Hemma, uppstigna och aningen schletna. That´s us folks!
Bröllopet var vackert, maten lyxig och brudparet kära. Själv tampades jag
med första klassens fotvärk! Ont i fossingarna, ömma tassar, stela klövar.
You name it I´ve got it... baaaad! Klackskor är verkligen djävulens påfund.
Den förföriska känslan när man trär på dem på frisk fossin och ser vaderna
bli "snygga"( om man är offer för normen, vilket jag i vissa fall definitivt är),
Den smygande värken som infinner sig momentant och eftertankens kranka
blekhet när man inser att man själv lade handen vid sin egen undergång
genom att fåfängt vägra ta med en ICAkasse, med extra tofflor, till kyrkan.

Ångest ångest är min arvedel och annat poetiskt passande.
Möjligen överdramatiserar jag en smula men traumat är fortfarande färskt i minne.

Sedan är man ju ingen partyprisse heller. Sömnbrist och småbarnsåret har sett till
att man är i det närmaste allergisk mot alkohol och sena kvällar. Jag drack, med den
vetskapen, ytterskt måttligt. Jaa, i det närmaste blygsamt men den sena kvällen och
de onda tassarna formade den pefekta blandningen för dagen-efter-slitenhet. Oh yes!

Väl hemma skulle vi bära upp de sovande smågossarna till vår säng. Varpå de vaknade,
blev glada att se oss och gick från sovandes till yberpigga på 0,1 nanosekund. sedan var det
lögn att få sova. Efter några sömniga timmar med pigga bebbs gav jag vika och de fick sova
på det enda stället som passade herrarna: PÅ mig! Nåja, utifrån förutsättningarna fick vi nog
så mycket sömn som situationen kunde tillåta.

Nu har jag kebab i magen, snus under läppen och alvedon i mitt blodomlopp.
Dagen kunde defenitivt vara sämre. Aldrig har jag fått så många bit-fria pussar
av sönerna som denna natt och morgon. Slutet gott allting gott!

Hoppas att morgonen är lika angenäm för de nygifta tu!!