Lyxigt?
I Stockholm bodde vi en natt på hotell. Underbart.
Att släppa lös ungarna på en begränsad yta där få
värdefulla grejer finns (och inga är dina) och inga
faror lurar. Jag och Ville kom först till hotellet och var
svettiga, trötta och smutsiga. Jag klädde raskt av ungen.
"Här ska det springas nakefis!" hojtade jag glatt och
ungen var inte sen att glatt rusa runt och undersöka.
Jag klappade mig själv på axeln för gott föräldraskap
och tänkte glatt att kissar barnet är det ju bara att torka upp!
(Med hotellets handukar förståss.) No harm, no foul!
Så satte jag mig skönt tillbakalutad och ringde MyPappan
för att kolla deras status medan jag njöt av en stormförtjust unge som
lekte Speedy Gonzales mellan säng, soffa och badrum.
Så rusar han fram till mig (medan jag meddelar MyPappan mitt geniala drag)
ställer sig PÅ mina fötter och kissar... Del ett av min plan failade grovt men vad
gör väl lite tvätt tänkte jag. Varpå ungen kliver ned från mina fötter och halkar
(a`la papphammar) i sitt eget kiss...
Uppenbarligen finns det ingen platts i detta universum där man kan släppa lös sina ungar "nakenfis" och komma undan, såväl, tvätt som kroppsskador på ungarna. Onödig information är
att ungen skrek som en mistlur och den glada stämningen var som bortblåst...
Är ännu oklar varför barnet valde att ställa sig PÅ mina fötter innan han kissade, typ en liter, som han hållit inne med till denna högtidsstund...
resten av vistelsen innehöll fler missöden, missberäkningar och galenskap men lämnade överlag ett glatt och lyxigt intryck ändå... hur ofta bor man på hotell med bebbsen liksom?
Misär
är sjukare än sjukast. Hög feber, jobbig hosta och hänger med sina små huvuden.
Igår somnade en av mina gullungar sittande i barnstolen med ansiktet i farmors
tacopaj. Det värsta är att de har ont i halsen och grinar så fort de hostar,
vilket de gör hela tiden. Idag på dagen gick febern ner till typ 38 grader men nu
ikväll är den hög igen. Stackars smågossar och stackars föräldrarna som vaknar
var femte minut av ledsna bebbar. MISÄR! Och soligt är det ute också! Crap!
Nu skajag dricka ett stort glas Dr Pepper!
Hemma
Allt resande har gått över förväntan och vi har lyxat oss så mycket vi hunnit.
Mypappan har varit sjuk och mot slutet blev barnen risiga. Nu hostar de ikapp
men vi är ändå mycket nöjda med vår lilla tripp. Nu ska jag baka kärleksmums
och bjuda bröder, pappa och vänner på. Himlen är klarblå, kaffet starkt och altanen
bjuder på skugga. Borta (sjukt) bra men hemma bäst!
Det är lurigt det där med självinsikt...
Jag har jobbat i veckan. Och när jag jobbar och tar kafferast vill jag underhållas av mina favoritbloggar. Men det är som bekant sommar och bloggerskor landet runt har sommarlov eller har bättre saker för sig än att blogga. Hela bloggvärlden går liksom på gamla meriter tills hösten kommer och alla läsare bänkar sig framför datorerna. Men jag vill som sagt underhållas nu, mitt i sommaren. men bloggarna gapar tomma och mina favoriter producerar mindre än vanligt.
" Latmajjor" tänker jag tjurigt och loggar in ännu en gång för att se om någon av mina favvisar kanske publicerat något de senaste tre sekunderna. Besviket surfar jag vidare men inte utan att ondgöra mig över andras lathet eller oförmåga att förstå mitt obönhörliga behov av kaffe-rast-läsning. Empati... Hellooooo! Inget? Nähe. Ger upp för idag...
Aldrig under dessa desperata stunder anfäktas jag av tanken på min egen tomt gapande blogg.
Att jag själv uppdaterar några få gånger i veckan och att mina läsare kanske också vill ha underhållning. Det är lurigt det där med självinsikt... Sällar mig fogligt till "Latmajjorna".
Ikväll åker jag, make och bebbs till Uppsala för att besöka (läs: våldgästa) min moster och hennes familj. Vi tänker oxå göra en snabbvisit i huvudstaden å strosa samt okynneshandla en och annan pryttel. Men vi måste hålla hårt i slantarna... Tur att min moster har koll på en massa bra loppisar, det brukar plånboken palla även om resväskan ofta gnäller vid hemfärd :)
Solong på er alla sommarflanörer och latmajjor!
Ponnystall
Kul, men vi hade önskat mer komers. Ååååså handlade vi lite
också. Bland annat köpte jag en påse med blandade ponnies
för en tjugolapp. Nu står de diskade i sitt stall och lyser upp vårt kök.
Jag har roligt på din bekostnad...
Telefonen ringde kl 24.20.
Jag tänkte sömntutigt:
"Låt det ringa, mama needs her sleep"
Vid två vaknade jag till och började fundera:
"Hade jag inte känt igen numret?"
"Huh, tänk om det var något viktigt"
"Annars skulle ju ingen ringa till en småbarnfamilj mitt i natten..."
"HUH! Tänk om det hänt någon i min familj något!"
"Hade jag inte hört ett medelandeljud genom sömndimmorna?"
" H.U.H!!!!! Någon har lämnat ett superviktigt meddelande till mig och
jag har sovit bort ett par timmar istället för att kasta mig på telefonen!!"
HUH!
Darrande fipplade jag med telefonen, redo för ett skakande besked eller ett gastkramande meddelande "from beond the grave". (Jaa, nattetid kan jag bli aningen melodramatisk)
Vad jag hörde var:
Hohoho, hihihi, skrammel, skrammel, skrammel, klirrande glas, fniss, mummel, skrammel skrammel, hahaha, hihihi, hohoho, skratt, skratt, partyrop, festljud i största allmänhet!
Jajjamen! "NÅGON" fickringde till mig i natt under en fest, som verkade jättetrevlig, och lämnade detta meddelande!! Hohoho!! :) Jag vet inte om denne någon är medveten om det men när du läser detta kanske du börjar få en krypande känsla av att jag skriver om just dig ... :) Du verkade ha sjukt roligt i natt och nu har jag roligt på din bekostnad! Hihihi!
Mina barn är helt fantastiska
"Tänk att dom är här" alt. "Tänk att dom är våra" eller "Dom är så overkligt vackra"
Bild från födelsedagsfesten
Hos farmor och farfar
Att göra en "John Cleese"
Det är, ta mig djävulen, den tionde Juli och My ångrade
bittert att hon INTE tog mössa och vantar när hon cyklade
till jobbet! Jag tog en varm jacka men tänkte käckt att där
går, ta migdjävulen gränsen!! Inte faan kan jag cykla till jobbet
mitt i djävla högsommaren med mössa och tumvantar!!
(Tro mig, fingervantar hade inte räckt!)
Hade tänkt göra en "John Cleese" och vända blicken uppåt, hytta
med näven och vråla: "Thank you so bloody much good!"
Men jag höll mig för ära och sedlighets skull. En är väl ändå moder
och får försöka hålla någon slags gräns...
Att jag sedan svär som en sjöbuse på bloggen är en annan sak!
Nåväl.
Sedan är man ju ingen partyprisse heller
Bröllopet var vackert, maten lyxig och brudparet kära. Själv tampades jag
med första klassens fotvärk! Ont i fossingarna, ömma tassar, stela klövar.
You name it I´ve got it... baaaad! Klackskor är verkligen djävulens påfund.
Den förföriska känslan när man trär på dem på frisk fossin och ser vaderna
bli "snygga"( om man är offer för normen, vilket jag i vissa fall definitivt är),
Den smygande värken som infinner sig momentant och eftertankens kranka
blekhet när man inser att man själv lade handen vid sin egen undergång
genom att fåfängt vägra ta med en ICAkasse, med extra tofflor, till kyrkan.
Ångest ångest är min arvedel och annat poetiskt passande.
Möjligen överdramatiserar jag en smula men traumat är fortfarande färskt i minne.
Sedan är man ju ingen partyprisse heller. Sömnbrist och småbarnsåret har sett till
att man är i det närmaste allergisk mot alkohol och sena kvällar. Jag drack, med den
vetskapen, ytterskt måttligt. Jaa, i det närmaste blygsamt men den sena kvällen och
de onda tassarna formade den pefekta blandningen för dagen-efter-slitenhet. Oh yes!
Väl hemma skulle vi bära upp de sovande smågossarna till vår säng. Varpå de vaknade,
blev glada att se oss och gick från sovandes till yberpigga på 0,1 nanosekund. sedan var det
lögn att få sova. Efter några sömniga timmar med pigga bebbs gav jag vika och de fick sova
på det enda stället som passade herrarna: PÅ mig! Nåja, utifrån förutsättningarna fick vi nog
så mycket sömn som situationen kunde tillåta.
Nu har jag kebab i magen, snus under läppen och alvedon i mitt blodomlopp.
Dagen kunde defenitivt vara sämre. Aldrig har jag fått så många bit-fria pussar
av sönerna som denna natt och morgon. Slutet gott allting gott!
Hoppas att morgonen är lika angenäm för de nygifta tu!!
I clean up fiiiine
Om cirkus en halvtimma bär det iväg på Johannes och Pias bröllop och jag laddar handväskan med näsdukar ifall duschen ämnar slås på när de vackra tu vandrar gången ned, glada och pirriga. Hoppas de inte är för pirriga bara. Mypappan var så pirrig när vi staplade den vägen fram att han, enligt vittnena, såg SKITSUR ut... Men Johannes och Pia har nog lugnet, de är särdeles samlade människor. Inte som, yours truly, som petade in och ut snusar i sådan fart att hon darrade på knäna vid den korta promenaden. Pjuh! tur man blev gift iallafall!
Det är ju trots allt poängen även om vissa vill göra gällande att det är perfektheten (finns det ett sån´t ord, nåväl) som är poängen och missöden å annat trams kan förstöra alltihop. Jag tror det är de (små) missödena som gör att man minns sin bröllopsdag. De där tokroligheterna som bara inte får hända. Blande de fatala missödena (som kan förstöra) finns saker som att säga NEJ i kyrkan och att släta av svärfar. I annat fall blir man troligen gift oavsett fläck på klänningen eller skitsur blivande man.
Nu ska jag fluffa hår, pussa bebis och kladda läppglans en stund innan festligheterna sätter igång!!
Bye!
Men gaaaaaaaah!!
det visar sig att gårdagens tidsinställda inlägg "Midsommarbebbs" har postat
sig själv TVÅ gånger!! HerreMinGe!! Vad göra?? Få se nu...
kunna skada vår relation och nödga henne att skaffa besöksförbud.
* Väcka make, som jag lovat sovmorgon, och bröla: "Bröööl!! Min blogg är trasig! Laga!!"
Skulle kunna resultera i att jag blir utan julklapp el. liknande som straff... inte värt.
* Ringa kungen! When all else går åt skogen. Man skulle med lite god vilja kunna kalla detta en nationell kris... Nåja.
* Jag skulle kunna avvakta, lägga in en snus och kolla lite teletubbies med kidsen...
Midsommar bebbs
Vanliga repliker...
Mymamman: Heeeej mammas älskling! Mammas Otto-potto, prutt, fis!
Jasså, vill du pussas?! Å vad mamma blir glad!
Otto-potto: Aaaaaaaghhh!!
Mymamman: Jojjomen mamma bli jätte glaaaa aaaa aaaajjjjjj!!
Ottos små vampyrtänder perforerar Mymammans läpp. Oklart varför!
Mymamman: AjAj Otto!! Det är förbjudet att bitas! Det gjorde jätteont i mammas läpp!
Otto-potto: Trrrrrrsssss! (Spottar och pruttar med munnen, oklart varför. Kanske
smakade mammans köttiga läpp illa?)
Mymamman: AjAj Otto, AjAaaaaaaaaj...?!
Otto går glatt till ny attack med blottade tänder. Mamman förmanar ytterligare i fem minuter innan Otto stoppar fingret i Mymammans näsa och mamman ger upp för denna gång. Oklart hur mycket av förmaningarna barnet insupit...
Ibland pussas barnen jämt och ibland verkar suget efter människokött bli för stort och de provar att ta en tugga. Vi har blivit bättre på att se när de ska bitas innan det händer vilket gjort att man kan säga till precis när brottet begås. Detta har haft en ganska bra effekt på bitningarna men ibland är de luriga...