Jag vill vara lugnet i stormen - föräldraskap
Jag gör förmodligen oräkneliga fel med mina ungar. Det gör nog alla/många men en sak som jag inte gör är att skrika, skälla, skambelägga eller ens höja rösten. Jag gör det bara inte. Jag får sällan ens impulsen. Från början var det inte alltid enkelt men som ni vet så är den mänskliga hjärnan fantastisk. Om du ler blir du gladare. Om jag väljer att avleda, lirka och resonera trots att impulsen är att vråla, från botten av mammahjärtat, (som en björn med sanpapper i arslet), så sjunker också den impulsen undan.
Jag reserverar skrik-rösten för tillfällen som faktiskt är farliga eller hotfulla. Om de cyklar full fräs mot vägen, svingar sig i gardinerna som apor på PCP eller andra potentiellt farliga situationer. Jag har en sträng röst som kommer fram om de är elaka, missunsamma eller våldsamma men den är lugn trots att rösten fått en betydligt skarpare ton. Alla har naturligtvis inte samma lynne som jag men jag tänker så här:
Hur tycker jag att det är okej att behandla människor? Människor. Om jag tycker att det är fel att skrika, gorma eller vara sarkastisk mot långa människor så måste det vara lika fel att göra det mot korta människor. Och nej, vuxna och barn är inte samma sak. Barn är mindre, oerfarna, känsligare och har full tillit till mig som förälder. Med den logiken borde det vara mindre lämpligt att gorma på dem än på en vuxen. Jag vet hur jag mår när någon skäller på mig, jag vet hur jag mådde som barn och jag vägrar göra det mot mina barn. Det fantastiska är att mina ungar får konstant beröm av förskolan trots att jag aldrig faller in i det obligatoriska gormandet. Jag tjatar dock. Jag försöker att inte falla in i slentrianmässigt tjatande men det är inte lika lätt. Drömmen är att alltid lyckas resonera, ställa frågor och avleda från oönskat beteende men det är långt ifrån alltid jag lyckas. Jag försöker också att inte vara för kritisk så att det blir dumgörande. Jag tänker att det är skillnad på att säga "jag vill att du äter med gaffel, annars blir det så kladdigt" (då säger jag åt dem vad jag önskar att de ska Göra) och "Sluta kladda med händerna, så där gööör man INTE" (då jag istället talar om för dem att de redan gjort bort sig och betett sig dumt). Jag skulle tro att jag lyckas en mycket liten procentandel men det är mitt mål.
Ett annat mål är att begränsa antalet nej på en dag samt att välja VAD jag kritiserar. Jag märker nämligen att barnen VILL göra rätt.
Ofta kommer de till mig och frågar om den sko de tänkt ta på sig på en viss fot blir rätt. Då talar jag om vilken fot skon är tänkt till. Men om de tagit på sig skorna på fel fot eller till och med tagit på olika sorters skor på fötterna så låter jag det vara. Varför skulle jag påpeka att de gjort fel när de gjort SÅ mycket rätt. De har bestämt sig för att klara något, de har plockat fram skorna och tagit på sig dem själv. Dessutom är de glada och stolta med sin prestation och för en 4-åring ÄR det en prestation. Varför ska jag ta ned dem på jorden? För vem är det viktigt att skorna sitter på rätt fot? De utvecklas så fort och lär sig nya saker varje dag samt förfinar sina kunskaper. Jag har mycket svårt att tro att de kommer att ha fel sko på fel fot tills de blir 15år. Visar det sig att de fortsätter länge till med ihopblandade skor så får jag väl ta en lärostund då vi INNAN de försökt själva visar vilken fot skorna ska sitta på. Att låta dem pröva och i sin mening lyckas bara för att sedan kritisera är bara onödigt
Som sagt alla har olika lynne och de flesta föräldrar vill sina barn väl. Mer än så vi vill dem allt gott och inget ont. Men en viktig punkt för mig är att JAG inte ska drabba dem, få dem att känna sig dumma, skamsna eller ensamma. Tids nog kommer någon att tala om för dem allt som (i deras ögon) är fel. Varför ska jag sälla mig till dessa individer? Jag vill lära dem utan kritik. Istället vill jag göra det med lek, bus och bygga upp dem.
Jag inser att man inte ska prata om sitt föräldraskap. Man ska inte skapa dåligt samvete eller framhäva sig själv. Jag debatterade med mig själv om att skriva detta inlägg. Men detta är något jag funderar oerhört mycket på. Att inte skambelägga när de inte gör något elakt eller farligt. Att barn är människor som vill och kan så mycket. Dessutom är det enklare för mig att ta den vägen - det blir väldigt få utbrott, bråk och tårar. Jag vore ju dum om jag gjorde det svårare, istället för lättare, att komma iväg till förskolan, gå och lägga sig eller äta mat. Ungarna får utbrott ändå, rätt ofta, för de får sannerligen inte göra vad som helst (och de är envisa/trotsiga som sin mamma) men stämningen är betydligt trevligare överlag. Jag tycker inte att folk/föräldrar behöver mer dåligt samvete men jag tycker att en del kan behöva ge sig själv tillåtelse att släppa vissa fighter. Att hålla sitt eget lugn så att situationer inte urartar. Jag har tagit tid och mitt sätt vinner tidsmässigt mot den höljudda varianten. Hur lång tid det än tar att lirka, avleda och busa/leka sig till ett resultat så går det ALLTID fortare än att bråka. För bråken spiller alltid över i andra aktiviteter och företaganden. Om jag skällt och bråkat på dem ytterkläderna så blir det svårare att få in dem i bilen eller att lämna dem på förskolan. Lirkande och lek är alltid välinvesterad tid.
Och jag har ändå två 4-åringar att lirka med :)
Jag vet inte i närheten av allt om föräldraskap och jag vill inte påstå att jag kan mer än någon annan. Jag vill bara skriva av mig om mina tankar om förldraskap och dela med mig av mina trix som får vardagen att flyta bättre, mig att få mindre dåligt samvete och barnen att uppföra sig bättre.
För mig är det viktigt att vara lugnet. Lugnet som barnen kan luta sig mot när affekterna drar iväg med dem. Att utföra en uppgift är inte så lätt om båda är i affekt. Barn förtjänar också, i mina ögon, minst lika mycket respekt och vänlighet som vuxna och att vara respektfull och vänlig betyder inte att hemmet är laglöst eller i kaos hela tiden.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan