Dramatisk? Jag?

Mens är ett straff. Jag hatar det. Hela min kropp liksom
laddar för spektaklet för att sedan släppa lös helvetet!
Dramatisk? Jag?

Jag blir liksom arg på den! Kroppen!

(Jag jobbar på en bättre relation med den men den gör det inte lätt!)

Själva känslan av att bo i min kropp är harmonisk. Jag gillar mina mjuka kurvor,
mitt långa hår (både på huvud och ben) och den är väl inbodd och hemtrevlig.
Men den gör inte sitt jobb! Eller så gör den det men med gnissel och gnäll som vår
gamla Saab som visserligen gick men man kunde varken stänga av värmen, lyssna på
radion eller bromsa. Men visst den gick att köra och man satt bekvämt...

(Min kropp kan inte bli gravid men jag ska blöda som en gris, ha kramper som får det
att svartna för ögonen och känna mig som ett utskitet äppelskrutt.
Visst, min kropp bar två bebbar och bakade dem till perfektion men hade det inte varit
för modern läkekonst så hade vi dött alla tre. Hade det inte varit för modern medicin hade
de inte blivit till alls utan varit en dröm, omöjlig att uppnå.)

Dumma, dumma den!





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?