Jag kräver min tid tillbaka - föräldraskap och längtan

Jag skrev senast om min föräldrastrategi. Idag skriver jag om var jag känner misslyckande.
Jag känner mig usel när jag inte kan springa och tävla med barnen, när jag tackar nej till fotboll och när utflykter är allt för slitsamt. Jag får dålgt samvete när jag följer med på utflykt för att jag vet hur jag kommer att må nästa dag. Dagen efter (utflykt) känner jag mig alltid som världens sämsta mamma. Jag ligger, jag sitter och jag stönar. Jag hatar när jag missar saker för att jag måste spara mig. Jag hatar att inte orka bära dem när de vill och inte kan springa efter dem när de cyklar.
 
Idag känner jag mig extra usel. Ville har hostat så han kräks, liksom flera nätter innan, och jag blir så sliten och tycker så synd om honom. Jag kan inte sova utan vill bara gråta för det låter så hemskt när han hostar och gråter. Vi har varit hos doktorn och provat allt. Nu är det bara att vänta ut skiten. Planen är att sitta och sova med honom sittande i knät för att han ska slippa kräkas av allt slem...
 
Jag vet att ingen kan vara en supermamma men jag vill ändå vara det. Jag kan inte låta bli att önska att jag kunde vara en lite mer allround-mamma. Inte bara mys-gos- och lugna mamman. Jag vill flyga omkring, baka och ordna. Varje dag är det målet och varje dag faller jag på vägen eller innan jag ens börjat.
 
Nu gnäller jag och ställer orimliga krav på mig själv men ibland behöver sådana önskningar ventileras inte bara viftas bort. Barnen är små så kort stund och jag missar allt. Jag har svårt att tro att jag någonsin kan få fler och mina älskade barn är snart stora. jag hatar tiden för att den springer ifrån mig. Jag vill ha tillbaka tiden när barnen var små och jag blev sjuk. Varje sjukhusvistelse, varje dag i sängen eller hos läkare - jag vill ha tillbaka all tid som förlorats
 
Nu när jag ventilerat ska jag ta mig samman och acceptera att jag inte kan och inte borde ställa dessa krav på mig. Jag ska gå vidare och göra så gott jag kan. Snälla säg att jag inte är ensam när jag önskar att jag var supermum?

   3 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Ehler Danlos och min skruttiga kropp, Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan


Anonym

Du är inte ensam. Jag vill dela mycket med dig som jag tänker. Ses i sommar! Puss!
Moster

Svar: Jag längtar efter dig. Extra mycket idag.
aliaslillamy



URL:


Mari

Hej!

Klart att du inte är ensam. Alla vill vi vara supermammor! När jag läste ditt förra inlägg om hur du aldrig höjer rösten så tyckte jag nog ändå att du tangerade supermamma-epitetet. Jag har mycket mindre tålamod än du beskriver, jag kämpar med att inte bli upprörd i vardagen. (Jag har en riktig liten argbigga här hemma, som jag är väldigt stolt över, men som kan trigga mig dagar då jag inte riktigt orkar tänka klart). Jag önskar att jag kunde le mot henne och lyfta hennes envishet och viljestyrka till något positivt, redan nu. För det är ju riktigt bra egenskaper att ha som vuxen. :) Och egentligen så tror jag att vi alla är supermammor, vi gör vårt bästa och vi vill våra små det bästa... Vi ger dem kärlek och ägnar så mycket tid på hur vi ska göra dem till starka och modiga små människor.

Jag tycker du ska ta på din supermamma-mantel och klappa dig på axeln. Du gör ditt bästa, och det är gott nog. Du ger dem kärlek och eftertänksamhet! Det klarar de sig länge på...

Kram
Mari


Svar: Tack Mari, du kan ha räddat min vecka (eventuellt min månad) och du har min djupaste tacksamhet. Ibland är ord så oerhört kraftfulla och dina dundrade fram i mitt medvetande. Många gånger känner jag att mitt lugn och min kärlek är allt jag har och då är det skönt att höra att det inte behöver vara "bara". Jag tänker att du måste vara en fantastisk mamma/människa som kan lyfta människor med några tangenttryck. Varma kramar!
aliaslillamy



URL:


Mari

Tack själv! :) Kram



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?

P R E S E N T A T I O N
    Jag är kvinnan i den gula villan med den vildvuxna gården. Mitt i stan fast på landet. Jag är konflikträdd och rädd i största allmänhet men också modig ibland.

    Jag är gift med mitt livs kärlek och tillsammans har vi, efter många om och men, fått våra tvillingsöner Otto och Vilgot. De är ofattbart älskade och solarna i mitt liv. De går klädda i loppisfyndade kläder. Själv går jag klädd i klänning och med en stor "LillaMy"-knut på huvudet.

    Jag tror på genuspedagogik, är feminist och kämpar dagligen med mig själv, min självbild, mitt föräldraskap och samhällets normer. Till detta praktiserar jag "No Poo" vilket innebär att jag inte använder kemikalier i hud- och hårvård.

    Glad, kurvig, hardcore-feministisk tvillingmamma som älskar männen i mitt liv men strider mot patriarkat och förlegade könsroller. Jag försöker leva så miljövänligt som jag kan och orkar (speciellt när plånboken tjänar på det). Jag bakar och inreder yvigt och passionerat med egna infall och påhitt.

    Du har kommit till en kul, feministisk mammablogg med tydliga inslag av delikata bakverk! Skratta, gråt och vråla tillsammans med mig!

K A T E G O R I E R

A R K I V

B L O G G K Ä R L E K

{ STARTSIDAN }     { LAYOUT }     { BLOGLOVIN' }