Vad jag lärt mig - Feminism

Jag hade lovat mig själv att skriva en feministisk text i veckan. Även om den bara blir en upprepning, spretig eller osammanhängande. Det känns viktigt att göra det även om orden likson snubblar fram med rollator och hjärnan känns långsam och seg. Here goes:
 
När jag började blogga gjorde jag det anonymt. Ingen läste och ingen visste att det var jag.
Men jag började komunicera med de feministiska bloggar som jag kunde hitta då och jag
läste religöst. Efter en ganska kort tid "kom jag ut" som feministisk bloggare.
Det här var långt innan "god-ton-debatten", långt innan F! var vad de nu är och lång innan
någon ens uttalat ordet "Intersektionalitet". Jag skrev och skrev. Andemeningen står jag för men
mycket skulle jag inte skriva idag. För jag var hård och kompromisslös men jag ser många
ursäkter och mycket löjliga kompromisser. Jag lade tid på att skälla på kvinnor som jag
tyckte "svek" i någon mening. Kvinnor som ställde sig tydligt emot det jag stod för.
Dagens jag skulle sitta ned med mig själv och förklara.
 
Jag tror nämligen inte att "det finns en särskilld plats i helvetet för kvinnor som inte hjäper varandra". Jag tror inte att kvinnor som inte står för mina värden är varken sämre eller bättre än de män som tänker likadant. Möjligen, om jag trodde på ett helvete i dess klassiska bemärkelse, tror jag att det finns platser bokade för MÄNNISKOR som inte hjälper varandra. (Obs! Tror ej på helvetet i dess klassiska bemärkelse.)
Varje gång jag får en impuls att kritisera en kvinna som jag tycker "inte fattat" frågar jag mig själv hur många män jag redan släppt förbi idag.
För det gör mer ont när en kvinna inte ser mönster och normer men det betyder inte att det är väl använd tid att ge sig på Anna And(?). Jag undvek att ge mig på *Insert random snubbe* enbart för att de åsikterna förväntas av honom. Jag tyckte att hon borde förstå för att hon råkade ha en snippa... Och blev mer upprörd utifrån det. Lät alla dessa män stå oemotsagda varje dag i tidningar, på Tv, på sociala medier och i sportens värld, men när Blondinbella uttryckte oförståelse för feminismen så högg jag som en kobra. Självklart tycker jag INTE att en ska låta kvinnor stå oemotsagda för att de är kvinnor. Det jag har problem med (med mitt eget skrivande) är att siktet liksom var inställt på de kvinnor som blivit symboler för motståndet, inte på roten till problemen.
 
Jag gjorde också ursäkter för hatet som, då, kom vällande mot oss men som nu är vardagsmat för varje feminist som vågar sticka ut hakan. Jag skrev saker som att "för att vissa feminister hatar män så tror folk att det är det feminismen handlar om". Idag tänker jag att jag aldrig träffat på dessa hatare. Dessa feminister som hatar män och vill förinta alla penisbärande varelser. Som tror att ALLA män, utan undantag, våldtar. Har aldrig träffat eller sett någon uttrycka liknande åsikter i media. Jag ser myten om den "hatande feministen som förstör för alla andra feminister" som något som uppfunnits av motståndare till jämställdhet. En nidbild som möjligen finns i verkliga livet men som knappast skulle få något mediautrymme, ever. Men då var det viktigt att skilja ut sig och jag kände ett behov av att förklara och visa att mitt budskap inte handlade om hat.
Idag tänker jag att vi förväntar oss för lite av män och vi måste våga se att mansrollen, som den ser ut i vårt samhälle, för med sig mycket förstörelse och smärta. Siktet bör vara brett och inkluderande, det finns många stora problem, men jag tror med hela min varelse att fokus måste ligga på den problematiska mansrollen. Den HATAR jag och jag när det hatet, för jag har ett par små ungar som snart kommer att bli varse hur hård och stram den ramen är.
 
 


CaLLe

<3



URL: http://calleism.wordpress.com





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?