Sommarlov
Godagens! Idag är sista dagen innan barnens sommarlov. Den senaste veckan har barne varit sjuka så det blev en veckas sjukdom och två dagar på förskola innan sommaren tar vid. Idag är det dessutom första morgonen som vi har någon sommarkänsla utifrån temperatur och vindstyrka. Hoppas vi får lite mindre vind och moln framöver. Jag anser inte att "dåligt"väder nödvändigtvis innebär usel semester men jag tycker det är jobbigt när det blåser kuling.
Jag har längtat till barnens sommarlov men haft en gryende ångest kopplad till den nalkande dagen. Hur ska jag orka och varför orkar jag inte? Jag vet det officiella svaret men kan ändå inte låta bli att undra vad det är för fel på mig. När jag får ont blir jag trött och på det kommer oro och ångest att inte vara den bästa föräldern jag kan vara. Det är en enda röra i mitt huvud. Som tur är behöver jag inte mer än få en mysstund med barnen för att känna att allt är bra och som det ska. Vi har också en plan för sommaren för att jag ska orka. Vi ska äta frukost tillsammans på morgnarna och sedan ska jag vila/sova ett par timma för att sedan orka med en massa lek. Hoppas vi kan få det att fungera.
Vi har haft en massa halfärdiga planer för sommaren: Djurpark, tivoli mm mm. Häromdagen pratade Ville om "när sommaren kommer" och sa: "I sommar längtar jag mest efter att kasta stenar, kasta stenar i vatten"...
Det slår mig att det är viktigt att fundera på för VEM man planerar för. Det är inget fel med att planera för sig själv som förälder. För att man njuter av att se ungarna uppleva saker. Men för mig är det viktigt att jag har klart för mig att jag planerar för mig själv så jag inte blir besviken när ungarna vill hem för att de är trötta eller längtar efter andra lekar.
Det är mina tankar idag. Medan jag skrev blev det mulet och blåsigt...
Men vem bryr sig: Det är sommarlov.
Mörka hemligheter
Jag vill skriva något allvarligt och ledsamt om sjuka barn och känslan att vara fånge i sitt hem MEN jag tänker göra motsatsen. För tillfället iaf. Jag ligger i sängen och vilar och funderar på vad jag kan roa mig med medan musklerna skärper sig. Jag tänkte dela en hemlighet så mörk att jag rodnar när jag sätter ord på den. Jag vill vara tydlig med att jag INTE försvarar mitt beteende och att det finns aktiviteter som kunde vara uppbyggligare men det skiter jag i.
Jag har en väldit tydlig och förfinad Tv-tittarsmak. Jag ser många tv-serier men få faller mig på läppen. Favoriter som "Sherlock", "Dr Who" och "Supernatural" visar vilken smak jag har. MEN dagar när jag behöver lättsam uppmuntran tittar jag ibland på något helt annat. Något som inte borde uppmuntra. Som handlar om att simma runt i andras elände och fnissa åt deras dåliga omdömme att fläka ut det inför miljontals tittare. När jag behöver lättsam uppmutran och ingen är här för att dömma mig tittar jag på...
(*Jag klarar knappt av att yppa det för jag kommer att bli dömd...!!!)
...Dr. Phil.
Jag tittar på stackars jenkare som har allsköns perversa problem och en självgod mustach-nisse som ska lösa dem. Ibland har han en poäng eller t.o.m. kloka åsikter men när det kommer till genus, tex, så har han tankar åt rätt håll men ack så många egna privilegier som har behöver checka. Vit, medelålders, heterosexuell, amerikansk cis-man... Med mustach! Ändå återkommer jag till honom gång på gång och gläds åt att han mejjar ned diverse självgoda galningar. JAG UNDERHÅLLS enormt... och skäms. Herregud visst har jag bättre smak? Jag smusslar och myglar för jag kan inte, verkligen inte, stå för det. Jag är öppen för attack, gör ert bästa!
Inte nog med att jag gillar Mr mustach-nisse och hans floskler, jag tittar också på andra amerikanska program som är tvivelaktiga. "To catch a predator". HUR kan det vara underhållning? Ändå underhålls jag extremt. I detta program går man online i tonårings skepnad och sexchattar med män. (I USA är det på måna håll olagligt för män att sex-chatta med med underåriga med intentionen att träffas och ha sex. Det är också ett brott att skicka nakna bilder och det gör nästan alla män... skickar bilder på sin snopp till tonåringar.) Tillslut gör lockbetet upp om en date med mannen i fråga som tror att han chattar med en tolvåring och tillslut dyker han upp. När han dyker upp i hopp om att träffa en tonåring som är ensam hemma konfronteras han av en programledare och nekar naturligtvis varpå han konfronteras med chat-loggen och allt han skrivit samt bilderna han skickat. Han får då veta att allt filmats och att bevisen kommer att hamna hos polisen. Ofta får han också en chans att berätta hur han tänkte och en del gör det medan andra springer för sitt liv. Oavsett om de springer eller släntrar ut ur huset så tacklas de omdelbart av ett antal poliser med dragna vapen och arresteras. Allt filmas. Deras liv är förstört och ändå är det kittlande underbart att se dessa män (dessa gifta, respekterade småbarnsfäder) skämmas, försöka bortförklara och sedan springa för sitt liv för att sedan brutalt tas in till förhör. Något i mig jublar och tänker att världen är bättre. Det kanske inte är konstigt men det känns nästan perverst att njuta så av så snaskig tv... Jag tycker absolut inte synd om männen (som dykt upp för att ligga med en trettonåring) men jag tycker inte att det är särskillt sunt att underhållas av deras undergång.
Nu behöver jag tips! Inte på respektabla tv-program om kultur, politik eller natur, nej. Jag behöver tips på fler tvivelaktiga program som jag kan njuta av medan sjukdom härjar i mitt hem. Vilka sorts program njuter ni av i hemlighet? Är det bara jag som har ett mörkt, hemligt tv-begär eller finns det fler och isåfall VAD tittar ni på och VARFÖR?? Släpp tyglarna och berätta och tipsa! Jag vill veta: om ni ska unna er tv-skräpmat och inte tv-grönsaker, vad unnar ni er då?? och låt oss komma överens om att inte dömma varandra va!? Och ja, Topmodel räknas ;)
Fantasi
Mina barn har ett stort mått fantasi. De behövde en "Frank- skördetröska" (från "Bilar"-filmen) till sin lek. Så de byggde en egen "frank". Jag ger er "Frank-skördetröska" Otto-och Vilgot style:
...och den tråkiga disney-versionen:
Jag kräver min tid tillbaka - föräldraskap och längtan
Jag skrev senast om min föräldrastrategi. Idag skriver jag om var jag känner misslyckande.
Jag känner mig usel när jag inte kan springa och tävla med barnen, när jag tackar nej till fotboll och när utflykter är allt för slitsamt. Jag får dålgt samvete när jag följer med på utflykt för att jag vet hur jag kommer att må nästa dag. Dagen efter (utflykt) känner jag mig alltid som världens sämsta mamma. Jag ligger, jag sitter och jag stönar. Jag hatar när jag missar saker för att jag måste spara mig. Jag hatar att inte orka bära dem när de vill och inte kan springa efter dem när de cyklar.
Idag känner jag mig extra usel. Ville har hostat så han kräks, liksom flera nätter innan, och jag blir så sliten och tycker så synd om honom. Jag kan inte sova utan vill bara gråta för det låter så hemskt när han hostar och gråter. Vi har varit hos doktorn och provat allt. Nu är det bara att vänta ut skiten. Planen är att sitta och sova med honom sittande i knät för att han ska slippa kräkas av allt slem...
Jag vet att ingen kan vara en supermamma men jag vill ändå vara det. Jag kan inte låta bli att önska att jag kunde vara en lite mer allround-mamma. Inte bara mys-gos- och lugna mamman. Jag vill flyga omkring, baka och ordna. Varje dag är det målet och varje dag faller jag på vägen eller innan jag ens börjat.
Nu gnäller jag och ställer orimliga krav på mig själv men ibland behöver sådana önskningar ventileras inte bara viftas bort. Barnen är små så kort stund och jag missar allt. Jag har svårt att tro att jag någonsin kan få fler och mina älskade barn är snart stora. jag hatar tiden för att den springer ifrån mig. Jag vill ha tillbaka tiden när barnen var små och jag blev sjuk. Varje sjukhusvistelse, varje dag i sängen eller hos läkare - jag vill ha tillbaka all tid som förlorats
Nu när jag ventilerat ska jag ta mig samman och acceptera att jag inte kan och inte borde ställa dessa krav på mig. Jag ska gå vidare och göra så gott jag kan. Snälla säg att jag inte är ensam när jag önskar att jag var supermum?
3 kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Ehler Danlos och min skruttiga kropp, Gorm,vrål,tjut &gnäll, LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Jag vill vara lugnet i stormen - föräldraskap
Jag gör förmodligen oräkneliga fel med mina ungar. Det gör nog alla/många men en sak som jag inte gör är att skrika, skälla, skambelägga eller ens höja rösten. Jag gör det bara inte. Jag får sällan ens impulsen. Från början var det inte alltid enkelt men som ni vet så är den mänskliga hjärnan fantastisk. Om du ler blir du gladare. Om jag väljer att avleda, lirka och resonera trots att impulsen är att vråla, från botten av mammahjärtat, (som en björn med sanpapper i arslet), så sjunker också den impulsen undan.
Jag reserverar skrik-rösten för tillfällen som faktiskt är farliga eller hotfulla. Om de cyklar full fräs mot vägen, svingar sig i gardinerna som apor på PCP eller andra potentiellt farliga situationer. Jag har en sträng röst som kommer fram om de är elaka, missunsamma eller våldsamma men den är lugn trots att rösten fått en betydligt skarpare ton. Alla har naturligtvis inte samma lynne som jag men jag tänker så här:
Hur tycker jag att det är okej att behandla människor? Människor. Om jag tycker att det är fel att skrika, gorma eller vara sarkastisk mot långa människor så måste det vara lika fel att göra det mot korta människor. Och nej, vuxna och barn är inte samma sak. Barn är mindre, oerfarna, känsligare och har full tillit till mig som förälder. Med den logiken borde det vara mindre lämpligt att gorma på dem än på en vuxen. Jag vet hur jag mår när någon skäller på mig, jag vet hur jag mådde som barn och jag vägrar göra det mot mina barn. Det fantastiska är att mina ungar får konstant beröm av förskolan trots att jag aldrig faller in i det obligatoriska gormandet. Jag tjatar dock. Jag försöker att inte falla in i slentrianmässigt tjatande men det är inte lika lätt. Drömmen är att alltid lyckas resonera, ställa frågor och avleda från oönskat beteende men det är långt ifrån alltid jag lyckas. Jag försöker också att inte vara för kritisk så att det blir dumgörande. Jag tänker att det är skillnad på att säga "jag vill att du äter med gaffel, annars blir det så kladdigt" (då säger jag åt dem vad jag önskar att de ska Göra) och "Sluta kladda med händerna, så där gööör man INTE" (då jag istället talar om för dem att de redan gjort bort sig och betett sig dumt). Jag skulle tro att jag lyckas en mycket liten procentandel men det är mitt mål.
Ett annat mål är att begränsa antalet nej på en dag samt att välja VAD jag kritiserar. Jag märker nämligen att barnen VILL göra rätt.
Ofta kommer de till mig och frågar om den sko de tänkt ta på sig på en viss fot blir rätt. Då talar jag om vilken fot skon är tänkt till. Men om de tagit på sig skorna på fel fot eller till och med tagit på olika sorters skor på fötterna så låter jag det vara. Varför skulle jag påpeka att de gjort fel när de gjort SÅ mycket rätt. De har bestämt sig för att klara något, de har plockat fram skorna och tagit på sig dem själv. Dessutom är de glada och stolta med sin prestation och för en 4-åring ÄR det en prestation. Varför ska jag ta ned dem på jorden? För vem är det viktigt att skorna sitter på rätt fot? De utvecklas så fort och lär sig nya saker varje dag samt förfinar sina kunskaper. Jag har mycket svårt att tro att de kommer att ha fel sko på fel fot tills de blir 15år. Visar det sig att de fortsätter länge till med ihopblandade skor så får jag väl ta en lärostund då vi INNAN de försökt själva visar vilken fot skorna ska sitta på. Att låta dem pröva och i sin mening lyckas bara för att sedan kritisera är bara onödigt
Som sagt alla har olika lynne och de flesta föräldrar vill sina barn väl. Mer än så vi vill dem allt gott och inget ont. Men en viktig punkt för mig är att JAG inte ska drabba dem, få dem att känna sig dumma, skamsna eller ensamma. Tids nog kommer någon att tala om för dem allt som (i deras ögon) är fel. Varför ska jag sälla mig till dessa individer? Jag vill lära dem utan kritik. Istället vill jag göra det med lek, bus och bygga upp dem.
Jag inser att man inte ska prata om sitt föräldraskap. Man ska inte skapa dåligt samvete eller framhäva sig själv. Jag debatterade med mig själv om att skriva detta inlägg. Men detta är något jag funderar oerhört mycket på. Att inte skambelägga när de inte gör något elakt eller farligt. Att barn är människor som vill och kan så mycket. Dessutom är det enklare för mig att ta den vägen - det blir väldigt få utbrott, bråk och tårar. Jag vore ju dum om jag gjorde det svårare, istället för lättare, att komma iväg till förskolan, gå och lägga sig eller äta mat. Ungarna får utbrott ändå, rätt ofta, för de får sannerligen inte göra vad som helst (och de är envisa/trotsiga som sin mamma) men stämningen är betydligt trevligare överlag. Jag tycker inte att folk/föräldrar behöver mer dåligt samvete men jag tycker att en del kan behöva ge sig själv tillåtelse att släppa vissa fighter. Att hålla sitt eget lugn så att situationer inte urartar. Jag har tagit tid och mitt sätt vinner tidsmässigt mot den höljudda varianten. Hur lång tid det än tar att lirka, avleda och busa/leka sig till ett resultat så går det ALLTID fortare än att bråka. För bråken spiller alltid över i andra aktiviteter och företaganden. Om jag skällt och bråkat på dem ytterkläderna så blir det svårare att få in dem i bilen eller att lämna dem på förskolan. Lirkande och lek är alltid välinvesterad tid.
Och jag har ändå två 4-åringar att lirka med :)
Jag vet inte i närheten av allt om föräldraskap och jag vill inte påstå att jag kan mer än någon annan. Jag vill bara skriva av mig om mina tankar om förldraskap och dela med mig av mina trix som får vardagen att flyta bättre, mig att få mindre dåligt samvete och barnen att uppföra sig bättre.
För mig är det viktigt att vara lugnet. Lugnet som barnen kan luta sig mot när affekterna drar iväg med dem. Att utföra en uppgift är inte så lätt om båda är i affekt. Barn förtjänar också, i mina ögon, minst lika mycket respekt och vänlighet som vuxna och att vara respektfull och vänlig betyder inte att hemmet är laglöst eller i kaos hela tiden.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., LillaMy tipsar om tvillingar, IVF och barnlöshet samt hyperemesis (= svåra graviditetskräkningar) | Startsidan
Omtanke, färg och form bär mig denna födelsedag!
Hurra! Vilken härlig morgon jag haft! Jag tror jag har världens finaste familj!
Subjektivt, jag vet, men jag måste få skrika ut det från taken!
Barnen smög iväg (och med det menar jag: krälade över mig) sedan kom de upp för trappen med nybakade croissanter (man köper smördegen färdig och smackar in dem i ugnen med nutella i),
flera paket och totalt slaktade "Ja må hon leva" på ett sätt som bara mina killar kan slakta en sång. En vuxen mans röst, två pipiga 4-års röster och en total blandning av tonarter och strofer.
Sedan pillrade vi iväg ungarna till föris och maken åkte på jobb. Hemma fanns jag, en kopp kaffe och överblivna bakverk. Jag tittar på tv, snusar och telefonen piper av grattis-rop från omgivningen.
I mitt vuxna liv har jag aldrig kännt mig så firad, någonsin. Min födelsedag har inte kännts så här fnissigt härlig som den känns just nu. Vad är det som är så speciellt med idag, denna födelsedag?
Jag vet inte om det är ungarnas pipiga "grattis mamma, du är en kissema-mamma (kissekatt) idag och jag är kissema-otto/vilgot" eller makens genomtänkta presenter eller den lugna morgonen med alla glada grattishälsningar... Det känns, för första gången sedan barndomen, riktigt roligt att bli äldre.
Jag vet att jag låter materialistisk när jag pratar om presenterna men ni måste förstå att jag inte har någon inkomst och som familj vänder vi på varje krona. Därför känner jag mig så speciell när familjen (maken/barnen) lägger slantar på presenter. Färgglada presenter och roliga presenter.
Låt mig visa ett par saker som jag fått för jag är barnsligt glad. Precis lika glad som jag var som barn när jag fick de röda tretorn stövlarna (som jag använder än idag)!
Efva Attlings fina fjärilssmycke
Sommar hatt grande - underbar och praktisk om det regnar. Alla ryms
under min hatt!!
Somrig, pastelli vattentank som jag ska ha som safttank och låta den stå ute på altanen
full med äppelsaft så att barnen kan ta själva!!
Jag ska försöka att inte bara spamma er med lull-lull och rosa fluff men just nu måste jag. Jag måste tänka bort de värkande benen, de instabila fotlederna och det sprängande huvudet. Jag vill fokusera på de små ytliga sakerna som får mig att fnissa. Jag vill gräva och hitta allt som kan få mig att känna kreativ glädje så att jag kan börja vara kreativ. Jag vill glädjas åt färger, former och solsken!
I eftermiddag tar jag elopeden och hämtar ungarna. De får åka med på elopeden och vi styr mot en lekpark de spanat in. Efter det kommer min pappa och lill-syrra med middag och på lördag bjuder min mormor mig och barnen på cirkus. Ännu något att glädjas åt. Jag har levt i sådan kris hela början på detta år så jag tänker haka på när bra saker händer mig och när andras omtanke bär mig och inspirerar mig! Puss!
Mordsdag, vilodag och födelsedag
Jag och mina bröder fyller år samma vecka, samma vecka som morsdag och i år är det endast en dag mellan morsdag och min trettiotredje fördelsedag (idag). Maken har hemlighetsmakat hela dagen och prasslat ed inslagningspapper. Morsdag var fantastisk. Maken och barnen "överraskade" med tårta på säng till mig och mormor och han hade sett ut smycken till oss båda. Jättefina örhängen till mormor och ett Efva Attling-halsband till mig "Miss Butterfly Pendant". Normalt är fjärilar långt ifrån min grej men det stilrena och enkla silverhalsbandet var verkligen jag. Jag gillar få smycken men allt av Efva Attling. Jag blev överlycklig såklart!!
sedan var mordsdag en enda parad av god mat, kramar och härlig utelek. Barnen övade på sina cyklar och jag körde elopeden. Vi hade tävlingar på vår grusväg och barnen "vann" alla race... :)
Idag har jag mens vilket alltid betyder att EDS gör sig extra påminnt. Jag har legat stora delar av dagen i smärtor och illamående. Nu är det bättre och jag ser fram emot födelsedagen!!
Dags att krypa till kojs för att orka låtsas sova imorgon. Yey!!!
puss