten till deras kroppar i form av våld eller sexuellt våld) och många av oss har psykiska ärr. en känsla av att aldrig riktigt passa in, att något skaver och ingen bryr sig. Att vi främst är våra kroppar och sedan (om ens då) en kvinna och sist en människa, en människa som ska försöka leva i en värld där spelreglerna inte passar oss - där strukturer finns i alla former för att fötrycka utsatta grupper.
Men smärtan när svt sänder ett sådant program blir inte bara uppriven utan den tar en helt annan form.
Den smärtan handlar om att vi alltid måste förklara och berättiga vår ideologi, att vi ständigt och medvetet missförstås. Det handlar om att människor ständigt ifrågasätter våra grunder och att en kan behöva förklara sig när en minst anar det. de fördommar som det programmet sprider om feminism vill inte jag bli konfronterad med i kön på ica, vid fikabordet på jobbet eller på festen. det är skrämmande och det gör ont att tänka sig att ens nära och kära, som tidigare inte förstått ens ståndpunkter, nu ska bli ännu mer fel ute, fokusera på fel saker och ifrågasätta oss utifrån ett program som helt saknar analys. Försvarare av programmet uppmuntrar med att debatten ju faktiskt förs just nu på grund av detta men den debatt som programmet uppmuntrar till varken orkar jag eller vill jag ta. jag vill prata om privilegier, hur feminismen kan inkludera fler grupper och hur vi kan uppfostra våra pojkar till att aldrig ha ett tveksamt samlag samt objektifiering. Feminismen handlar om så mycket viktigt, förrutom att släppa tuttarna fria och kalla alla för hen. Ska vi verkligen behöva ta ett steg bakåt och behöva försvara detta praktiska pronomen?
Min mamma skickade ett gästbloggsinlägg på ämnet som jag nu publicerar:
"Belinda har med serien Fittstim verkligen gjort min dag! Herregud, här har jag gått omkring och känt att det finns så mycket jag behöver lära mig och förstå, intersektionell analys, genusforskning, på vilka sätt jag är rasistisk och intolerant och hur kvinnor under andra omständigheter upplever sin värld. Har känt mig stressad över att inte kunna överblicka utvecklingen i det feministiska sammanhanget, inte hänga med så att säga. Det är väl fortfarande så att allt detta är utvecklingsområden för mig. Så klart. Men, Belinda har som oförhappandes fått mig att känna mig kunnig, uppdaterad, skärpt och möjligen en smula intelligent till och med. Jämfört med så att säga. "
Kommentarer
God Söndagmorgon!
Hörrni, jag vet att det inte går att kommentera. Min designer Matilda som är typ uber-smart jobbar på fallet. Det är lite förargligt att det krånglar. Både för att jag behöver er feedback men också för att jag för några veckor sedan försökte uppdatera länklistan, tog bort ett par och lade till fler favoriter. Det finns ju så många bra just nu! Trist att en favorit hunnit lägga ned dock. (För inte heller länlistan fungerar att moderera och har inte gjort på ett bra tag.) Det händer lite oftare än en kan tro. Att feministiska bloggare lägger ned. Vissa tar upp det i anonymare tappning medan andra tappar lusten helt. Jag är ganska säker på att om jag blev hotad, trackaserad och hatad (vilket följer med en , bara, något större läsarskala) så skulle jag göra samma sak. Jag ångrar ofta att jag inte höll bloggen mer anonym.
Men som ni vet är jag inne i en intensiv pluggperiod. Dags att sparka igång hjärnan igen med andra ord.
Ni kommer att höra från mig snart och jag hör er så snart kommentars-problemet är löst.
puss!
Plugg
Jag pluggar livet ur mig. Allt som inte har med någon revolution, upplysningstänkare eller naturromantiker att göra göre sig icke besvär! Dricker kaffe, sover lite och snusar kollosalt.
Don´t break my flow!