Hurra för naturligheten
(Nu är jag där igen; menshat! Som till skillnad från manshat snarare riktar sig mot en själv.)
"Men det är ju bara blod, helt naturligt och inte äckligt..."
Joo, eller hur!?
Hurra för naturligheten... NOT!
Man skulle kunna knyta ett snöre i varje extremitet och använda mig som luftballong!
Kramperna som ansätter mage och ryggslut skulle kunna förse en mindre by med elektricitet!
Om ilskan jag känner mot min egen "naturlighet" gick att omvandla till ett vapen så vore vi illa ute!
Enda ljusningen är att tack vare min nya menskopp så kan inte företag som Always & Libresse kapitalisera på min smärta.
En gång skrev jag ett färgstarkt sms där jag liknade min mens vid niagarafallet,
samt andra, fakta om det förhatliga. Jag skulle förklara för en vän varför jag inte kunde följa med och simma. När jag (rosenrasande) hade knappat färdigt tryckte jag på sänd-knappen...
Och skickade sms:et till en manlig kollega på huvudkontoret...
När jag insett min fadäs, efter ett muntert svar från honom, funderade jag på att lägga mig ner och försöka självdö. Insåg i tid att det skulle vara både onödigt och tidskrävande. Repade mod och fortsatte med livet. Idag kan jag t.o.m. bjuda på det som en rolig anekdot, mitt i eländet.
"Men det är ju bara blod, helt naturligt och inte äckligt..."
Joo, eller hur!?
Hurra för naturligheten... NOT!
Man skulle kunna knyta ett snöre i varje extremitet och använda mig som luftballong!
Kramperna som ansätter mage och ryggslut skulle kunna förse en mindre by med elektricitet!
Om ilskan jag känner mot min egen "naturlighet" gick att omvandla till ett vapen så vore vi illa ute!
Enda ljusningen är att tack vare min nya menskopp så kan inte företag som Always & Libresse kapitalisera på min smärta.
En gång skrev jag ett färgstarkt sms där jag liknade min mens vid niagarafallet,
samt andra, fakta om det förhatliga. Jag skulle förklara för en vän varför jag inte kunde följa med och simma. När jag (rosenrasande) hade knappat färdigt tryckte jag på sänd-knappen...
Och skickade sms:et till en manlig kollega på huvudkontoret...
När jag insett min fadäs, efter ett muntert svar från honom, funderade jag på att lägga mig ner och försöka självdö. Insåg i tid att det skulle vara både onödigt och tidskrävande. Repade mod och fortsatte med livet. Idag kan jag t.o.m. bjuda på det som en rolig anekdot, mitt i eländet.
Uppdatering: Phu 2.0!!
Fem minuter sedan min förra uppdatering och jag har redan
resignerat till mutor. Strösslade deras omgivning med majskrokar i
hopp om fem minuters lugn. Jag får tvätta allt sedan men det är det värt!
resignerat till mutor. Strösslade deras omgivning med majskrokar i
hopp om fem minuters lugn. Jag får tvätta allt sedan men det är det värt!
Uppdatering: Phu!!
Nu har jag satt trollen i spjälsängen, där de inte kan göra sig själva eller varandra så mkt skada.
Inte så mycket. Konstigt nog lyckas de alltid kila in en fot mellan spjälorna, sparka den andre (av misstag) på näsan eller grabba tag i den andres hår...
Men än är det lugnt... Mest för att jag tömt hela deras leksaksarsenal i spjälsängen och de är upptagna med att upptäcka alla glömda grejer. P-fucking-hu!!! PHU!!
Jag har en kopp kaffe i näven, lägger in en ny snus... nuuu! Och andas ut...
3, 2, 1 åååsså har Ville lyckats klämma in hela sig själv
UNDER leksakskorgen och trumpetar för full hals!
dags för operation trollräddning!
Inte så mycket. Konstigt nog lyckas de alltid kila in en fot mellan spjälorna, sparka den andre (av misstag) på näsan eller grabba tag i den andres hår...
Men än är det lugnt... Mest för att jag tömt hela deras leksaksarsenal i spjälsängen och de är upptagna med att upptäcka alla glömda grejer. P-fucking-hu!!! PHU!!
Jag har en kopp kaffe i näven, lägger in en ny snus... nuuu! Och andas ut...
3, 2, 1 åååsså har Ville lyckats klämma in hela sig själv
UNDER leksakskorgen och trumpetar för full hals!
dags för operation trollräddning!
Terrorister
Jag sket i att baka. Orkar inte, vill inte och känner noll
inspiration. kanske blir det ikväll när jag slipper jaga små gåstolsterrorister
hit och dit i köket. Öppnar jag diskmaskinen är den omöjlig att tömma för de små
terroristerna kommer körande och vill peta. Det är helt omöjligt att hindra två
envetna små troll från att komma åt disken! Jag motar bort en så hinner den andra stjäla en mugg eller sked. Helst ska de vara smutsiga med matrester. Då är trollen nöjda.
När de inte försöker bryta sig in i diskmaskinen är de i alla lådor, i ugnen eller
tussar på gardinerna med sina små smutsiga fingrar. Ikväll är vi i alla fall två mot
två. Jag och maken mot trollungarna.
inspiration. kanske blir det ikväll när jag slipper jaga små gåstolsterrorister
hit och dit i köket. Öppnar jag diskmaskinen är den omöjlig att tömma för de små
terroristerna kommer körande och vill peta. Det är helt omöjligt att hindra två
envetna små troll från att komma åt disken! Jag motar bort en så hinner den andra stjäla en mugg eller sked. Helst ska de vara smutsiga med matrester. Då är trollen nöjda.
När de inte försöker bryta sig in i diskmaskinen är de i alla lådor, i ugnen eller
tussar på gardinerna med sina små smutsiga fingrar. Ikväll är vi i alla fall två mot
två. Jag och maken mot trollungarna.
"Men, man behöver väl inte vara sunkig för att man är småbarnsmorsa?!"
Med inspiration av Ninas utbrott på tidningen "Vi Föräldrar", och deras ensidiga lull-lull rapportering om hur det är att få barn, tänker jag nu skriva av mig om hur det är de dagar jag INTE blir påklädd av fåglar (a´la Disney) och inte dansandes och sjungandes bereder hemgjord kalops till mina välartade barn.
99% av dagarna går jag runt i gamla mamma-mysbyxor, raggsockor och en nedspydd tröja.
"Men, man behöver väl inte vara sunkig för att man är småbarnsmorsa?!"
JOHOO! JAG behöver det iallafall!
Tankarna är liksom för upptagna med bajs, spya och matning för att sväva iväg och fundera på hur jag kan behaga min omgivning. Ibland klär jag mig snyggt bara för att kolla om jag kan bli snyggare och konstaterar att det, som väntat, inte går :)
Jag är hemma 99% av tiden. babysång, babysim, babyrytmik och öppen förskola BEE DAMNED!
Jag ids inte, orkar inte, hinner inte och VILL inte. Jag är en asocial varelse när det kommer till mammagrupper och bebbaktiviteter. Jag har fullt upp med att hålla ungarna relativt rena ( =bajsfria ) och hela ( =levande).
Jag har ständigt ont någonstans, typ 99% av tiden. ONT!
Kanske beror det på en graviditet som var allt annat än lull-lullig eller kanske är jag hypokondriker. Jag bryr mig inte. jag tar ett par alvedon och sköljer ned med en kopp dygnsgammalt kaffe. Musklerna är så ickeexisterande och värken så jobbig att jag knappt får upp de KÖPTA barnmatsburkarna.
Mammorbajsar lika mycket som annat folk men jag får fogligt vänta tills maken kommer hem.
jag KAN hinna när de sover men vill inte chansa för jag hatar att bajsa till bebisskrik.
Min energi räcker långt. Närmare bestämt till klockan 16.00.
Men maken kommer hem kl: 16.35. Ringer han och säger att han blir 15 minuter sen så börjar jag grina.
De 35 minuterna känns som ett långt maraton innan den utchasade maken kommer in genom dörren.
MEN jag är LYCKLIG!
...99% av tiden och älskar mitt liv!
Det betyder emellertid INTE att jag inte provoceras av tidningar som har köptips på barnkläder som börjar på 399kr, berättar hur jag kan få tillbaka min kropp direkt efter födseln eller har bilder på pinnsmala mammor som damsuger i klänning och högklackat! Jag skulle omg köpa en prenumeration om de visade bara en glimt av den verklighet som gäller för så många av oss.
Istället fyller de mig med konsumtionsbegär, komplex och otillräcklighet.
NEJ TACK!
(Ändå lockar de mig till läsning med sina färgglada bilder och smilande bebbar. Faan oxå!)
99% av dagarna går jag runt i gamla mamma-mysbyxor, raggsockor och en nedspydd tröja.
"Men, man behöver väl inte vara sunkig för att man är småbarnsmorsa?!"
JOHOO! JAG behöver det iallafall!
Tankarna är liksom för upptagna med bajs, spya och matning för att sväva iväg och fundera på hur jag kan behaga min omgivning. Ibland klär jag mig snyggt bara för att kolla om jag kan bli snyggare och konstaterar att det, som väntat, inte går :)
Jag är hemma 99% av tiden. babysång, babysim, babyrytmik och öppen förskola BEE DAMNED!
Jag ids inte, orkar inte, hinner inte och VILL inte. Jag är en asocial varelse när det kommer till mammagrupper och bebbaktiviteter. Jag har fullt upp med att hålla ungarna relativt rena ( =bajsfria ) och hela ( =levande).
Jag har ständigt ont någonstans, typ 99% av tiden. ONT!
Kanske beror det på en graviditet som var allt annat än lull-lullig eller kanske är jag hypokondriker. Jag bryr mig inte. jag tar ett par alvedon och sköljer ned med en kopp dygnsgammalt kaffe. Musklerna är så ickeexisterande och värken så jobbig att jag knappt får upp de KÖPTA barnmatsburkarna.
Mammorbajsar lika mycket som annat folk men jag får fogligt vänta tills maken kommer hem.
jag KAN hinna när de sover men vill inte chansa för jag hatar att bajsa till bebisskrik.
Min energi räcker långt. Närmare bestämt till klockan 16.00.
Men maken kommer hem kl: 16.35. Ringer han och säger att han blir 15 minuter sen så börjar jag grina.
De 35 minuterna känns som ett långt maraton innan den utchasade maken kommer in genom dörren.
MEN jag är LYCKLIG!
...99% av tiden och älskar mitt liv!
Det betyder emellertid INTE att jag inte provoceras av tidningar som har köptips på barnkläder som börjar på 399kr, berättar hur jag kan få tillbaka min kropp direkt efter födseln eller har bilder på pinnsmala mammor som damsuger i klänning och högklackat! Jag skulle omg köpa en prenumeration om de visade bara en glimt av den verklighet som gäller för så många av oss.
Istället fyller de mig med konsumtionsbegär, komplex och otillräcklighet.
NEJ TACK!
(Ändå lockar de mig till läsning med sina färgglada bilder och smilande bebbar. Faan oxå!)
You can´t reach me
Det blev inget firande för mig och hjärtat.
Istället satt vi i telefonkö, med Telia, halva kvällen.
Andra halvan spenderades med att inte koka över under
diskussionerna som följde när vi kommit fram.
Jag undertryckte en instinkt att stampa med foten, prutta med munnen
och skrika könsord (som man ju inte får).
Kort och gott har de stängt mitt abonemang för at tjag inte betalat en faktura...
...SOM JAG ALDRIG FÅTT! Anledningen till att den aldrig kom fram är att de skickat
den till adressen som jag bodde på för två år sedan. Alla fakturor före och efter denna har kommit
hit, där jag bor nu, men nu påstår de att de fick min "nya" adress först i december.
Det kan OMÖJLIGEN vara mitt fel att de under en månad hade en två år gammal adress på fakturan.
Men jag blir utan abonemang i några dagar samt får pröjsa öppningsavgiften!!
Någon påminnelse, som rimligen borde ha gått hit har de inte heller skickat utan helt enkelt stängt av mig från omvärlden. Djävla maktmissbruk!
Nu kan jag nås på makens telefon eftersom han ju har en jobbmobil.
Istället satt vi i telefonkö, med Telia, halva kvällen.
Andra halvan spenderades med att inte koka över under
diskussionerna som följde när vi kommit fram.
Jag undertryckte en instinkt att stampa med foten, prutta med munnen
och skrika könsord (som man ju inte får).
Kort och gott har de stängt mitt abonemang för at tjag inte betalat en faktura...
...SOM JAG ALDRIG FÅTT! Anledningen till att den aldrig kom fram är att de skickat
den till adressen som jag bodde på för två år sedan. Alla fakturor före och efter denna har kommit
hit, där jag bor nu, men nu påstår de att de fick min "nya" adress först i december.
Det kan OMÖJLIGEN vara mitt fel att de under en månad hade en två år gammal adress på fakturan.
Men jag blir utan abonemang i några dagar samt får pröjsa öppningsavgiften!!
Någon påminnelse, som rimligen borde ha gått hit har de inte heller skickat utan helt enkelt stängt av mig från omvärlden. Djävla maktmissbruk!
Nu kan jag nås på makens telefon eftersom han ju har en jobbmobil.
Dramatisk? Jag?
Mens är ett straff. Jag hatar det. Hela min kropp liksom
laddar för spektaklet för att sedan släppa lös helvetet!
Dramatisk? Jag?
Jag blir liksom arg på den! Kroppen!
(Jag jobbar på en bättre relation med den men den gör det inte lätt!)
Själva känslan av att bo i min kropp är harmonisk. Jag gillar mina mjuka kurvor,
mitt långa hår (både på huvud och ben) och den är väl inbodd och hemtrevlig.
Men den gör inte sitt jobb! Eller så gör den det men med gnissel och gnäll som vår
gamla Saab som visserligen gick men man kunde varken stänga av värmen, lyssna på
radion eller bromsa. Men visst den gick att köra och man satt bekvämt...
(Min kropp kan inte bli gravid men jag ska blöda som en gris, ha kramper som får det
att svartna för ögonen och känna mig som ett utskitet äppelskrutt.
Visst, min kropp bar två bebbar och bakade dem till perfektion men hade det inte varit
för modern läkekonst så hade vi dött alla tre. Hade det inte varit för modern medicin hade
de inte blivit till alls utan varit en dröm, omöjlig att uppnå.)
Dumma, dumma den!
laddar för spektaklet för att sedan släppa lös helvetet!
Dramatisk? Jag?
Jag blir liksom arg på den! Kroppen!
(Jag jobbar på en bättre relation med den men den gör det inte lätt!)
Själva känslan av att bo i min kropp är harmonisk. Jag gillar mina mjuka kurvor,
mitt långa hår (både på huvud och ben) och den är väl inbodd och hemtrevlig.
Men den gör inte sitt jobb! Eller så gör den det men med gnissel och gnäll som vår
gamla Saab som visserligen gick men man kunde varken stänga av värmen, lyssna på
radion eller bromsa. Men visst den gick att köra och man satt bekvämt...
(Min kropp kan inte bli gravid men jag ska blöda som en gris, ha kramper som får det
att svartna för ögonen och känna mig som ett utskitet äppelskrutt.
Visst, min kropp bar två bebbar och bakade dem till perfektion men hade det inte varit
för modern läkekonst så hade vi dött alla tre. Hade det inte varit för modern medicin hade
de inte blivit till alls utan varit en dröm, omöjlig att uppnå.)
Dumma, dumma den!
Jag och rollatormaffian har något gemensamt
Söndags eftermiddag utan ångest. Utan söndagsångest. Lyxigt.
Måndagar är makens hemmadag på veckan och då brukar vi inte
göra många knop. Kanske något lagom avgränsat projekt medan bebbsen sover
eller en tripp till affären för att bunkra inför veckan. Jag är nämligtvis
insnöad. Av flera orsaker. Dels snålar vi på skottningen så att det är
ett elände att ta sig ner till stora vägen från vårt hus. Helt vansinnigt!
När man väl är nere på vägen och tänker att vagnen ska rulla lätt så
inser man att det finns fler som är snåla/fattiga: Skellefteå Kommun!
Budet är att de tänker ploga vår väg imorgon men vem vet. Det tar
typ en halvtimme att gå till affären men det blir lätt det dubbla i detta före.
Vi ska tydligen vara en av de rikaste kommunerna i sverige men det
är klart det kan ju vara svårt att budgetera, utan erfarenhet alltså...
Men vänta nu. Var det inte djäkligt snöigt förra året? Och året före det...
Vi som drabbas är väl inte allt för många och högljudda. Det är typ jag (och
andra körkortfria mammor) samt rollatormaffian :)
Hade jag en tuta på vagnen skulle den låta: Gnääääll, gnäll, gnäll, gnäll, gnäääääll osv
Måndagar är makens hemmadag på veckan och då brukar vi inte
göra många knop. Kanske något lagom avgränsat projekt medan bebbsen sover
eller en tripp till affären för att bunkra inför veckan. Jag är nämligtvis
insnöad. Av flera orsaker. Dels snålar vi på skottningen så att det är
ett elände att ta sig ner till stora vägen från vårt hus. Helt vansinnigt!
När man väl är nere på vägen och tänker att vagnen ska rulla lätt så
inser man att det finns fler som är snåla/fattiga: Skellefteå Kommun!
Budet är att de tänker ploga vår väg imorgon men vem vet. Det tar
typ en halvtimme att gå till affären men det blir lätt det dubbla i detta före.
Vi ska tydligen vara en av de rikaste kommunerna i sverige men det
är klart det kan ju vara svårt att budgetera, utan erfarenhet alltså...
Men vänta nu. Var det inte djäkligt snöigt förra året? Och året före det...
Vi som drabbas är väl inte allt för många och högljudda. Det är typ jag (och
andra körkortfria mammor) samt rollatormaffian :)
Hade jag en tuta på vagnen skulle den låta: Gnääääll, gnäll, gnäll, gnäll, gnäääääll osv
God damn it!
Jag hade skrivit ett så fiffigt och kul inlägg åsså använde
Otto sina teleskoparmar och lyckades radera alltihop på 3 sekunder!
Det är/blir liksom inte lika kul andra gången...
BOVEN
Han såg så glad och nöjd ut att jag inte kunde bli arg. Jag pussade honom lite extra och väste
"Din lilla skurk" i hans öra. Vilket gjorde att han började skratta. Å då fick han ju fler pussar förstås!
Otto sina teleskoparmar och lyckades radera alltihop på 3 sekunder!
Det är/blir liksom inte lika kul andra gången...
BOVEN
Han såg så glad och nöjd ut att jag inte kunde bli arg. Jag pussade honom lite extra och väste
"Din lilla skurk" i hans öra. Vilket gjorde att han började skratta. Å då fick han ju fler pussar förstås!
Haklapps hat
Hade tänkt att jag skulle filma morgonens matning eftersom jag
lovat att videoblogga... Men bebbsen verkade extra kinkiga och även
om jag inser hur undehållande det skulle vara för er :) så prioriterade
jag att få i dem mat överhuvudtaget. Cheeeesuz! Vilken kamp!
För det första så hatar de haklapparna. Ibland kan Ville förstå att det
vankas krubb och då bråkar han bara lite lojt, men Otto tror fortfarande
att haklappen är någon sorts avancerad bäbistortyr. Han vrålar som om det
vore en orm jag försökte knyta runt hans hals. Sedan var Otto för upprörd och
trött för att äta och tjöt så att tårarna sprutade. Ville lät som en mistlur eftrsom
han var hungrig.Jag offrade, ädelt, min pyjamas och plockade upp en kladdig Otto.
Han fick sitta i mitt knä medan jag skyfflade mat i varannan bebbmun. Otto lugnade
sig och slutade gråta men gnuggade av all grötspill på mitt bröst medan Ville började
pipa igen för att övergå till att "prutta" ut mat med munnen.
Avslutningsvis grinade båda av trötthet och alla tre såg ut som träskmonster.
Jag gav upp, stoppade barnen i säng (de somnade som klubbade oxar) och
satte mig mitt i slagfältet för att förmedla denna muntra morgonhistoria till er :)
Nu inser jag att jag inte fått mig något kaffe!!
Starta paniken!!
lovat att videoblogga... Men bebbsen verkade extra kinkiga och även
om jag inser hur undehållande det skulle vara för er :) så prioriterade
jag att få i dem mat överhuvudtaget. Cheeeesuz! Vilken kamp!
För det första så hatar de haklapparna. Ibland kan Ville förstå att det
vankas krubb och då bråkar han bara lite lojt, men Otto tror fortfarande
att haklappen är någon sorts avancerad bäbistortyr. Han vrålar som om det
vore en orm jag försökte knyta runt hans hals. Sedan var Otto för upprörd och
trött för att äta och tjöt så att tårarna sprutade. Ville lät som en mistlur eftrsom
han var hungrig.Jag offrade, ädelt, min pyjamas och plockade upp en kladdig Otto.
Han fick sitta i mitt knä medan jag skyfflade mat i varannan bebbmun. Otto lugnade
sig och slutade gråta men gnuggade av all grötspill på mitt bröst medan Ville började
pipa igen för att övergå till att "prutta" ut mat med munnen.
Avslutningsvis grinade båda av trötthet och alla tre såg ut som träskmonster.
Jag gav upp, stoppade barnen i säng (de somnade som klubbade oxar) och
satte mig mitt i slagfältet för att förmedla denna muntra morgonhistoria till er :)
Nu inser jag att jag inte fått mig något kaffe!!
Starta paniken!!
OBS! jag kommer inte att sjunga, dansa eller på annat sätt göra en åsneröv av mig själv!
Nina har utmanat mig att videoblogga.
Jag satt i godan ro och roade mig med att kolla in HENNES videoblogg
och satte så när morgonkaffet i halsen när min blick föll på hennes utmaning!
CRAP! (Vem vill va´feg liksom?! INTE jag iallafall, CRAAAP!)
Det största problemet med det är inte (som man kan tro) att se sig själv på film
(även om det är som att tugga folie) utan att jag är något (dear I say it?) teknikfientlig...
Joo, det är säkert! Jag ser liksom framför mig timmar av "rapplande" med kameran för att
inte tala om att lägga in den på bloggen... CRAP! Vet inte hur man gör och inbillar mig att
jag aldrig kan lära mig... Men jag ska... lära mig...
Men vi tar det när vi återkommer till schtaan från svärisarna i mellandagarna.
Kanske ska jag visa er hur man matar tvillingbebbar med gröt, samtidigt?
Eller har ni något önskemål? OBS! jag kommer inte att sjunga, dansa eller på annat
sätt göra en åsneröv av mig själv! Inte mer än att jag är mitt vanliga, ibland något
åsneröviga, jag till vardags.
Jag satt i godan ro och roade mig med att kolla in HENNES videoblogg
och satte så när morgonkaffet i halsen när min blick föll på hennes utmaning!
CRAP! (Vem vill va´feg liksom?! INTE jag iallafall, CRAAAP!)
Det största problemet med det är inte (som man kan tro) att se sig själv på film
(även om det är som att tugga folie) utan att jag är något (dear I say it?) teknikfientlig...
Joo, det är säkert! Jag ser liksom framför mig timmar av "rapplande" med kameran för att
inte tala om att lägga in den på bloggen... CRAP! Vet inte hur man gör och inbillar mig att
jag aldrig kan lära mig... Men jag ska... lära mig...
Men vi tar det när vi återkommer till schtaan från svärisarna i mellandagarna.
Kanske ska jag visa er hur man matar tvillingbebbar med gröt, samtidigt?
Eller har ni något önskemål? OBS! jag kommer inte att sjunga, dansa eller på annat
sätt göra en åsneröv av mig själv! Inte mer än att jag är mitt vanliga, ibland något
åsneröviga, jag till vardags.
Frid!
Upp i ottan.
Bära ner bebbar.
Två kissfontäner på skötbordet.
Städa upp ungar.
Städa upp skötbordet.
Städa upp mamman.
Mata morgontrötta bebbs med gröt.
Fullt kaos.
Gröt överallt.
Städa upp ungar.
Städa upp köket.
Städa upp mamman.
På med overaller.
Ut med vagnen.
Pulsa till bussen.
Åka till doktorn med bebbsen.
Promenera ner på byn.
Åka bussen hem.
Pulsa från bussen.
Bära in ungar.
Klä av ungar.
Mata ungar med gröt.
Fullt kaos.
Gröt överallt.
Städa upp ungar, kök och mamma.
Byte av blöjor.
Bajskalas.
Bajs på ungar, skötbord och mamma.
Städa upp ungar, skötbord och mamma.
Tvätta bajsiga kläder.
Spola av bajs från mamman.
Ner med ungar i sängen.
Ett glas julmust och en snus till lunch.
Bebbar sover.
Frid!
Bära ner bebbar.
Två kissfontäner på skötbordet.
Städa upp ungar.
Städa upp skötbordet.
Städa upp mamman.
Mata morgontrötta bebbs med gröt.
Fullt kaos.
Gröt överallt.
Städa upp ungar.
Städa upp köket.
Städa upp mamman.
På med overaller.
Ut med vagnen.
Pulsa till bussen.
Åka till doktorn med bebbsen.
Promenera ner på byn.
Åka bussen hem.
Pulsa från bussen.
Bära in ungar.
Klä av ungar.
Mata ungar med gröt.
Fullt kaos.
Gröt överallt.
Städa upp ungar, kök och mamma.
Byte av blöjor.
Bajskalas.
Bajs på ungar, skötbord och mamma.
Städa upp ungar, skötbord och mamma.
Tvätta bajsiga kläder.
Spola av bajs från mamman.
Ner med ungar i sängen.
Ett glas julmust och en snus till lunch.
Bebbar sover.
Frid!
Harakiri med osthyveln
Gick å la mig vi halvåttatiden igår. Var så förtvivlat trött å tänkte
att NU ska det nog gå att varva ned och somna. Trot eller ej men jag
somnade. Ååååsså pep ungarna! Det spottades ut tuttar, drogs snuttefiltar
över ögonen (=paniik) och bökades runt. En gång i kvarten var det panik.
Jag nådde snabbt punkten då det egentligen skulle ha varit mindre plågsamt
att stiga upp, vakna till och köpa läget istället för att ryckas in och ut ur sömnen
men samtidigt hoppas man ju att varje gång är den sista.
Nu på morgonen kändes det som att kaffe var det enda som kunde hjälpa.
Åsså var kannan i diskmaskinen! CRAAAAAAAP! (sjunges med operaröst.)
Vanligtvis skulle jag nu ha hoppat över kaffet och hoppats att kannan på
något magiskt sätt skulle diska sig själv om den fick förmiddagen på sig.
Idag var det, emellertid, kris!
Så jag diskade, fyllde med vatten och mätte upp kaffet och konstaterade
att jag tog de sista skoporna. TUR att det räckte annars hade jag förmodligen
begått harakiri med osthyveln! Jag har dessutom lätt att överdriva i detta
överdramatiska tillstånd (jo, det är säkert) så jag hade satt på åtta koppar.
Det borde jag klara mig på idag?!
Och vi som ska posta julkort, hämta ut paket på posten, handla och gå på öppna förskolan!
På öppna förskolan skulle det visst göras gipsavgjutningar av bebbtassar...
Då är åtta koppar inte så mycket som det låter...
Med kallt modershjärta tänker jag att det förmodligen blir dessa tassavtryck i gips som får stå tillbaka. Gud vet vad jag ska ha dem till.
Nu piper det i spjälsängen och kaffet har gurglat klart i bryggaren!
Over and out!
att NU ska det nog gå att varva ned och somna. Trot eller ej men jag
somnade. Ååååsså pep ungarna! Det spottades ut tuttar, drogs snuttefiltar
över ögonen (=paniik) och bökades runt. En gång i kvarten var det panik.
Jag nådde snabbt punkten då det egentligen skulle ha varit mindre plågsamt
att stiga upp, vakna till och köpa läget istället för att ryckas in och ut ur sömnen
men samtidigt hoppas man ju att varje gång är den sista.
Nu på morgonen kändes det som att kaffe var det enda som kunde hjälpa.
Åsså var kannan i diskmaskinen! CRAAAAAAAP! (sjunges med operaröst.)
Vanligtvis skulle jag nu ha hoppat över kaffet och hoppats att kannan på
något magiskt sätt skulle diska sig själv om den fick förmiddagen på sig.
Idag var det, emellertid, kris!
Så jag diskade, fyllde med vatten och mätte upp kaffet och konstaterade
att jag tog de sista skoporna. TUR att det räckte annars hade jag förmodligen
begått harakiri med osthyveln! Jag har dessutom lätt att överdriva i detta
överdramatiska tillstånd (jo, det är säkert) så jag hade satt på åtta koppar.
Det borde jag klara mig på idag?!
Och vi som ska posta julkort, hämta ut paket på posten, handla och gå på öppna förskolan!
På öppna förskolan skulle det visst göras gipsavgjutningar av bebbtassar...
Då är åtta koppar inte så mycket som det låter...
Med kallt modershjärta tänker jag att det förmodligen blir dessa tassavtryck i gips som får stå tillbaka. Gud vet vad jag ska ha dem till.
Nu piper det i spjälsängen och kaffet har gurglat klart i bryggaren!
Over and out!
GOD morgon?
Morgonen började bra. Vi låg kvar en stund i sängen
och tramsade jag och bebbsen. De jollrade och jag snusade
på deras små huvuden och pussade deras mjuka kinder.
Sedan bröt helvetet lös. Vi hade tramsat för länge och de var hungriga.
På en millisekund gick de från jollrande gullbebbar till tjutande små monster.
De tjöt oavbrutet, och i kör, medan jag: bar ner dem på nedervåningen
bytte blöjor
klädde dem
värmde vatten
mätte upp mjölk
värmde mjölkflaskorna
och äääntligen stoppade
napparna i ledsna munnar
Sedan var de naturligtvis för uppjagade för att äta och satte i halsen, skrek av raseri, rapade, satte i halsen igen, vrålade ytterligare och fick efter många om och men i sig så pass mkt mat att de lugnade ned sig. Mamman (alias bläckfisken) pustar ut, äter frukost och slösurfar innan nästa matning.
och tramsade jag och bebbsen. De jollrade och jag snusade
på deras små huvuden och pussade deras mjuka kinder.
Sedan bröt helvetet lös. Vi hade tramsat för länge och de var hungriga.
På en millisekund gick de från jollrande gullbebbar till tjutande små monster.
De tjöt oavbrutet, och i kör, medan jag: bar ner dem på nedervåningen
bytte blöjor
klädde dem
värmde vatten
mätte upp mjölk
värmde mjölkflaskorna
och äääntligen stoppade
napparna i ledsna munnar
Sedan var de naturligtvis för uppjagade för att äta och satte i halsen, skrek av raseri, rapade, satte i halsen igen, vrålade ytterligare och fick efter många om och men i sig så pass mkt mat att de lugnade ned sig. Mamman (alias bläckfisken) pustar ut, äter frukost och slösurfar innan nästa matning.
Suck. It sucks!
Min hjärna fungerar inte.
Den är liksom mosig...
Varken skarp eller snabb utan mer mjuk och sladdrig.
Ibland tror jag att det är bebbskriken som gör det omöjligt att lägga ihop
två och två (på riktigt) än svårare att komma ihåg inköpslistan eller räkna
ut hur mycket makaroner man ska koka till två personer. Suck. It sucks!
I måndags hade jag barnvakt en timme och åkte ned på stan för att handla fler stora nappflaskor.
Det var lite kris eftersom bebbsen börjar äta som hästar, eller åtminstone småväxta åsnor, de senaste dagarna. När svärmor mötte upp vid bilen efter en timme frågade hon om jag hittat nappflaskor.
Då var det mammans tur att se ut som en (småväxt men mullig) åsna.
I kassen som jag glatt svängt med på väg till bilen låg mossa.
I kid you not! MOSSA!
Jag åkte till stan med en enda uppgift: att köpa nappflaskor till mina barn och kom hem med överprissatt mossa! Det är, ta mig f*n så man blir mörkrädd!
Jag har gått från att skrämmas av min egen smarthet :) till att råmande ursäkta min påfallande likhet med våra fyrbenta vänner. Tur att jag inte kör bil, är president eller tatuerare. Det skulle leda till omedelbar katastrof. Kata-djävla-strof!
Den är liksom mosig...
Varken skarp eller snabb utan mer mjuk och sladdrig.
Ibland tror jag att det är bebbskriken som gör det omöjligt att lägga ihop
två och två (på riktigt) än svårare att komma ihåg inköpslistan eller räkna
ut hur mycket makaroner man ska koka till två personer. Suck. It sucks!
I måndags hade jag barnvakt en timme och åkte ned på stan för att handla fler stora nappflaskor.
Det var lite kris eftersom bebbsen börjar äta som hästar, eller åtminstone småväxta åsnor, de senaste dagarna. När svärmor mötte upp vid bilen efter en timme frågade hon om jag hittat nappflaskor.
Då var det mammans tur att se ut som en (småväxt men mullig) åsna.
I kassen som jag glatt svängt med på väg till bilen låg mossa.
I kid you not! MOSSA!
Jag åkte till stan med en enda uppgift: att köpa nappflaskor till mina barn och kom hem med överprissatt mossa! Det är, ta mig f*n så man blir mörkrädd!
Jag har gått från att skrämmas av min egen smarthet :) till att råmande ursäkta min påfallande likhet med våra fyrbenta vänner. Tur att jag inte kör bil, är president eller tatuerare. Det skulle leda till omedelbar katastrof. Kata-djävla-strof!
Frukostdepp
Idag är jag aningen överväldigad. Dagen känns oöverstigligt lång.
Natten upphackad och kort. Igår hade jag hjälp att bära bebbs. Idag
är jag själv. Det är inte sorgligt och nästan lite skönt men än har bebbsen
inte börjat vara krävande och dagen är som sagt lång.
Jag skulle behöva ta mig till affären å handla bebbgröt å annat som man
kan mata bebbs med. Projektet känns övermäktigt.
Koliken har nästan gått över men igårkväll var det värre igen.
Ett steg tillbaka. De har så ont att hjärtat värker.
Frukost känns tråkigt, onödigt. Men med tanke på att jag hoppade middag igår
så vore det nog klokt att passa på att äta innan bebbsen lekt sig trötta i gymmen.
Och kanske kan lite frukost få min dystra utsikt att spricka upp och dagen att
kännas genomförbar. Frukost var det ja...
Natten upphackad och kort. Igår hade jag hjälp att bära bebbs. Idag
är jag själv. Det är inte sorgligt och nästan lite skönt men än har bebbsen
inte börjat vara krävande och dagen är som sagt lång.
Jag skulle behöva ta mig till affären å handla bebbgröt å annat som man
kan mata bebbs med. Projektet känns övermäktigt.
Koliken har nästan gått över men igårkväll var det värre igen.
Ett steg tillbaka. De har så ont att hjärtat värker.
Frukost känns tråkigt, onödigt. Men med tanke på att jag hoppade middag igår
så vore det nog klokt att passa på att äta innan bebbsen lekt sig trötta i gymmen.
Och kanske kan lite frukost få min dystra utsikt att spricka upp och dagen att
kännas genomförbar. Frukost var det ja...
Bebbsång - ett antiklimax
Det där med bebbsång gick ju riktigt åt hellvittis. Jag packade
bebbväskan, packade bebbar i bebboveraller, packade bebbarna
i vagnen, piffade till mig själv så gott det gick på 2,5 minut och
pinnade iväg till den berömda bebbsången... På Alhems kyrka...
Efter 30 minuters svettig promenad genom fuktig dimma var jag där.
Där var det tyst som i graven. Inte en människa eller bebbe syntes till.
Bebbarna kinkade och tiden för bebbsången var inne sedan några minuter
när vi hittade en gubbe som talade om att sången var i BÖNHUSET, inte
i kyrkan. Skam på torra land men jag visste inte att ett bönhus existerade
än mindre att det huserade sjungande bebbar. Jag övervägde att sprinta
till bönhuset som låg en bit längre bort men sången hade börjat och jag
var arg, kall och stressad av de kinkiga bebbarna. Så vi gick hem igen.
Jag börjar ge upp det här med bebbsång. Det är ett sådant företag att packa bebbar och bege sig dit med fara för att de ska vara kinkiga eller få kolik. Händer det värsta så är man 30 minuters rask promenad hemifrån. Jag vet inte om mitt hjärta fixar det med två skrikiga bebbar. Kanske repar jag mod till nästa vecka men just nu känns det som att jag är ärrad för livet. Blä!
bebbväskan, packade bebbar i bebboveraller, packade bebbarna
i vagnen, piffade till mig själv så gott det gick på 2,5 minut och
pinnade iväg till den berömda bebbsången... På Alhems kyrka...
Efter 30 minuters svettig promenad genom fuktig dimma var jag där.
Där var det tyst som i graven. Inte en människa eller bebbe syntes till.
Bebbarna kinkade och tiden för bebbsången var inne sedan några minuter
när vi hittade en gubbe som talade om att sången var i BÖNHUSET, inte
i kyrkan. Skam på torra land men jag visste inte att ett bönhus existerade
än mindre att det huserade sjungande bebbar. Jag övervägde att sprinta
till bönhuset som låg en bit längre bort men sången hade börjat och jag
var arg, kall och stressad av de kinkiga bebbarna. Så vi gick hem igen.
Jag börjar ge upp det här med bebbsång. Det är ett sådant företag att packa bebbar och bege sig dit med fara för att de ska vara kinkiga eller få kolik. Händer det värsta så är man 30 minuters rask promenad hemifrån. Jag vet inte om mitt hjärta fixar det med två skrikiga bebbar. Kanske repar jag mod till nästa vecka men just nu känns det som att jag är ärrad för livet. Blä!
The "kreti och pleti" av klädbytare
Alltså det här med "klädbytardag"...
Det visar sig ha fler nivåer än jag, en naiv "klädbytaroskuld", någonsin kunde ha
föreställ mig. Som jag redan skrivit (här) så var jag helt oförberedd på ROFFANDET
och köandet, och vansinnet, och alla rutinerade klädbytarvargar.
Men efteråt tänkte jag ändå (naivt? Hell yeah!):
"Nästa gång kanske man ska sälja kläder oxå..."
Så här i efterhand skrattar jag bittert och nedlåtande åt min egen oskuldsfulla tanke.
Efter lite efterforskningar visar det sig att det är svårare att gifta in sig i kungahuset
än att få sälja kläder på de stora bytardagarna. För det måste man ha rent klädbytarblod
i ådrorna eller kontakter som får Carl Bildt att framstå som en medelsvensson. Alternativt
vara besläktad med Gustav Vasa i rakt nedstigande led.
Skämt å sido. Alla vill tydligen sälja kläder men bara några få utvalda får äran.
Med äran (och det är här det blir riktigt intressant... och bittert) följer oxå att man
får gå dit dagen innan å ROFFA åt sig det bästa innan vi andra (kreti och pleti) får
roffa bland resterna!!
Tänk om jag vetat det medan jag, svettig och galen, rotade bland ratade PoP-boddysar
en söndagsförmiddag i september...
Jag hade förmodligen stått där ändå men tänk va fånig jag känner mig nu som trodde att
arrangörerna skulle bli glada över att jag kunde tänka mig sälja mina ungars avlagda
paltor på deras bytardag. Ack den oskulden! Innan jag visste att jag tillhörde pöbeln av
klädbytar-folket.
Huru skola mitt väna bytarhjärta hämta sig och åter tråna?
Det visar sig ha fler nivåer än jag, en naiv "klädbytaroskuld", någonsin kunde ha
föreställ mig. Som jag redan skrivit (här) så var jag helt oförberedd på ROFFANDET
och köandet, och vansinnet, och alla rutinerade klädbytarvargar.
Men efteråt tänkte jag ändå (naivt? Hell yeah!):
"Nästa gång kanske man ska sälja kläder oxå..."
Så här i efterhand skrattar jag bittert och nedlåtande åt min egen oskuldsfulla tanke.
Efter lite efterforskningar visar det sig att det är svårare att gifta in sig i kungahuset
än att få sälja kläder på de stora bytardagarna. För det måste man ha rent klädbytarblod
i ådrorna eller kontakter som får Carl Bildt att framstå som en medelsvensson. Alternativt
vara besläktad med Gustav Vasa i rakt nedstigande led.
Skämt å sido. Alla vill tydligen sälja kläder men bara några få utvalda får äran.
Med äran (och det är här det blir riktigt intressant... och bittert) följer oxå att man
får gå dit dagen innan å ROFFA åt sig det bästa innan vi andra (kreti och pleti) får
roffa bland resterna!!
Tänk om jag vetat det medan jag, svettig och galen, rotade bland ratade PoP-boddysar
en söndagsförmiddag i september...
Jag hade förmodligen stått där ändå men tänk va fånig jag känner mig nu som trodde att
arrangörerna skulle bli glada över att jag kunde tänka mig sälja mina ungars avlagda
paltor på deras bytardag. Ack den oskulden! Innan jag visste att jag tillhörde pöbeln av
klädbytar-folket.
Huru skola mitt väna bytarhjärta hämta sig och åter tråna?
Gullemamma
Alltså, ni kanske tror att jag skojjar med er men det är helt sant.
Vi är så djävla sjuka. Jag, bebbsen och pappan. Pappan är ju sjuk
på Irland men vi andra sjukar oss här hemma. Jag har hostat HELA
natten. HELA natten. Jag trodde jag skulle bli galen. Dagens lycka
är att pojkarnas mormor (som bott här när maken är borta) tog ut en
semesterdag och sköter om oss idag. Gullemamma!
Vi är så djävla sjuka. Jag, bebbsen och pappan. Pappan är ju sjuk
på Irland men vi andra sjukar oss här hemma. Jag har hostat HELA
natten. HELA natten. Jag trodde jag skulle bli galen. Dagens lycka
är att pojkarnas mormor (som bott här när maken är borta) tog ut en
semesterdag och sköter om oss idag. Gullemamma!
Sjukt sjuka
Idag är vi, om möjligt, ännu sjukare. Åkte in till BVC och tog sänka på killarna samt fick luftrörsvidgande medicin utskrivet. Först efter den dosen sam alvedon har det varit möjligt
att klämma i Otto lite mat. Tidigare i morse var han för knäckt för att äta. Själv har jag feber
och en nasty hosta som väcker mina hostiga barn stup i ett.
Jag hänvisar till LilleSkutt- bilden och ber att få återkomma.
Go´Torsdag på er!
att klämma i Otto lite mat. Tidigare i morse var han för knäckt för att äta. Själv har jag feber
och en nasty hosta som väcker mina hostiga barn stup i ett.
Jag hänvisar till LilleSkutt- bilden och ber att få återkomma.
Go´Torsdag på er!