Är 104cm olika långt beroende på om man har snopp eller snippa??
Barnkläder mäts ju som bekant i centilång vilket inte lämnar
designers så mycket spelrum när det kommer till barnkläder.
Trodde jag...
Det visar sig att 104cm är kortare (och smalare) om tröjan är rosa, glittrig eller
har Hello Kitty på framsidan. I min värld måste centilång-systemet vara en konstant
som inte ändras beroende på kön men i den skruvade värld som heter barnkläder
kan alltså 104cm vara olika långt beroende på vad dina barn har mellan benen.
Är detta sjukt eller sjukt sjukt??
Nina har startat en namninsamling (med typ 2500 namn) som hon skickat till alla butiker som delar upp barnkläder i kön. Hon uppmanar oxå till bojkott av dessa affärer den 26/2. Alltså lördag efter löning. Va med du också och sprid det via bloggar och facebook!!
designers så mycket spelrum när det kommer till barnkläder.
Trodde jag...
Det visar sig att 104cm är kortare (och smalare) om tröjan är rosa, glittrig eller
har Hello Kitty på framsidan. I min värld måste centilång-systemet vara en konstant
som inte ändras beroende på kön men i den skruvade värld som heter barnkläder
kan alltså 104cm vara olika långt beroende på vad dina barn har mellan benen.
Är detta sjukt eller sjukt sjukt??
Nina har startat en namninsamling (med typ 2500 namn) som hon skickat till alla butiker som delar upp barnkläder i kön. Hon uppmanar oxå till bojkott av dessa affärer den 26/2. Alltså lördag efter löning. Va med du också och sprid det via bloggar och facebook!!
Hur jag tänker
Ibland hoppas jag på flickor, ibland på pojkar och för det mesta önskar jag mig bara friska barn.
Svårigheterna finns ju där i olika skepnad oavsett om barnen har snopp eller snippa. Det är svårt att uppfostra flickor till något annat än omhändertagande prinsessor och det är svårt att uppfostra morgondagens män till omhändertagande och mjuka män som slipper vara tuffa istället för ledsna.
OBS! Som feminist är jag INTE för att sudda ut skillnaderna mellan könen eller att göra flickor till pojkar och pojkar till flickor! Vad jag önskar mina barn är ett mindre fyrkantigt bemötande där pojkar inte behöver vara tuffa, klä sig i mörka färger och flickor inte behöver ha rosa och ta hand om allt och alla. Jag vill ge mina barn fler möjligheter i livet än Hjälte VS prinsessa.
Många skillnader i samhället skulle överbryggas om män blev mer omhändertagande. Om de tränades lika mycket i att definiera, sätta ord på och hantera känslor, som vi tjejer gjort. Naturligtvis generaliserar jag nu. Det finns sådana män och det finns kvinnor som vägrat martyr-koftan men i stort så skulle vårt samhälle må så mycket bättre om män blev bättre på de typiskt kvinnliga egenskaperna.
Jamen, tänker du, sådant sitter ju inte i varken kläder eller leksaker. Men där tycker vi olika serru.
No harm , no faul. Du är i din fulla rätt att tycka som du tycker men eftersom detta nu är MIN blogg så tänker jag knappa fram vad JAG tycker. Det betyder inte att jag ser ned på eller dömer folk som tänker och agerar annorlunda.
Jag tror att vi bemöter barn olika utifrån vad de har på sig och vad de leker. Det gör vi omedvetet, hela tiden. Vi skojar om att bebben i blå kläder ska bli fotbollsproffs när han sparkar. Vi kommenterar att flickor är söta och mammiga när de skjuter dockan framåt. Vi kallar den blåklädda ungen för tuffing och den rosaklädda för sötnos... Ja, ni fattar poängen. Om alla vuxna som träffar våra barn gör detta omedvetet så formas våra barn efter vad som förväntas av dem!
Därför ser jag en vinst i att klä gossar i rosa, ge dem en docka och prata fotboll med dottern. Kanske gör det ingen skillnad men man måste ju försöka med något. Givetvis kommer även mina eventuella döttrar att ha rosa någon gång men inte som regel. Det handlar alltså INTE om att begränsa barnen utan om att öppna upp alla möjligheter för alla barn. Låt dem vara bara barn.
Tids nog ska samhället lära dem vad som förväntas av dem.
Den här frågan brinner jag för. Kanske brinner du för något annat eller tycker jag är larvig. Det har du rätt att tycka. Detta inlägg är skrivet för att belysa varför JAG väljer att tänka som JAG gör och för att peppa andra föräldrar att våga utmana könsrollerna... Bara lite. Jag tror det gör skillnad.
Svårigheterna finns ju där i olika skepnad oavsett om barnen har snopp eller snippa. Det är svårt att uppfostra flickor till något annat än omhändertagande prinsessor och det är svårt att uppfostra morgondagens män till omhändertagande och mjuka män som slipper vara tuffa istället för ledsna.
OBS! Som feminist är jag INTE för att sudda ut skillnaderna mellan könen eller att göra flickor till pojkar och pojkar till flickor! Vad jag önskar mina barn är ett mindre fyrkantigt bemötande där pojkar inte behöver vara tuffa, klä sig i mörka färger och flickor inte behöver ha rosa och ta hand om allt och alla. Jag vill ge mina barn fler möjligheter i livet än Hjälte VS prinsessa.
Många skillnader i samhället skulle överbryggas om män blev mer omhändertagande. Om de tränades lika mycket i att definiera, sätta ord på och hantera känslor, som vi tjejer gjort. Naturligtvis generaliserar jag nu. Det finns sådana män och det finns kvinnor som vägrat martyr-koftan men i stort så skulle vårt samhälle må så mycket bättre om män blev bättre på de typiskt kvinnliga egenskaperna.
Jamen, tänker du, sådant sitter ju inte i varken kläder eller leksaker. Men där tycker vi olika serru.
No harm , no faul. Du är i din fulla rätt att tycka som du tycker men eftersom detta nu är MIN blogg så tänker jag knappa fram vad JAG tycker. Det betyder inte att jag ser ned på eller dömer folk som tänker och agerar annorlunda.
Jag tror att vi bemöter barn olika utifrån vad de har på sig och vad de leker. Det gör vi omedvetet, hela tiden. Vi skojar om att bebben i blå kläder ska bli fotbollsproffs när han sparkar. Vi kommenterar att flickor är söta och mammiga när de skjuter dockan framåt. Vi kallar den blåklädda ungen för tuffing och den rosaklädda för sötnos... Ja, ni fattar poängen. Om alla vuxna som träffar våra barn gör detta omedvetet så formas våra barn efter vad som förväntas av dem!
Därför ser jag en vinst i att klä gossar i rosa, ge dem en docka och prata fotboll med dottern. Kanske gör det ingen skillnad men man måste ju försöka med något. Givetvis kommer även mina eventuella döttrar att ha rosa någon gång men inte som regel. Det handlar alltså INTE om att begränsa barnen utan om att öppna upp alla möjligheter för alla barn. Låt dem vara bara barn.
Tids nog ska samhället lära dem vad som förväntas av dem.
Den här frågan brinner jag för. Kanske brinner du för något annat eller tycker jag är larvig. Det har du rätt att tycka. Detta inlägg är skrivet för att belysa varför JAG väljer att tänka som JAG gör och för att peppa andra föräldrar att våga utmana könsrollerna... Bara lite. Jag tror det gör skillnad.
Feministisk nyhetstidning på nätet!
DN skriver idag om "Feministiskt Perspektiv", en nyhetstidning
på nätet som kommer att rapportera nyheter ur ett feministiskt
perspektiv. Föreningen bakom projektet tänker lansera tidningen med
en nätsida i oktober. Man kan teckna sig för en prenumeration som
kommer att kosta 365kr/år. Alltså 1kr om dagen.
"Ett räkneverk tickar fram antalet och när man nått den magiska gränsen för presstöd,
1500 prenumeranter, räknar man med att köra i gång.
på nätet som kommer att rapportera nyheter ur ett feministiskt
perspektiv. Föreningen bakom projektet tänker lansera tidningen med
en nätsida i oktober. Man kan teckna sig för en prenumeration som
kommer att kosta 365kr/år. Alltså 1kr om dagen.
"Ett räkneverk tickar fram antalet och när man nått den magiska gränsen för presstöd,
1500 prenumeranter, räknar man med att köra i gång.
– Av en slump fick jag höra att det sedan två år tillbaka finns en tidning, ”Politiken.se”, som fungerar på det här sättet. Så det är fullt möjligt men fortfarande en pionjärgärning, säger Anna-Klara Bratt.
”Feministiskt Perspektiv” kommer inte att vara en kvinnotidning och inte en damtidning utan texterna ska skrivas utifrån en annan normbild än annan press.
– Jag är speciellt intresserad av hur ekonomiartiklarna ska se ut, säger Anna-Klara Bratt.
– I dag är en tvåbarnsfamilj oftast exemplet på hur en ekonomisk reform kommer att slå, finns det en ensamstående kvinna med i en text så är det ett lite ursäktat, inkvoterat undantag.
Bratt vill göra en tidning som är självklar i sitt genusperspektiv, som inte behöver förklara eller just ursäkta sig". DN
Underbart va´! Ska hålla ögon och öron öppna. Så fort jag vet var jag skriver under ska jag anmäla mig som prenumerant! Gonatt på er alla!
Bakning, ett hot mot jämställdheten?
UnderbaraClara skriver idag om "husmorstrenden" som många finner hotande.
Återigen väljer man att lägga krut på att misskreditera en kvinnas intressen (som bakning,
inredning, ekologiskt tänkande och mindfullness) istället för att rikta sig mot de krafter som
ser till att kvinnor hamnar efter på lönestegen och väger lätt i maktbalansen.
UnderbaraClara är ingen hemmafru. Hon är, efter vad jag har sett en ung entreprenörssjäl.
En kreativ och modig kvinna som vågar välja lugn framför stress, recykling framför konsumtion
och hemlagat före halvfabrikat och tillsatser. Att hon är en karriärkvinna och lever i ett förhållande
där de delar lika på hushållssysslor är inget man lägger någon vikt vid. Herregud, kvinnan gillar
ju att baka! Per definition måste hon sitta fastnaglad i kvinnofällan!?
(På sätt och viss sitter vi väl alla i kvinnofällan - vi lever ju i detta samhälle men att bakning och ekologiskt tänkande skulle föra oss tillbaka till 50-talet. Nä. Fortafarande är det "jante" som gäller. Just nu får kvinlig frigörelse inte gå runt i klänning, baka bröd eller, framför allt, blogga om det. Varför måste alla foga sig i mallen? För mig är feminism inte något som begränsar utan som FRIGÖR.)
Är det inte så att män borde ha lite mer husmoder i sig? Istället för att kvinnor ska ställas
tillsvars för att de har intressen som är traditionellt "husmoderliga". De ÄR inga dåliga egenskaper
att värna om vår jord, sitt hem och sin familj. Det dåliga är att män, traditionellt sett, inte har
värnat om dessa värden. Poängen är väl att kvinnor inte ska behöva bära ansvaret för alla dessa värden själv?! Kvinnor som UnderbaraClara glorifierar inte
bilden av husliga sysslor för att locka kvinnor ner i kvinnofällan utan försöker inspirera kvinnor
OCH män att leva ett liv som sliter så lite på dem själva, och vår jord, som möjligt.
...och jaa. Skon klämmer på den tå i mig som älskar att baka, handla på loppis och plocka bär. Men vet ni va?
Min make gillar oxå de sakerna. Det är ett medvetet val att försöka leva lite lugnare, nyttigare och miljövänligare och det utesluter inte jämställdhet. Så länge det är medvetet så är det snarare tvärt om.
Återigen väljer man att lägga krut på att misskreditera en kvinnas intressen (som bakning,
inredning, ekologiskt tänkande och mindfullness) istället för att rikta sig mot de krafter som
ser till att kvinnor hamnar efter på lönestegen och väger lätt i maktbalansen.
UnderbaraClara är ingen hemmafru. Hon är, efter vad jag har sett en ung entreprenörssjäl.
En kreativ och modig kvinna som vågar välja lugn framför stress, recykling framför konsumtion
och hemlagat före halvfabrikat och tillsatser. Att hon är en karriärkvinna och lever i ett förhållande
där de delar lika på hushållssysslor är inget man lägger någon vikt vid. Herregud, kvinnan gillar
ju att baka! Per definition måste hon sitta fastnaglad i kvinnofällan!?
(På sätt och viss sitter vi väl alla i kvinnofällan - vi lever ju i detta samhälle men att bakning och ekologiskt tänkande skulle föra oss tillbaka till 50-talet. Nä. Fortafarande är det "jante" som gäller. Just nu får kvinlig frigörelse inte gå runt i klänning, baka bröd eller, framför allt, blogga om det. Varför måste alla foga sig i mallen? För mig är feminism inte något som begränsar utan som FRIGÖR.)
Är det inte så att män borde ha lite mer husmoder i sig? Istället för att kvinnor ska ställas
tillsvars för att de har intressen som är traditionellt "husmoderliga". De ÄR inga dåliga egenskaper
att värna om vår jord, sitt hem och sin familj. Det dåliga är att män, traditionellt sett, inte har
värnat om dessa värden. Poängen är väl att kvinnor inte ska behöva bära ansvaret för alla dessa värden själv?! Kvinnor som UnderbaraClara glorifierar inte
bilden av husliga sysslor för att locka kvinnor ner i kvinnofällan utan försöker inspirera kvinnor
OCH män att leva ett liv som sliter så lite på dem själva, och vår jord, som möjligt.
...och jaa. Skon klämmer på den tå i mig som älskar att baka, handla på loppis och plocka bär. Men vet ni va?
Min make gillar oxå de sakerna. Det är ett medvetet val att försöka leva lite lugnare, nyttigare och miljövänligare och det utesluter inte jämställdhet. Så länge det är medvetet så är det snarare tvärt om.
Blå blev röd blev F!:are
En gång i mitt vuxna liv har jag varit på väg att rösta blått. Jag drev min egen firma och hela familjen var egna företagare eller jobbade innom familjeföretagen. Jag villa ha det enklare för småföretagare och var utledd på allt krångel och alla avgifter. Kort sagt, jag skulle ha tjänat på att rösta blått. Moderat eller kristdemokrat har jag aldrig haft sympatier för så valet föll på Folpartiet Liberalerna. På köpet fick man ju hela alliansens politik men jag var besluten att vara mig själv närmast...
Jag gick in i vallokalen och var på väg att börja kryssa. Men så började jag fundera på vilka frågor som faktiskt låg närmast mitt hjärta. Handlade mina hjärtefrågor verkligen om att JAG skulle få större peng kvar i börsen? Vilka frågor brann jag för? Vilka orättvisor gjorde/gör mest ont i hjärtat? Att driva min egen firma var krångligt, mycket jobb och lite pengar kvar (mellan sex och sju tusen efter skatt) men det gjorde inte ont i hjärtat. Att vara feminist, ständigt obekväm, arg, sorgsen och utbuad gjorde ont. För det gör ju ont att inse att frågan om genus och jämställdhet, att alla är lika mkt värda på och utanför arbetet, inte är en hjärtefråga för alla. Det gör ont att ingen bryr sig! Ville jag ha en regering som gynnade mig och de mina eller ville jag ha en regering med samma värdegrund som jag? Om jag blev sjuk, vem skulle hålla mig om ryggen då? Jag har alltid klarat mig själv men det finns många som inte gör det. Skulle jag rösta mot de som behöver skyddsnäten mest??
Jag kom ut ur vallokalen röd. Vänsterpartiet hade fått min röst och jag mådde fantastiskt bra. Jag kände mig varken velig eller fundersam längre. För några veckor sedan började jag läsa på inför detta val. Jag känner mig trygg i beslutet att rösta på F!. Jag tror inte att det är att rösta på ett
"En fråge-parti". Jag tror att skola, vård och ekonomi mår bra av att jämställdhet sätts i första rummet. De flesta tjänar på att vårt samhälle blir jämställt. Det ska vara en självklarhet, en grundpelare och jag tror inte att vi får det bättre på de andra områdena om vi inte lägger grunden först. Idag ligger vi kvinnor, i genomsnitt ca 4500kr efter. I GENOMSNITT. På den grunden kan vi inte bygga ett samhälle som tar väl hand om våra barn, sjuka och gamla.
Jag röstar F!
Undantag
Ord har betydelse.
...och om ni ger sjutton i att skumma igenom detta inlägg ska jag berätta varför.
Vad vore idrotten eller politiken utan sina benämningar på sig själva som grupp??
Mycket lite. Hur håller man ihop ett parti, ett lag eller en supportegrupp utan ett gemensamt ord att samlas under?? Det skulle nog visa sig knivigt enligt min mening.
Ta politiken till exempel. Om en grupp människor med samma värdegrund, men i övrigt olika åsikter inte kan samlas under namnet Socialdemokrater hur ska de då få igenom sin syn på hur samhället ska fungera, sprida sin värdegrund?? Det skulle vara svårt, för att inte säga omöjligt.
Ett annat exempel är vegetarianer. Visst måste det finnas en poäng med att kunna kalla sig vegetarian oavsett om man äter ägg eller inte. De delar ju ändå värdegrunden
"att djur har samma värde som människor och att vi inte har rätt att käka upp dem".
Dessa benämningar är viktiga för att man ska kunna föra fram ett budskap, känna trygghet och göra skillnad.
Inte slutar man vara vegan/vegetarian för att en minoritet fjuttar på Scanbilar?
Inte slutade folk vara socialdemokrater när de trodde att Mona Sahlin mumsat Toblerone på vår bekostnad?
Inte slutar man heja på AIK för att några fulla idioter tycker om att slåss?
Här kommer paradoxen. På grund av att några feminister fått nog, anklagat män för vad som är fel med samhället och blivit blinda för alla goda hyvens karlar, väljer man att inte kalla sig feminist! Man har samma värdegrund och vill uppnå samma mål men vill inte stämpla pannan med ORDET feminist.
Feminister kan ha massor av olika åsikter och ha många olika lösningar på problemet men det är ändå VIKTIGT att vi vågar ta på oss namnet. Annars är jag övertygad om att vi inte kommer någon vart.
Vi får aldrig lika lön, samma bemötande och samma makt om vi inte håller ihop. Bland oss feminister finns det många som är passiva. Det är helt OK, enligt mig. För vågar man ändå underordna sig ordet så är vi fler, och desto mer kan vi påverka.
Ingen kan få mig att tro att samhället kommer att förändras om vi inte håller ihop.
Så vaxa skrevet, stanna hemma med barn, klä din dotter i rosa, låt maken grilla medan du diskar, raka eller raka inte, men våga kalla dig FEMINIST ändå. Värdegrunden delar vi ju, eller hur??
Att vi är lika mycket värda, att det finns maktstrukturer knutna till kön och att vi vill förändra det.
Utan ett sammanhållande ord är vi förlorade...
Vi som vill kämpa får kämpa i ensamhet.
Alla påstår sig tycka som oss men tar inte steget och blir därmed betydelselösa när det kommer till att förändra. Givetvis ser jag inte ned på er som inte vill ta det steget, jag vill bara poängtera hur lättvindigt vi vanligtvis underordnar oss benämningar och att just Feminist verkar vara ett undantag...
...och om ni ger sjutton i att skumma igenom detta inlägg ska jag berätta varför.
Vad vore idrotten eller politiken utan sina benämningar på sig själva som grupp??
Mycket lite. Hur håller man ihop ett parti, ett lag eller en supportegrupp utan ett gemensamt ord att samlas under?? Det skulle nog visa sig knivigt enligt min mening.
Ta politiken till exempel. Om en grupp människor med samma värdegrund, men i övrigt olika åsikter inte kan samlas under namnet Socialdemokrater hur ska de då få igenom sin syn på hur samhället ska fungera, sprida sin värdegrund?? Det skulle vara svårt, för att inte säga omöjligt.
Ett annat exempel är vegetarianer. Visst måste det finnas en poäng med att kunna kalla sig vegetarian oavsett om man äter ägg eller inte. De delar ju ändå värdegrunden
"att djur har samma värde som människor och att vi inte har rätt att käka upp dem".
Dessa benämningar är viktiga för att man ska kunna föra fram ett budskap, känna trygghet och göra skillnad.
Inte slutar man vara vegan/vegetarian för att en minoritet fjuttar på Scanbilar?
Inte slutade folk vara socialdemokrater när de trodde att Mona Sahlin mumsat Toblerone på vår bekostnad?
Inte slutar man heja på AIK för att några fulla idioter tycker om att slåss?
Här kommer paradoxen. På grund av att några feminister fått nog, anklagat män för vad som är fel med samhället och blivit blinda för alla goda hyvens karlar, väljer man att inte kalla sig feminist! Man har samma värdegrund och vill uppnå samma mål men vill inte stämpla pannan med ORDET feminist.
Feminister kan ha massor av olika åsikter och ha många olika lösningar på problemet men det är ändå VIKTIGT att vi vågar ta på oss namnet. Annars är jag övertygad om att vi inte kommer någon vart.
Vi får aldrig lika lön, samma bemötande och samma makt om vi inte håller ihop. Bland oss feminister finns det många som är passiva. Det är helt OK, enligt mig. För vågar man ändå underordna sig ordet så är vi fler, och desto mer kan vi påverka.
Ingen kan få mig att tro att samhället kommer att förändras om vi inte håller ihop.
Så vaxa skrevet, stanna hemma med barn, klä din dotter i rosa, låt maken grilla medan du diskar, raka eller raka inte, men våga kalla dig FEMINIST ändå. Värdegrunden delar vi ju, eller hur??
Att vi är lika mycket värda, att det finns maktstrukturer knutna till kön och att vi vill förändra det.
Utan ett sammanhållande ord är vi förlorade...
Vi som vill kämpa får kämpa i ensamhet.
Alla påstår sig tycka som oss men tar inte steget och blir därmed betydelselösa när det kommer till att förändra. Givetvis ser jag inte ned på er som inte vill ta det steget, jag vill bara poängtera hur lättvindigt vi vanligtvis underordnar oss benämningar och att just Feminist verkar vara ett undantag...
Hylla kvinnor
Jag har länge velat skriva en serie hyllningar till modiga kvinnor i mitt liv. Idag börjar den serien på samma sätt som vi alla börjar, med modern, och närmare bestämt MIN mamma.
Min mamma är den modigaste kvinna jag känner.
Hon var kvinnan som skällde ut mack ägaren i vårt
lilla samhälle, så till den milda grad, att han tvingades
fixa lådor till porrtidningarna. Hon ville inte att hennes
barn, andras barn eller hon själv skulle behöva mötas
av uppfläkta kön eller kvinnor i plågsamma ställningar
så fort de ville köpa lördagsgodis eller en mjölkliter.
Min mamma var frireligös och brinnande kristen men
trodde inte på dömande. Jag mins att jag kom hem
från söndagsskolan och sa något nedsättande jag hört
om muslimer. Jag fick en kraftig tillrättavisning och den
pedagogiska frågan "hur kan du veta att din tro är mer
sann än någon annans?" Idag bekänner hon sig inte till
någon tro men det öppna sinnet finns kvar.
Hon var något så ovanligt, på 80-talet, som en hemmafru.
Vi levde på en lön som kom av att min pappa jobbade på
ICA. Jag minns att vårt kök var en platts som alla fick
komma till. Alkoholisterna på vår gata var lika välkomna
på en kopp kaffe som pastorn, och på den lilla handelslön
vi levde på, fanns alltid råd till att baka en kaka till någon
ensam eller ledsen.
Hon födde mig och min lillebror inom loppet av ett år och
fem dagar. Potatisgratäng var inte ett tillbehör i vårt hem
utan ett huvudmål och jag såg aldrig att hon köpte nya kläder
till sig själv. Ändå var upplevde jag aldrig att vi var fattiga.
Hon såg utmaningen i att leva billigt, ärva, sy om, gå på
loppisar och baka brödet själv. Tills jag var nio år hade vi ingen
TV. Tanken var att vi skulle umgås på ledig tid. Vi spelade
spel, lekte och pysslade. På regniga dagar läste hon högt för oss.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var tio år. Då hade mamma
börjat jobba och en TV hade införskaffats. Vi flyttade från det
stora röda huset till en lägenhet i stan. Vid den tiden hade
mamma varit hemmafru i ca tio år. Före det hade hon gått ut gymnasiet
med medelmåttiga betyg. Hon ville plugga. Så hon gick och
skrev högskoleprovet. Förvånad fick hon resultatet 1,8 och
kom in på psykologprogrammet. Då var hon trettiofem år.
Min tonårstid präglades av hennes studier och kampen om att få
ekonomin att gå ihop med två tonåringar och vår lillebror.
Hon pendlade med buss tjugoåtta mil tur och retur,varje dag.
Hon träffade sin nuvarande make i mitten av utbildningen.
Nu jobbar hon som psykolog, bor på landet med en fantastisk
make, en hund och några får. Hon är min klippa, min vän och
den som alltid får mig att känna mig älskad. Hon lotsar mig genom
sorger och drar mig ur skiten! Hon är den jag sprang in och
väckte klockan fyra, på natten, när jag fått min första kyss.
Hon är den som lärt mig se smärtan och glädjen i att vara kvinna
och den som lärt mig (och fortfarande lär mig) om genus, feminism
och könsroller!! När mitt andra IVF-försök misslyckats tog hon med
mig på en vandring i Italien. Vi åt fantastisk mat, filosoferade,
badade och vandrade.
Där har ni en vacker, otäckt smart, kärleksfull och modig kvinna. Länkarna ovan är alster min mamma skrivit ang. jämställdhet och objektifiering. Läs dem, de är otäckt kloka!
Kärlek och harmoni!
Min mamma är den modigaste kvinna jag känner.
Hon var kvinnan som skällde ut mack ägaren i vårt
lilla samhälle, så till den milda grad, att han tvingades
fixa lådor till porrtidningarna. Hon ville inte att hennes
barn, andras barn eller hon själv skulle behöva mötas
av uppfläkta kön eller kvinnor i plågsamma ställningar
så fort de ville köpa lördagsgodis eller en mjölkliter.
Min mamma var frireligös och brinnande kristen men
trodde inte på dömande. Jag mins att jag kom hem
från söndagsskolan och sa något nedsättande jag hört
om muslimer. Jag fick en kraftig tillrättavisning och den
pedagogiska frågan "hur kan du veta att din tro är mer
sann än någon annans?" Idag bekänner hon sig inte till
någon tro men det öppna sinnet finns kvar.
Hon var något så ovanligt, på 80-talet, som en hemmafru.
Vi levde på en lön som kom av att min pappa jobbade på
ICA. Jag minns att vårt kök var en platts som alla fick
komma till. Alkoholisterna på vår gata var lika välkomna
på en kopp kaffe som pastorn, och på den lilla handelslön
vi levde på, fanns alltid råd till att baka en kaka till någon
ensam eller ledsen.
Hon födde mig och min lillebror inom loppet av ett år och
fem dagar. Potatisgratäng var inte ett tillbehör i vårt hem
utan ett huvudmål och jag såg aldrig att hon köpte nya kläder
till sig själv. Ändå var upplevde jag aldrig att vi var fattiga.
Hon såg utmaningen i att leva billigt, ärva, sy om, gå på
loppisar och baka brödet själv. Tills jag var nio år hade vi ingen
TV. Tanken var att vi skulle umgås på ledig tid. Vi spelade
spel, lekte och pysslade. På regniga dagar läste hon högt för oss.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var tio år. Då hade mamma
börjat jobba och en TV hade införskaffats. Vi flyttade från det
stora röda huset till en lägenhet i stan. Vid den tiden hade
mamma varit hemmafru i ca tio år. Före det hade hon gått ut gymnasiet
med medelmåttiga betyg. Hon ville plugga. Så hon gick och
skrev högskoleprovet. Förvånad fick hon resultatet 1,8 och
kom in på psykologprogrammet. Då var hon trettiofem år.
Min tonårstid präglades av hennes studier och kampen om att få
ekonomin att gå ihop med två tonåringar och vår lillebror.
Hon pendlade med buss tjugoåtta mil tur och retur,varje dag.
Hon träffade sin nuvarande make i mitten av utbildningen.
Nu jobbar hon som psykolog, bor på landet med en fantastisk
make, en hund och några får. Hon är min klippa, min vän och
den som alltid får mig att känna mig älskad. Hon lotsar mig genom
sorger och drar mig ur skiten! Hon är den jag sprang in och
väckte klockan fyra, på natten, när jag fått min första kyss.
Hon är den som lärt mig se smärtan och glädjen i att vara kvinna
och den som lärt mig (och fortfarande lär mig) om genus, feminism
och könsroller!! När mitt andra IVF-försök misslyckats tog hon med
mig på en vandring i Italien. Vi åt fantastisk mat, filosoferade,
badade och vandrade.
Där har ni en vacker, otäckt smart, kärleksfull och modig kvinna. Länkarna ovan är alster min mamma skrivit ang. jämställdhet och objektifiering. Läs dem, de är otäckt kloka!
Kärlek och harmoni!
Bara för att du inte orkar, måste jag låta bli då??
Jag tror inte att folk i allmänhet är onda.
Jag tror däremot att man ofta är sig själv
närmast och gärna försvarar sitt beteende
för att slippa göra jobbiga förändringar.
Det är (tror jag) DÄR skon klämmer när
folk går man ur huse för att försvara könsrollernas
existens och det är därför folk missförstår
oss genusivrare. För att man går i försvar
direkt någon hotar min värld, det jag byggt upp.
Det känns jobbigt att ändra sig. Inte bara rent
praktiskt utan för att jag måste läsa på, ta att folk
tittar och ifrågasätter, att de missförstår. Jag
måste oxå försaka de "fördelar" (de må vara få)
som just min könsroll för med sig. Allt för att
förändra på lång sikt. Tanken tilltalar inte många
och då väljer man att missförstå och uppröras
för att skifta fokus från grundfrågan:
"Vill vi att våra barn ska växa upp och få
maximalt med möjligheter och inte dömas
utifrån vad de har mellan benen??"
Istället gormar man om hur tråkigt ett könlöst samhälle skulle bli. Som om det är DET genusivrarna förespråkar!?
Man hojtar att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män. Jaa, skulle det förändras bara för att jag uppmuntrar de mjuka sidorna hos min son eller klär honom i ALLA färger (även rosa)??
Folk säger med spetsiga röster att "min son valde bilar framför docka utan min inblandning". Jovisst, kanske utan DIN inblandning, men knappast utan inblandning från samhället i stort. Men även om det vore så att han valde bilen helt av egen vilja så bevisar det väl ingenting. Det bevisar att barn är individer och gillar olika saker. Han behöver ju nödvändigtvis inte ha valt som han gjorde för att han har snopp. Helt utan påverkan skulle en tjej lika gärna kunna ha valt bilen. Jag tror fullt och fast att skillnaderna är på individnivå, inte baserat på kön.
Men jag förstår att det känns jobbigt att gå emot det som etsats in i oss sedan barnsben. Att klä sina barn mot strömmen. Rädslan för mobbing och ifrågasättande från vuxna. Just därför kritiserar jag inte människor som väljer att följa strömmen. Jag säger bara att jag kommer att FÖRSÖKA göra annorlunda. men även det provocerar. Innerst inne tror jag att de flesta föräldrar vill ha söner som kan definiera och prata om känslor och döttrar som tar för sig och står upp för sig själva.
Tyvärr får man inte det gratis i dagens samhälle. Man måste göra jobbet! Jag respekterar om DU inte orkar om du kan leva med att JAG faktiskt gör det. Jag gör det inte som ett statement MOT dig. Jag gör det för min egen skull.
Frågan om hur vi uppfostrar och klär våra barn är inte en liten fråga, men den ÄR på lång sikt. Lönegapet kommer inte att minska drastiskt för att vi blir genusmedvetna men kloka, ömma och självsäkra barn kommer att kunna visa vägen.
Om du väljer att bli mer genusmedveten betyder det INTE att du ALDRIG kan sätta på din dotter en klänning. Det betyder bara att du tänker till innan du köper kläder eller leksaker. Har du en vettig balans?? Får dina barn alla möjligheter?? Hur kommer ditt barn att bemötas när de bär vissa kläder? Kan du variera garderoben så att pojkar inte alltid blir bemötta som tuffa och flickor som söta??
Du gör inte ett politiskt statement av ditt barn, du ger dem fler möjligheter.
Kärlek och harmoni!
När är det "bara" ett skämt?
Jag ska inte bli långrandig.
Inte för att jag missunnar
er att läsa mina väl valda
ord, utan för att jag riskerar
att förlora mitt goda morgon-
-humör. Nina uppmärksammade
mig på denna artikel på Skånskan.se
där denna bild illustrerar något
av det
äckligaste jag sett på länge.
Bild lånad från Skånskan.se
I kommentarerna kan man skönja att folk anser detta vara "bara ett skämt".
Hur ofta ska styggelser som detta bortförklaras med humor?
Ska vi verkligen köpa att man delar in våra barn i dessa vedervärdiga könsstereotypa kategorier?
På den blå/svarta bodyn står det "Future President" och på den rosa "Does this diaper make my butt look big?"!!
Är det kul?
Vem skrattar åt detta??
Är det meningen att jag ska flina åt att bebisar med snippa bryr sig om storleken på sin rumpa medan snoppbärarna anses kunna prestera något, bli en ledare??
Nu tänker säkert någon: "Jaa, men sätt den rosa bodyn på din son då!"
Vanligtvis validerar jag inte sådana tankegångar med respons men jag vill vara tydlig.
Jag tycker INTE att det är mer okej att framtida söner hamnar i utseendefixering!
Att deras person och identitet handlar om hur de ser ut!
Däremot så anser jag att flickor är mer sårbara för denna typ av sexism eftersom samhället lär dem (i större utsträckning än killar) att deras utseende är viktigt.
Avslutningsvis (och jaa, jag vet att jag blev långrandig iaf) vill jag uppmana er, som inte tycker att detta är roligt att skriva under namninsamlingen mot könsspecifika barnkläder!!
Kärlek och harmoni!
Inte för att jag missunnar
er att läsa mina väl valda
ord, utan för att jag riskerar
att förlora mitt goda morgon-
-humör. Nina uppmärksammade
mig på denna artikel på Skånskan.se
där denna bild illustrerar något
av det
äckligaste jag sett på länge.Bild lånad från Skånskan.se
I kommentarerna kan man skönja att folk anser detta vara "bara ett skämt".
Hur ofta ska styggelser som detta bortförklaras med humor?
Ska vi verkligen köpa att man delar in våra barn i dessa vedervärdiga könsstereotypa kategorier?
På den blå/svarta bodyn står det "Future President" och på den rosa "Does this diaper make my butt look big?"!!
Är det kul?
Vem skrattar åt detta??
Är det meningen att jag ska flina åt att bebisar med snippa bryr sig om storleken på sin rumpa medan snoppbärarna anses kunna prestera något, bli en ledare??
Nu tänker säkert någon: "Jaa, men sätt den rosa bodyn på din son då!"
Vanligtvis validerar jag inte sådana tankegångar med respons men jag vill vara tydlig.
Jag tycker INTE att det är mer okej att framtida söner hamnar i utseendefixering!
Att deras person och identitet handlar om hur de ser ut!
Däremot så anser jag att flickor är mer sårbara för denna typ av sexism eftersom samhället lär dem (i större utsträckning än killar) att deras utseende är viktigt.
Avslutningsvis (och jaa, jag vet att jag blev långrandig iaf) vill jag uppmana er, som inte tycker att detta är roligt att skriva under namninsamlingen mot könsspecifika barnkläder!!
Kärlek och harmoni!
Drottningen av ord
Nina, vars blogg jag följer slaviskt, är arg!
Det blir jag oxå när jag läser hennes inlägg!
Hon är drottningen av ord!
Det handlar om feminister och den allmänna
uppfattningen om att de är fula, äckliga och bittra.
Det senare (bittra) kan väl vara mer eller mindre sant
beroende på hur mycket skit man fått ta men
att FEMINIST = Ful/äcklig...
Jaa, vad ska man säga...
Det finns många feminister som väljer att inte
raka, vaxa eller noppa sina kroppar. De väljer
alternativet naturligt av olika skäl. En del orkar
inte, en del vill inte, en del vill protestera mot
att hårfria kvinnor skulle vara mer kvinnliga
och en del vill provocera. AntiFeminister verkar
finna ALLA som inte rakar sina kroppar provocerande.
Jag vill bara skrika rakt ut: VAKNA!! Världen kretsar
inte kring dig! Att människor väljer att vara naturliga
är inte en attack riktad mot dig!!
Jag finns inte till för att behaga!!
Har jag missat det stora mötet??!
När gick världens ledare ihop och bestämde att rakat = snyggt!?
Vi kan acceptera att folk tycker olika om kläder, smink och tatueringar men när någon väljer att inte ÄNDRA PÅ SIG för att passa in så är de hatiska, äckliga, bittra, avundsjuka men framför allt FULA!!
Som att fulhet skulle ha något med jämställdhets-frågan att göra!?!
Som att det vore ett argument: Jaa, men feminister är fula...
Jag känner många feminister, vackra, söta, korta, långa, rakade, håriga, blonda och brunhåriga.
...och bittra, jaa, jag är en smula bitter!
Jag är bitter på människor som inte bryr sig.
Och vet ni va´, alla grupper som kämpat för sina rättigheter blir periodvis lite bittra, arga.
Det följer liksom med paketet när man SER makstrukturer knutna till kön, kämpar mot dem och förändringarna går för långsamt.
Jag är ute ur garderoben!
Här har ni mig!
En arg, trött, periodvis hårig, feminist-hagga.
Det blir jag oxå när jag läser hennes inlägg!
Hon är drottningen av ord!
Det handlar om feminister och den allmänna
uppfattningen om att de är fula, äckliga och bittra.
Det senare (bittra) kan väl vara mer eller mindre sant
beroende på hur mycket skit man fått ta men
att FEMINIST = Ful/äcklig...
Jaa, vad ska man säga...
Det finns många feminister som väljer att inte
raka, vaxa eller noppa sina kroppar. De väljer
alternativet naturligt av olika skäl. En del orkar
inte, en del vill inte, en del vill protestera mot
att hårfria kvinnor skulle vara mer kvinnliga
och en del vill provocera. AntiFeminister verkar
finna ALLA som inte rakar sina kroppar provocerande.
Jag vill bara skrika rakt ut: VAKNA!! Världen kretsar
inte kring dig! Att människor väljer att vara naturliga
är inte en attack riktad mot dig!!
Jag finns inte till för att behaga!!
Har jag missat det stora mötet??!
När gick världens ledare ihop och bestämde att rakat = snyggt!?
Vi kan acceptera att folk tycker olika om kläder, smink och tatueringar men när någon väljer att inte ÄNDRA PÅ SIG för att passa in så är de hatiska, äckliga, bittra, avundsjuka men framför allt FULA!!
Som att fulhet skulle ha något med jämställdhets-frågan att göra!?!
Som att det vore ett argument: Jaa, men feminister är fula...
Jag känner många feminister, vackra, söta, korta, långa, rakade, håriga, blonda och brunhåriga.
...och bittra, jaa, jag är en smula bitter!
Jag är bitter på människor som inte bryr sig.
Och vet ni va´, alla grupper som kämpat för sina rättigheter blir periodvis lite bittra, arga.
Det följer liksom med paketet när man SER makstrukturer knutna till kön, kämpar mot dem och förändringarna går för långsamt.
Jag är ute ur garderoben!
Här har ni mig!
En arg, trött, periodvis hårig, feminist-hagga.
Bränna pengar...
Jag har varit dålig på att följa valdebatten och missade
således när Gudrun och FI brände stålar.
Jag är hjälplöst efter i debatten kring detta som jag
inte hunnit sätta mig in i. Spontant blev jag såklart
förbannad men jag tvekar ändå...
Jag tycker att tillfällena är få då man kan anklaga
Gudrun för att vara klantig och oaktsam.
Om ni, liksom jag, är konfunderade och förvirrade
rekommenderar jag att ni kikar in på Ninas blogg.
Klokt och opretentiöst för hon fram argument som
kastar ett annat ljus över debatten. Även om ni inte
håller med henne så är argumenten välskrivna och
vinkeln (om inte ny så) fräsch!!
Jag köper dock hennes argument och lyfter på hatten.
Tur att jag har blogg-vänner som hänger med och kan
upplysa mig när jag missat något viktigt!
(Det är inte första gången hon påpekat något jag missat
vilket resulterade i ett inlägg från min sida :)
Kärlek och harmoni!!
således när Gudrun och FI brände stålar.
Jag är hjälplöst efter i debatten kring detta som jag
inte hunnit sätta mig in i. Spontant blev jag såklart
förbannad men jag tvekar ändå...
Jag tycker att tillfällena är få då man kan anklaga
Gudrun för att vara klantig och oaktsam.
Om ni, liksom jag, är konfunderade och förvirrade
rekommenderar jag att ni kikar in på Ninas blogg.
Klokt och opretentiöst för hon fram argument som
kastar ett annat ljus över debatten. Även om ni inte
håller med henne så är argumenten välskrivna och
vinkeln (om inte ny så) fräsch!!
Jag köper dock hennes argument och lyfter på hatten.
Tur att jag har blogg-vänner som hänger med och kan
upplysa mig när jag missat något viktigt!
(Det är inte första gången hon påpekat något jag missat
vilket resulterade i ett inlägg från min sida :)
Kärlek och harmoni!!
Ooo, ooo, ooo... Läs, läs, läs!!
Tur att det finns människor som följer med i mediaflödet.
(Vi har nämligen varken TV eller tidningar för tillfället.)
Ta någon minut å läs Bambis senaste inlägg!!
Jag blev själaglad!!
(Vi har nämligen varken TV eller tidningar för tillfället.)
Ta någon minut å läs Bambis senaste inlägg!!
Jag blev själaglad!!
Varför envisas folk med att använda enstaka exempel för att motbevisa statistiken??
Jag tycker det händer frekvent och oreflekterat!
Statistik: Män tjänar generellt mer än kvinnor och
vi önskar ändra på det!!
Enstaka exempel: Jaa, men jag känner en kvinna
som tjänar mer än sin man...?!?
What the fuck pingisrack liksom!! Vi känner väl alla kvinnor som tjänar mer än någon man och i detta fall råkade de vara gifta.
Frågan dessa stollar bör ställa sig är ju:
Tjänar denna kvinna bättre än männen på hennes arbetsplats?? Eller åtminstone lika bra?!
Men inte ens det är kärnfrågan. Kärnfrågan är ju att män tjänar bättre statistiskt sett!
När jag gick i skolan så handlade statistik om att man kollade med en stor grupp människor (eller kossor eller vad faan som helst) och sedan räknade man ut ett snitt!
Eller är jag helt ute och cyklar??
Om jag har rätt så skulle det innebära att denna kvinna är statistiskt försumbar. Missförstå mig rätt, det är underbart att hon tjänar bra men det exkluderar inte det faktum att hon är ovanlig.
Andra exempel som upprör mig är
Statistik: Män står (överlägset) för den största
andelen våld i samhället. Ska vi inte försöka
förändra mansrollen??
Enstaka exempel: Jaa (för det börjar alltid så), men
jag hörde om en man, på TV (no shit liksom) som blev
slagen av sin fru. Å han var jätteledsen....
(Det är ju jättehemskt att hon slog honom men vi pratar fortfarande statistik!! Andelen kvinnor som utövar våld mot män är försvinnande liten. Män utövar däremot mycket våld mot varandra! Ska vi inte ta och ändra på mansrollen ändå?...eller? Om inte för alla kvinnor som blir misshandlade och mördade så för de män som råkar ut för det våld som vår snedvridna mansroll för med sig.)
Allmän kunskap: Jättemånga kvinnor blir slagna
och våldtagna varje dag. Hur kommer vi tillrätta
med det??
Enstaka exempel: Jaa, men jag känner en man som blev
oskyldigt anklagad av en kvinna som ljög om att han
våldtagit henne. Han fick flytta från stan.....
Det är fruktansvärt, helt horribelt!! Men tala om för mig så jag förstår. Hur kan denna hemska historia skifta fokus från män som, slår och våldtar och problemlösningen kring det?? Existerar inte problemet med mansrollen bara för att enstaka kvinnor ljuger?? Är denna historia ens relevant i diskussionen?? I fail to se the conection.
OBS!! Jag förminskar inte dessa män som råkat ut för våld och oförrätter!! Jag tycker bara att man ska hålla sig till frågan om man vill bli tagen på allvar.
Kärlek och harmoni!
Den förbaskade feministen ska jag sparka på smalbenet
Mitt i sorg och förtvivlan finner jag mig mitt i en debatt om feminister,
"riktiga" feminister och kvinnor som vill hoppa av feministtåget.
Eller mitt i och mitt i... jag surfar bland favorit bloggar och snubblar
över frågan på många ställen. Feminister från lika delar av vårt land
verkar ha fått för sig att de inte kan vara feminister om de rakar
sina kroppar. Någon har uppenbarligen sagt åt dem att man inte är en
"riktig" feminist om man rakar benen. Enligt dem får de skit av feminister
för att de rakar benen. Jag har flera gånger hört samma sak från kloka
kvinnor i min närhet och via bloggar. Nu undrar jag:
Vart faan är den/de feminister som springer runt och uttalar sig så??!
Vad heter hon/han/de??
Var hittar man dessa surdegar??
Feminism för mig är (precis som det står i nationalencyklopedin): rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön.
Flera olika inriktningar!! Man kan alltså inte vara en "dålig feminist" så länge man håller med om grundfilosofin att förändra maktstrukturer knutna till kön! Det har noll och ingenting att göra med huruvida man rakar ben och armhålor!! Noll och ingenting!!
Däremot försöker många feminister att vara medvetna om varför vi rakar benen och varför man känner sig ofräsch när man inte gör det. Vi är alla barn av vår tid och påverkade av samhällets åsikter om hur vi ska se ut. Män påverkas oxå av utseendefixering men är betydligt mindre sårbara för hur samhället vill att vi ska se ut.
Jag rakar ben och armhålor men jag är inte så naiv att jag tror att önskan om lena ben ligger i mitt DNA. Många säger att de rakar för sin egen skull. TRO FAAN DET! Man vill väl inte känna sig äcklig! Jag rakar mig för min egen skull men inte skulle jag göra det om jag levt i en annan tid.
Det kanske existerar kvinnor som bara fixar sitt utseende och rakar sig för sin egen skull utan påverkan från samhälle och uppväxt. Du som läser detta kanske är en sådan, kul för dig!! Men det eliminerar inte det faktum att vi är många som kämpar med dessa frågor.
Raka benen eller låt bli, ni är lika goda feminister oavsett!!
Använd inte några sura äpplen som ursäkt för att hoppa av feministtåget. Feminism är för mig solidaritet och så fort någon sätter sig på någon och kallar dem "dåliga feminister" så förstör de för oss andra. Återigen: VILKA ÄR DE?
Ibland inbillar jag mig att det är motståndet mot feminism och genustänkande som uttalat sig så, inte feminister... Själv får jag, då och då, höra (av motståndare) att jag inte kan vara feminist och raka benen. De påståendena bevärdigar jag inte ens med ett svar. Att vara feminist är obekvämt och skulle vi ta första chansen att hoppa av så skulle ingen stå för de viktiga frågorna längre.
Rakningens vara eller icke vara är kanske inte kärnfrågan, men den är viktig att reflektera över som ett symptom på hur samhället påverkar oss kvinnor (och män) att tro att vi vill förändra våra naturliga kroppar för att passa in.
"riktiga" feminister och kvinnor som vill hoppa av feministtåget.
Eller mitt i och mitt i... jag surfar bland favorit bloggar och snubblar
över frågan på många ställen. Feminister från lika delar av vårt land
verkar ha fått för sig att de inte kan vara feminister om de rakar
sina kroppar. Någon har uppenbarligen sagt åt dem att man inte är en
"riktig" feminist om man rakar benen. Enligt dem får de skit av feminister
för att de rakar benen. Jag har flera gånger hört samma sak från kloka
kvinnor i min närhet och via bloggar. Nu undrar jag:
Vart faan är den/de feminister som springer runt och uttalar sig så??!
Vad heter hon/han/de??
Var hittar man dessa surdegar??
Feminism för mig är (precis som det står i nationalencyklopedin): rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön.
Flera olika inriktningar!! Man kan alltså inte vara en "dålig feminist" så länge man håller med om grundfilosofin att förändra maktstrukturer knutna till kön! Det har noll och ingenting att göra med huruvida man rakar ben och armhålor!! Noll och ingenting!!
Däremot försöker många feminister att vara medvetna om varför vi rakar benen och varför man känner sig ofräsch när man inte gör det. Vi är alla barn av vår tid och påverkade av samhällets åsikter om hur vi ska se ut. Män påverkas oxå av utseendefixering men är betydligt mindre sårbara för hur samhället vill att vi ska se ut.
Jag rakar ben och armhålor men jag är inte så naiv att jag tror att önskan om lena ben ligger i mitt DNA. Många säger att de rakar för sin egen skull. TRO FAAN DET! Man vill väl inte känna sig äcklig! Jag rakar mig för min egen skull men inte skulle jag göra det om jag levt i en annan tid.
Det kanske existerar kvinnor som bara fixar sitt utseende och rakar sig för sin egen skull utan påverkan från samhälle och uppväxt. Du som läser detta kanske är en sådan, kul för dig!! Men det eliminerar inte det faktum att vi är många som kämpar med dessa frågor.
Raka benen eller låt bli, ni är lika goda feminister oavsett!!
Använd inte några sura äpplen som ursäkt för att hoppa av feministtåget. Feminism är för mig solidaritet och så fort någon sätter sig på någon och kallar dem "dåliga feminister" så förstör de för oss andra. Återigen: VILKA ÄR DE?
Ibland inbillar jag mig att det är motståndet mot feminism och genustänkande som uttalat sig så, inte feminister... Själv får jag, då och då, höra (av motståndare) att jag inte kan vara feminist och raka benen. De påståendena bevärdigar jag inte ens med ett svar. Att vara feminist är obekvämt och skulle vi ta första chansen att hoppa av så skulle ingen stå för de viktiga frågorna längre.
Rakningens vara eller icke vara är kanske inte kärnfrågan, men den är viktig att reflektera över som ett symptom på hur samhället påverkar oss kvinnor (och män) att tro att vi vill förändra våra naturliga kroppar för att passa in.
Huvudet på spiken... (uppdaterad)
sätter Jenny Thomasson i sin krönika.
Kika in på länken ovan och njut!!
Det jag försökt säga i ett stort antal
inlägg, kokar hon ned till en sylvass
krönika!! I Like It!!
Jag gillade särskilt några poänger hon gör.
Lugnt och pedagogiskt frågar hon män i allmänhet och en man i synnerhet varför man kallar feminister för humorlösa. Ur en kvinnas synpunkt finns det inte mycket, i jämställdhetsdebatten, att skratta åt. Låga löner, sexuella trackasserier och våld är liksom inte humor för mig. Tänk om samma typ av humor skulle appliceras på andra förfördelade grupper.
Kan ni tänka er någon (psykiskt frisk person) som skulle tycka att afrikaner är humorlösa när de inte tål rasistiska skämt? Bara tanken att applicera den logiken på andra situationer är skrattretande.
Men vi feminister är humorlösa tråkpåsar som näbbar jämt...
I krönikan påpekas oxå att vissa tycker att vi feminister kämpar för jämställdhet på fel sätt.
...och följdfrågan blir naturligtvis, hur ska vi göra då? Vi kanske inte är taktiskt fulländade men ge oss alternativ då. Kom med förslag till åtgärder. Om man ska klaga på metoder så är det klart att man måste komma med ett konkret alternativ. Hur ska vi annars lära av varandra?
Och sist men inte minst älskar jag hennes replik angående "varför vi klumpar ihop bra män med förövarna"... Hon menar (och allt detta är min tolkning, inga sanningar) att det är djävligt svårt att se skillnad på en "good guy" och en våldtäktsman när man går hem från krogen på kvällen. Det är en överlevnadsinstinkt att generalisera. För vem av oss vet vad grannen, killkompisen eller han vi möter på väg hem, är kapabla till. Jag menar oxå att det är svårt att veta vem som är förövare eftersom "the good guys" inte engagerar sig, höjer rösten eller öppet fördömer dårarna.
Om ordspråket "den som tiger håller med" stämmer så är de flesta män förövare.
Nu ställer jag saken på sin spets men ni förstår min poäng. Vi kvinnor vore ju dumma om vi gav varje man vi mötte en chans att bevisa motsatsen. Statistiken är nämligen väldigt tydlig när det kommer till våld och sexbrott. Chansen är (nästan) lika med noll att jag ska bli våldtagen av en kvinna...
Kontentan blir alltså:
- Feminister må vara humorlösa, men vi har mkt lite att skratta åt.
(Jag skrattar ofta men inte åt vad som helst)
-Om ni inte tycker att unisexkläder för barn är en bra ide för jämställdheten
så kom med ett förslag då!! Engagera er i debatten!
-Om ni inte vill klumpas ihop med förövare är det dags att börja agera,
och jag lovar er att jag inte ska generalisera mera :)
Kika in på länken ovan och njut!!
Det jag försökt säga i ett stort antal
inlägg, kokar hon ned till en sylvass
krönika!! I Like It!!
Jag gillade särskilt några poänger hon gör.
Lugnt och pedagogiskt frågar hon män i allmänhet och en man i synnerhet varför man kallar feminister för humorlösa. Ur en kvinnas synpunkt finns det inte mycket, i jämställdhetsdebatten, att skratta åt. Låga löner, sexuella trackasserier och våld är liksom inte humor för mig. Tänk om samma typ av humor skulle appliceras på andra förfördelade grupper.
Kan ni tänka er någon (psykiskt frisk person) som skulle tycka att afrikaner är humorlösa när de inte tål rasistiska skämt? Bara tanken att applicera den logiken på andra situationer är skrattretande.
Men vi feminister är humorlösa tråkpåsar som näbbar jämt...
I krönikan påpekas oxå att vissa tycker att vi feminister kämpar för jämställdhet på fel sätt.
...och följdfrågan blir naturligtvis, hur ska vi göra då? Vi kanske inte är taktiskt fulländade men ge oss alternativ då. Kom med förslag till åtgärder. Om man ska klaga på metoder så är det klart att man måste komma med ett konkret alternativ. Hur ska vi annars lära av varandra?
Och sist men inte minst älskar jag hennes replik angående "varför vi klumpar ihop bra män med förövarna"... Hon menar (och allt detta är min tolkning, inga sanningar) att det är djävligt svårt att se skillnad på en "good guy" och en våldtäktsman när man går hem från krogen på kvällen. Det är en överlevnadsinstinkt att generalisera. För vem av oss vet vad grannen, killkompisen eller han vi möter på väg hem, är kapabla till. Jag menar oxå att det är svårt att veta vem som är förövare eftersom "the good guys" inte engagerar sig, höjer rösten eller öppet fördömer dårarna.
Om ordspråket "den som tiger håller med" stämmer så är de flesta män förövare.
Nu ställer jag saken på sin spets men ni förstår min poäng. Vi kvinnor vore ju dumma om vi gav varje man vi mötte en chans att bevisa motsatsen. Statistiken är nämligen väldigt tydlig när det kommer till våld och sexbrott. Chansen är (nästan) lika med noll att jag ska bli våldtagen av en kvinna...
Kontentan blir alltså:
- Feminister må vara humorlösa, men vi har mkt lite att skratta åt.
(Jag skrattar ofta men inte åt vad som helst)
-Om ni inte tycker att unisexkläder för barn är en bra ide för jämställdheten
så kom med ett förslag då!! Engagera er i debatten!
-Om ni inte vill klumpas ihop med förövare är det dags att börja agera,
och jag lovar er att jag inte ska generalisera mera :)
Stackars västerländska, arbetande, hetrosexuella män
Redan i tonåren stötte jag på ett antal män som uttryckte sig ungefär såhär:
"Jaa, men jag är ju för jämställdhet och lika löner
men måste ni feminister vara så arga?! Vi har ju
kommit så långt (sverige är ju trotts allt världens
mest jämställda land), kan ni inte vara lite nöjda?
Jag som man blir ledsen av att måsta stå till svars
för de dumheter som några få män ställer till med..."
Mitt svar, som rabiat (feministisk) tonåring var alltid:
"Du är en vit, medelinkomsttagare, heterosexuell och man...
...Bu - fucking - hu!!
Män verkar på allvar mena att jag som kvinna ska tycka synd om dem...
De stackarna beter sig normalt och vill ha beröm för att de inte slåss, våldtar eller nyper kvinnliga arbetskamrater i stjärten. Vi ska tycka synd om dem för att de klumpas ihop med dessa "få" män som beter sig illa kriminellt.
Själv klumpas jag alltid ihop med alla kvinnor när jag blir känslosam, med alla norrlänningar när jag pratar med en 08:a, med alla vita när vi pratar imperialism och med vänster-röstande när vi diskuterar miljö -och skattefrågor.
Vad jag menar är att jag skäms när imperialism kommer på tal... för att jag är västerlänning!
Jag köper att jag klumpas ihop med alla andra västerlänningar när vi pratar exploatering av U-länder och skäms över vad vi i I-länderna gör (eller inte gör) när det kommer till att utnyttja de som har det sämre. När rasister uttrycker sig hatiskt mot invandrare skäms jag över att vara Svensk...
När det kommer till att skämmas kan listan göras lång gott folk.
Det sista jag skulle göra i dessa frågor är att försvara förövarna eller hitta ursäkter för dem eller min egen oförmåga att agera.
Vad är det då som händer när helylle männen börjar försvara sig i jämställdhetsdebatten??
Vad är det som händer?!
Varför inte visa att ni skäms för dessa, dåliga ursäkter till män, som mördar och våldtar. Som står för 80% av våldet i vårt samhälle och 98% sexualbrotten. Gå man ur huse! Vissa ert förakt! Visa oss att ni tar avstånd - att ni inte vill förknippas med dessa män!! Visa inte er skam genom att kasta skit på feminister eller genusdebatten! Gå inte i försvar!
Visst, vi är arga. För vi har inte samma möjligheter som er!
Ingen skulle komma på tanken att försvara en rasist eller homofob men sexistiska svin kan man tydligen hitta ursäkter för...
Nina Ruthström deltar just nu i en debatt med en man som tycker synd om sig själv.
Han är missförstådd av oss feminister och uttråkad av genusdebatten.
Bu- fucking - hu liksom...
"Jaa, men jag är ju för jämställdhet och lika löner
men måste ni feminister vara så arga?! Vi har ju
kommit så långt (sverige är ju trotts allt världens
mest jämställda land), kan ni inte vara lite nöjda?
Jag som man blir ledsen av att måsta stå till svars
för de dumheter som några få män ställer till med..."
Mitt svar, som rabiat (feministisk) tonåring var alltid:
"Du är en vit, medelinkomsttagare, heterosexuell och man...
...Bu - fucking - hu!!
Män verkar på allvar mena att jag som kvinna ska tycka synd om dem...
De stackarna beter sig normalt och vill ha beröm för att de inte slåss, våldtar eller nyper kvinnliga arbetskamrater i stjärten. Vi ska tycka synd om dem för att de klumpas ihop med dessa "få" män som beter sig illa kriminellt.
Själv klumpas jag alltid ihop med alla kvinnor när jag blir känslosam, med alla norrlänningar när jag pratar med en 08:a, med alla vita när vi pratar imperialism och med vänster-röstande när vi diskuterar miljö -och skattefrågor.
Vad jag menar är att jag skäms när imperialism kommer på tal... för att jag är västerlänning!
Jag köper att jag klumpas ihop med alla andra västerlänningar när vi pratar exploatering av U-länder och skäms över vad vi i I-länderna gör (eller inte gör) när det kommer till att utnyttja de som har det sämre. När rasister uttrycker sig hatiskt mot invandrare skäms jag över att vara Svensk...
När det kommer till att skämmas kan listan göras lång gott folk.
Det sista jag skulle göra i dessa frågor är att försvara förövarna eller hitta ursäkter för dem eller min egen oförmåga att agera.
Vad är det då som händer när helylle männen börjar försvara sig i jämställdhetsdebatten??
Vad är det som händer?!
Varför inte visa att ni skäms för dessa, dåliga ursäkter till män, som mördar och våldtar. Som står för 80% av våldet i vårt samhälle och 98% sexualbrotten. Gå man ur huse! Vissa ert förakt! Visa oss att ni tar avstånd - att ni inte vill förknippas med dessa män!! Visa inte er skam genom att kasta skit på feminister eller genusdebatten! Gå inte i försvar!
Visst, vi är arga. För vi har inte samma möjligheter som er!
Ingen skulle komma på tanken att försvara en rasist eller homofob men sexistiska svin kan man tydligen hitta ursäkter för...
Nina Ruthström deltar just nu i en debatt med en man som tycker synd om sig själv.
Han är missförstådd av oss feminister och uttråkad av genusdebatten.
Bu- fucking - hu liksom...
Jag sköt en säkring
Jag har under ca 1års tid fått sexistiska, rasistiska och rent äckliga historier skickade till min jobbtelefon. Jag vet att de till en början var menade till en kollega som slutat hos oss och därför har jag börjat med att påpeka att telefonen inte är i hans ägo längre. Jag har uppgett kollegans nya nummer och i mitt stille sinne tänkt att denna människa skäms ögonen ur sig när det visar sig att en ung kvinna fått hans "fylle-SMS".
Icke!
Historierna har fortsatt komma med jämna mellanrum.
Efter ett tag skickade jag ånyo ett SMS där jag klart och tydligt gjorde klart att jag inte ville ha fler "fräckisar" och jag ber honom att sluta skicka dem...
Idag när jag kom på jobbet låg det, inte mindre än, 12 SMS med äckliga historier i min inkorg. Jag kan inte ens skriva ut deras innehåll med risk för att jag fontän-kräks.
Jag sköt den berömda säkringen!
I ett färgstarkt SMS bad jag honom stoppa upp sin humor i sitt Anus eller skicka historier till någon med samma medeltida humor. Fortsättningsvis talade jag om för honom att en enda historia till räcker för att han polisänmäls! Varpå jag bad honom radera mitt nummer eller ännu hellre spola ned mobilen i toan!!
Idioten har nämligen inte kört med hemligt nummer...
Så nu får vi se om dåren vill syna mitt hot eller om han riskerar påhälsning av farbror polisen.
Men han gör inte klokt i att leka "chicken" med mig!
Djävla neandertalare!!
Icke!
Historierna har fortsatt komma med jämna mellanrum.
Efter ett tag skickade jag ånyo ett SMS där jag klart och tydligt gjorde klart att jag inte ville ha fler "fräckisar" och jag ber honom att sluta skicka dem...
Idag när jag kom på jobbet låg det, inte mindre än, 12 SMS med äckliga historier i min inkorg. Jag kan inte ens skriva ut deras innehåll med risk för att jag fontän-kräks.
Jag sköt den berömda säkringen!
I ett färgstarkt SMS bad jag honom stoppa upp sin humor i sitt Anus eller skicka historier till någon med samma medeltida humor. Fortsättningsvis talade jag om för honom att en enda historia till räcker för att han polisänmäls! Varpå jag bad honom radera mitt nummer eller ännu hellre spola ned mobilen i toan!!
Idioten har nämligen inte kört med hemligt nummer...
Så nu får vi se om dåren vill syna mitt hot eller om han riskerar påhälsning av farbror polisen.
Men han gör inte klokt i att leka "chicken" med mig!
Djävla neandertalare!!
Va´me på upproret!!!
Nina Ruthström har startat en namninsamling som ska skickas till KaphAhl, Lindex, H&M, m.fl, mot den könsspecifika indelningen av barnkläder!! Läs igenom brevet nedan (som jag kopierat från Ninas Blogg) och skriv under här!! Var med och försök förändra! Sprid detta till era vänner och ovänner. Få era karlar att skriva på! Maila länken, facebooka, blogga om det, låna gärna texten.
Ninas brev:
Ninas brev:
Ang indelningen av barnkläder efter kön
Efter att ha skrivit om ämnet i min blogg, upptäckte jag att många delar mina åsikter när det gäller könsindelningen på barnkläder i era butiker. Därför startar jag en namninsamling för att visa att vi är många som har fått nog.
Vi tycker det är tråkigt, förlegat och unket att på killavdelningarna hänger kläder i mörka färger; svart, brunt, blått kanske kan man hitta en röd eller vit tröja om man har tur men då såklart med ett tufft tryck på i form av monster, spindelmannen eller en bil.
På flickavdelningen hänger de färgglada figursydda modellerna med paljetter, spets, rynk, glittertryck och gulliga texter.
Vi vill att våra barn ska få känna sig söta ibland och tuffa ibland. Vi vill inte forma våra barn efter en mall där bara två möjligheter finns. Vi vill att våra barn oavsett kön ska kunna välja mellan alla färger utan att behöva bära kläder från ”fel” avdelning.
Barn, dvs flickor och pojkar som inte kommit in i puberteten har ju likadana kroppsformer och därför ter det sig absurt att kläderna ni skapar har olika passformar utefter vilket kön det lilla barnet har. Vi föräldrar är inte dumma och vi behöver inte er hjälp att välja vilka kläder vi ska sätta på våra barn
Ni har stort inflytande i vad barnen bär för kläder. Det ni säljer köper de flesta föräldrar till sina barn. Vissa bojkottar pga just hur barnkläderna är indelade men alla har inte råd att välja bort ert utbud eftersom ni ligger bra till i pris. Men ni ger oss inte det i vill ha. Ni bestämmer och vi handlar utefter det och på så sätt har ni stort inflytande i skapandet av könsroller. Därför uppmanar vi er att tänka om ang könsindelningen av barnkläder.http://bloggande.ninaruthstrom.se)
Ett förslag är att hänga alla plagg av samma sort tillsammans oavsett färg eller modell. Alla tröjor för sig, byxor för sig osv så kan vi föräldrar välja fritt vilka färger och material vi vill köpa utan att behöva känna att vi gör fel då vi köper från flickavdelningen till våra pojkar och tvärtom.
Inse att det är 2010 och att det är hög tid att låta barn utvecklas till egna individer som själva kan välja ut sin favoritfärg.
Vid pennan Nina Ruthström
http://bloggande.ninaruthstrom.se
-----------------------------------------------------------------------------------
Ett bra initiativ tycker jag!!
Kärlek och harmoni!!
Väl rutet!!
Jag tror på att uppfostra mina
framtida barn till individer -
inte till prinsar och prinsessor.
Jag kommer förmodligen inte att lyckas fullt ut men jag lägger ribban på högsta möjliga nivå redan nu så kanske jag kan bidra till att könsstereotyperna blir suddiga i kanterna och människor bedöms utifrån hjärta och hjärna istället för snopp eller snippa.
En del i det kommer att vara hur jag klär mina barn.
Varför är det så viktigt?
Mkt krut för en liten fråga kan man tycka.
Det tycker inte jag.
Jag anser att socialiseringen av våra barn, och indelningen i kvinnligt/manligt, börjar direkt.
Det nyfödda (flicke)barnet får en rosa filt på BB medan (gosse)barnet får en blå. Från den stunden börjar vi fostra dem till kvinnor och män, med allt vad det innebär. Barnet med en rosa body får höra hur söt hon är, sagt med en ljus och sjungande röst. Barnet med blå body kallas liten tuffing och förväntas bli bra på fotboll för att han sprattlar med sina små ben.
(Förmodligen sprattlar han inte med benen för att fotboll är inprogrammerat i hans DNA utan för att han har gaser - men who the fuck cares liksom.) Om barnet med rosa body sprattlar lika frenetiskt så säger man att hon ska bli ballerina...
Men det stannar inte vid fotboll och ballett.
Flickan förväntas vara söt och ta ansvar för
sina egna och andras känslor. Pojken däremot
ska vara tuff och visar han för mycket känslor
eller visar intresse för ballett så blir pappa orolig
för att han ska bli bög. Snabbt lär han sig att
det är tuffhet som räknas och förmågan att sätta
ord på sina känslor tränas aldrig. I slutändan
har vi flickor som tar ansvar för allas känslor och
har ångest för att inte vara tillräckligt söt medan
killarna spelar tuffa och bär på frustration för att
de inte vet vad de känner.
OBS! Jag betackar mig från kommentarer som "Jaa, men jag känner en kille som är både tuff och känslig". Jag förnekar inte att undantag finns - men jag pratar generellt!! Jag har svårt för åsikter som springer ur att människor känner ett undantag och därför tror att världen ser ut så.
Jag menar att kläder är en viktig del. Under några år får vi chansen att påverka våra barn och väga upp det samhället prackar på dem, ska vi inte ta den chansen?? Jag tycker att barnkläder ska vara tåliga, lekvänliga och könsneutrala. När mina barn är gamla nog att välja själva så får de givetvis göra det (inom rimliga gränser), jag vill inte att de utsätts för mobbing. Men så länge de är små kommer jag att försöka hålla klädseln neutral. Mina barn ska ha mer än två val här i livet. Inte bara manligt och kvinnligt utan de ska få vara individer!
Däremot ser jag en poäng i att vända på steken - sätta på söner rosa osv. Inte som ett politiskt statement för mig som moder utan för att sonen då, automatiskt, får andra förväntningar på sig.
Joo, så inskränkta är vi vuxna!! Om vi ser ett barn i rosa gör vi rösten ljus och frågar hur de känner.
Poängen med detta är inte att göra flickor mer lika pojkar utan tvärtom. Jag vill ha en känslig och empatisk son!! Självklart får han ha rosa och leka med dockor. Tids nog tar världen ur honom det och jag kan bara hoppas att en smula av detta finns kvar inom honom.
And don´t get me started med hur stora skilnader det är mellan pojk-och flickkläder! Det skiljer inget kroppsligt mellan flickor och pojkar på små barn (förutom det mellan benen) ändå är flickornas kläder mindre i storleken och har gulliga tryck. Pojkarnas däremot är i mörka färger med tuffa tryck. Pojkarnas är mer tåliga medan flickornas kläder ska vara snygga, inte praktiska. Spets, puffärmar och gud-vet-allt...
Vari ligger logiken i att ha figursydda tjejkläder??!!
Ja´ba´undra´liksom!!
Om ni undrar vad som förorsakat detta utbrott så kan ni kika in på Annas, Lady Dahmers och Ninas bloggar som behandlar ämnet. Om ni tycker som jag kan ni oxå kika på kommentarerna så känner ni er mindre ensamma.
En sista grej bara: Jag förväntar mig inte att lyckas med min strategi fullt ut. Jag menar om min bebis får en rosa klänning av en välmenande släkting så är risken att hon kommer att bära den någon gång. Jag anser inte heller att ni som tycker annorlunda än jag är dummingar. Alla har rätt att uppfostra som de anser bäst. Men med det menas oxå att jag har rätt till min åsikt och jag förväntar mig att ni respekterar den, inte skämtar bort den och inte ger mig rosa flickkläder på pin kiv!!
Kärlek och harmoni!
framtida barn till individer -
inte till prinsar och prinsessor.
Jag kommer förmodligen inte att lyckas fullt ut men jag lägger ribban på högsta möjliga nivå redan nu så kanske jag kan bidra till att könsstereotyperna blir suddiga i kanterna och människor bedöms utifrån hjärta och hjärna istället för snopp eller snippa.
En del i det kommer att vara hur jag klär mina barn.
Varför är det så viktigt?
Mkt krut för en liten fråga kan man tycka.
Det tycker inte jag.
Jag anser att socialiseringen av våra barn, och indelningen i kvinnligt/manligt, börjar direkt.
Det nyfödda (flicke)barnet får en rosa filt på BB medan (gosse)barnet får en blå. Från den stunden börjar vi fostra dem till kvinnor och män, med allt vad det innebär. Barnet med en rosa body får höra hur söt hon är, sagt med en ljus och sjungande röst. Barnet med blå body kallas liten tuffing och förväntas bli bra på fotboll för att han sprattlar med sina små ben.
(Förmodligen sprattlar han inte med benen för att fotboll är inprogrammerat i hans DNA utan för att han har gaser - men who the fuck cares liksom.) Om barnet med rosa body sprattlar lika frenetiskt så säger man att hon ska bli ballerina...
Men det stannar inte vid fotboll och ballett.
Flickan förväntas vara söt och ta ansvar för
sina egna och andras känslor. Pojken däremot
ska vara tuff och visar han för mycket känslor
eller visar intresse för ballett så blir pappa orolig
för att han ska bli bög. Snabbt lär han sig att
det är tuffhet som räknas och förmågan att sätta
ord på sina känslor tränas aldrig. I slutändan
har vi flickor som tar ansvar för allas känslor och
har ångest för att inte vara tillräckligt söt medan
killarna spelar tuffa och bär på frustration för att
de inte vet vad de känner.
OBS! Jag betackar mig från kommentarer som "Jaa, men jag känner en kille som är både tuff och känslig". Jag förnekar inte att undantag finns - men jag pratar generellt!! Jag har svårt för åsikter som springer ur att människor känner ett undantag och därför tror att världen ser ut så.
Jag menar att kläder är en viktig del. Under några år får vi chansen att påverka våra barn och väga upp det samhället prackar på dem, ska vi inte ta den chansen?? Jag tycker att barnkläder ska vara tåliga, lekvänliga och könsneutrala. När mina barn är gamla nog att välja själva så får de givetvis göra det (inom rimliga gränser), jag vill inte att de utsätts för mobbing. Men så länge de är små kommer jag att försöka hålla klädseln neutral. Mina barn ska ha mer än två val här i livet. Inte bara manligt och kvinnligt utan de ska få vara individer!
Däremot ser jag en poäng i att vända på steken - sätta på söner rosa osv. Inte som ett politiskt statement för mig som moder utan för att sonen då, automatiskt, får andra förväntningar på sig.
Joo, så inskränkta är vi vuxna!! Om vi ser ett barn i rosa gör vi rösten ljus och frågar hur de känner.
Poängen med detta är inte att göra flickor mer lika pojkar utan tvärtom. Jag vill ha en känslig och empatisk son!! Självklart får han ha rosa och leka med dockor. Tids nog tar världen ur honom det och jag kan bara hoppas att en smula av detta finns kvar inom honom.
And don´t get me started med hur stora skilnader det är mellan pojk-och flickkläder! Det skiljer inget kroppsligt mellan flickor och pojkar på små barn (förutom det mellan benen) ändå är flickornas kläder mindre i storleken och har gulliga tryck. Pojkarnas däremot är i mörka färger med tuffa tryck. Pojkarnas är mer tåliga medan flickornas kläder ska vara snygga, inte praktiska. Spets, puffärmar och gud-vet-allt...
Vari ligger logiken i att ha figursydda tjejkläder??!!
Ja´ba´undra´liksom!!
Om ni undrar vad som förorsakat detta utbrott så kan ni kika in på Annas, Lady Dahmers och Ninas bloggar som behandlar ämnet. Om ni tycker som jag kan ni oxå kika på kommentarerna så känner ni er mindre ensamma.
En sista grej bara: Jag förväntar mig inte att lyckas med min strategi fullt ut. Jag menar om min bebis får en rosa klänning av en välmenande släkting så är risken att hon kommer att bära den någon gång. Jag anser inte heller att ni som tycker annorlunda än jag är dummingar. Alla har rätt att uppfostra som de anser bäst. Men med det menas oxå att jag har rätt till min åsikt och jag förväntar mig att ni respekterar den, inte skämtar bort den och inte ger mig rosa flickkläder på pin kiv!!
Kärlek och harmoni!
Varför "sänkte" du inte svinet...?
Det är vad jag fått höra av välmenande, otänkta människor när jag berättat om mina erfarenheter av sexuella trakasserier. Frågan är konstig men inte ovanlig. De gånger jag utsatts för någon form av övergrepp är det just den frågan jag ställt till mig själv medan jag drunknar i skam, vrede och självförebråelse. Själva frågan antyder att jag själv har ansvar för att se till att detta inte händer mig. Att jag kunnat agera annorlunda och upprätta min heder och därmed slippa stå där med skammen.
Många av mina dagdrömmar handlar om att jag brukar brutalt våld mot gärningsmännen. Jag bryter varenda ett av deras fingrar, sparkar dem i skrevet eller krossar deras överlägsna flin med min knytnäve. Jag har antagit att våld skulle få mig att må bättre. En välriktad spark skulle radera ut min skam...
Ju längre jag skriver på detta inlägg desto mer börjar jag tvivla på den devisen.
Förutom det sjuka i att fråga offret varför denna inte brukade våld mot sin gärningsman, så tvivlar jag på att våld mot mannen i fråga (för det är alltid en man) får skammen att blekna.
Frågan i sig är ju en anklagelse, inte medveten men ändå, och i frågan ligger antydan att det inte kan ha varit så farligt - om det var riktigt illa skulle jag ha brukat våld...
Kanske är det min uppfostran, men min första tanke när något obehagligt händer, är inte att ta till våld. Jag vet inte men det ligger liksom inte i min natur...
Visst, jag är en arg kvinna som ofta gormar och för ett himla liv. Men våldet ligger liksom inte under ytan och väntar på en anledning!!
Nej, den frågan är inte bara klantig, den är ett ytterligare övergrepp som grädde på moset.
Bara för att folk anser mig vara en tuff tjej med skinn på näsan (har inte alla skinn på näsan förresten?) så betyder inte det att jag inte reagerar med chock på något kränkande. Det betyder inte att jag inte är ledsen och rädd, och det betyder inte att jag ska reagera med våld för att slippa känna skam. Misshandel är liksom olagligt i svea rike.
Jag har blivit antastad, stalkad, fått äckliga förslag, sexistiska kommentarer och blivit diskriminerad. Jag har varit i relationer med sexistiska psykopater och fått oanständiga telefonsamtal och SMS. Få är gångerna då jag stått upp för mig själv och skulle jag ha reagerat med brutalt våld varje gång så skulle jag ha nött ut både knogar, knäskålar och armbågar vid det här laget!! Men dagdrömma får jag ju göra och hoppas att jag har sinnesnärvaro att plocka upp telefonen och ringa polisen nästa gång.... För att hoppas att det inte blir en "nästa gång" är orealistiskt.
Kärlek och harmoni!
Många av mina dagdrömmar handlar om att jag brukar brutalt våld mot gärningsmännen. Jag bryter varenda ett av deras fingrar, sparkar dem i skrevet eller krossar deras överlägsna flin med min knytnäve. Jag har antagit att våld skulle få mig att må bättre. En välriktad spark skulle radera ut min skam...
Ju längre jag skriver på detta inlägg desto mer börjar jag tvivla på den devisen.
Förutom det sjuka i att fråga offret varför denna inte brukade våld mot sin gärningsman, så tvivlar jag på att våld mot mannen i fråga (för det är alltid en man) får skammen att blekna.
Frågan i sig är ju en anklagelse, inte medveten men ändå, och i frågan ligger antydan att det inte kan ha varit så farligt - om det var riktigt illa skulle jag ha brukat våld...
Kanske är det min uppfostran, men min första tanke när något obehagligt händer, är inte att ta till våld. Jag vet inte men det ligger liksom inte i min natur...
Visst, jag är en arg kvinna som ofta gormar och för ett himla liv. Men våldet ligger liksom inte under ytan och väntar på en anledning!!
Nej, den frågan är inte bara klantig, den är ett ytterligare övergrepp som grädde på moset.
Bara för att folk anser mig vara en tuff tjej med skinn på näsan (har inte alla skinn på näsan förresten?) så betyder inte det att jag inte reagerar med chock på något kränkande. Det betyder inte att jag inte är ledsen och rädd, och det betyder inte att jag ska reagera med våld för att slippa känna skam. Misshandel är liksom olagligt i svea rike.
Jag har blivit antastad, stalkad, fått äckliga förslag, sexistiska kommentarer och blivit diskriminerad. Jag har varit i relationer med sexistiska psykopater och fått oanständiga telefonsamtal och SMS. Få är gångerna då jag stått upp för mig själv och skulle jag ha reagerat med brutalt våld varje gång så skulle jag ha nött ut både knogar, knäskålar och armbågar vid det här laget!! Men dagdrömma får jag ju göra och hoppas att jag har sinnesnärvaro att plocka upp telefonen och ringa polisen nästa gång.... För att hoppas att det inte blir en "nästa gång" är orealistiskt.
Kärlek och harmoni!