Mens är ett straff. Jag hatar det. Hela min kropp liksom
laddar för spektaklet för att sedan släppa lös helvetet!
Dramatisk? Jag?

Jag blir liksom arg på den! Kroppen!

(Jag jobbar på en bättre relation med den men den gör det inte lätt!)

Själva känslan av att bo i min kropp är harmonisk. Jag gillar mina mjuka kurvor,
mitt långa hår (både på huvud och ben) och den är väl inbodd och hemtrevlig.
Men den gör inte sitt jobb! Eller så gör den det men med gnissel och gnäll som vår
gamla Saab som visserligen gick men man kunde varken stänga av värmen, lyssna på
radion eller bromsa. Men visst den gick att köra och man satt bekvämt...

(Min kropp kan inte bli gravid men jag ska blöda som en gris, ha kramper som får det
att svartna för ögonen och känna mig som ett utskitet äppelskrutt.
Visst, min kropp bar två bebbar och bakade dem till perfektion men hade det inte varit
för modern läkekonst så hade vi dött alla tre. Hade det inte varit för modern medicin hade
de inte blivit till alls utan varit en dröm, omöjlig att uppnå.)

Dumma, dumma den!

Jag lever, just nu, med en specifik uppsättning förutsättningar.
Förutsättningar som ganska få av mina närmaste delar.

...och JAG ÄLSKAR DET! Varje liten stund, varje galen, stressig och helt uppåt väggarna vansinnig dag!

Men något har grott i bakhuvudet ett bra tag. Något som bara varit ett litet frö men som nu, genom otaliga diskussioner med en mängd olika personer, blivit något som gör mig lite ledsen.
Time to set the record straight!

Diskussionen har handlat om egentid som förälder.
(Det här är INTE riktat mot någon utan är en utläggning om något som oroat mig och jag har äntligen sorterat ut VAD jag tycker i frågan.)

Jag tror att egentid som förälder är superviktigt och ett sunt sätt för föräldrar att låta bli att bli galna under småbarnstiden. Men med våra förutsättningar så är det bara vissa sorters egentid som fungerar.(Och här någonstans har jag trott att det är mig det är fel på.) Vi kan, då och då, få komma ifrån för att ha speciella kvällar med nära och kära typ som: Tjejkvällar, killkvällar, möhippor, svensexor osv. Vi kan oxå få egentid här hemma såsom: spela TV-spel ett par timmar ifred eller sitta vid datorn, eller baka en eftermiddag osv.

Vad vi INTE kan unna oss är regelbunden (en gång i veckan), schemalagd egentid borta från hemmet.
VARFÖR? Joo, för vi har tvillingar.
Hur kul det än är att vara med dem ensam på dagarna så är man HELT SLUT vid dagens slut. Man gör ju ett jobb, menat för två personer, själv. Att med regelbundenhet lämna över ett tvåmanns jobb på mig eller maken, att själv klara ut,(efter en heldag på jobbet eller hemma med två bebisar) känns inte som rätt väg. För mig känns "rätt väg" som att acceptera läget: Vi fick tvillingar och kan kanske inte förvänta oss flera "egna" kvällar i veckan. Livet flyter på och ingen slits ut om vi accepterar att vi är småbarnsföräldrar till TVÅ bebisar och att det måste ta prioritet just nu. Vi måste (om vi vill hålla oss friska) vara två vuxna så ofta som möjligt.

Men givetvis måste man då och då få komma ifrån.

Jag tycker det är underbart att vara två vuxna på två bebisar. Det känns som att det är så "det är meningen" att det ska vara. När vi är två finns det inget vi inte kan göra. Resa, hälsa på vänner eller gå på restaurang. Maken däremot tycker att allt flängande är slitsamt och har bett om att vi ska begränsa oss till en större utflykt per helg. Det köper jag. Det är rimligt att han ska få vara med killarna i lugn och ro och lära sig deras rutiner.

Många (och då menar jag många) tycker att det är lite osunt att jag inte har så stort behov av egentid just nu. Att jag borde hitta en hobby att pyssla med någon kväll i veckan. När det kommit på tal har jag böjt ned huvudet och mumlat: "Joo, jag borde väl hitta något sådant" och skämts lite.
Men efter mycket grubblande har jag insett att jag inte har det behovet just nu därför att det inte skulle fungera mellan makens resor, jobbkvällar och annat som ploppar upp. Jag (OCH maken) har ställt in behov/önskningar på enklare saker som:

*Att ibland få se en hel film
* Att få sova när tillfälle ges
* Att mysa i soffan med mannen i mitt liv
* Att hinna ta en kopp kaffe och en snus
när bebbarna sover.
* Att träffa folk och fika

Just nu är inte självförverkligande särskilt högt på agendan för någon av oss och jag tycker det är sunt. Hade vi bara ett barn skulle jag givetvis resonera annorlunda. Men gör inte misstaget att tro att bara för att jag älskar att vara mamma till två bebbar, och njuter av mammaledigheten, så är det möjligt att leva som om vi bara hade ett barn.

Anledningen till att detta kommer som ett inlägg istället för i ett samtal med alla våra nära och kära är att man i samtalet/diskussionen ofta glömmer bort att vi pratar utifrån olika förutsättningar och med det i bakgrunden har jag en tendens att vimsa till det. Inte få fram vad jag menar. Att vi inte orkar vara själva med dem flera kvällar i veckan och att priset för regelbunden egentid varje vecka kan vara för högt.

Dessutom har jag längtat så mycket efter dessa barn. I fyra långa och svåra år. Att vara med dem, i vår lilla familj, ÄR egentid för mig. Jag lever ju drömmen just nu.

I helgen bakade jag en "Snickerskladdkaka" som jag hittat
recept på hos Bambi. Den blev jättegod och nu unnar jag mig
en blygsam bit :) till kaffet en tisdagseftermiddag!



150 g smör
2 dl socker
3 ägg
3½ dl vetemjöl
1 dl kakao
1 förpackning Center

Topping
200 g mörk choklad
2 dl jordnötter

1. Smörj en form med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter.
2. Smält smöret. Vispa ihop ägg och socker lite lätt. Blanda mjöl och kakao i äggsmeten och ha sedan i det smälta smöret.
3. Häll smeten i formen. Tryck ner Center i smeten och grädda i mitten av ugnen i ca 10-12 minuter i 200 grader.
4. Låt svalna och lossa sedan formens kant. Smält chokladen till toppingen och rör ner nötterna. Bred blandningen över kakan och låt svalna i kylen.