Den otillräckliga tvillingmamman
otillräcklig. En känsla som jag tror jag delar med
de flesta föräldrar. Oavsett om barnen är bebbar,
som mina, tonåringar eller rent av utflugna så tror
jag känslan av otillräcklighet dyker upp hos oss
alla. Dock blir den aldrig så tydlig, för mig, som när
två små varelser darrar på underläppen och börjar
gråta... Unisont! Men även när de skrattar kommer
känslan smygande.
Får de tillräckligt med uppmärksamhet?
Ger jag någon mer än den andra?
Vem var det nu som låg närmast mig igår natt?
Får de den stimulans de behöver?
Bär jag dem för lite eftersom jag inte orkar bära båda så
långa stunder?
Är de trygga små bebbar?
Har jag ammat dem för lite? (De får ju bröstmjölk, men hur blir det
med närheten, myset?)
Kan de få tillräckligt med närhet om man matar två samtidigt?
Är det egoistiskt att mata dem samtidigt för att jag själv ska få en ledig
minut emellanåt? Å kanske hinna kissa, äta eller slumra en stund?
Beror koliken på något jag ätit eller något jag gör, eller inte gör?
Borde jag ha lärt mig bäbismassage?
Frågorna är oändliga, många och snurrar ständigt. Men det är kanske
det som händer i den stund man blir medveten om att man ska bli förälder.
Man fylls från topp till tå med frågor och tvivel som en försäkring för att man
ska göra sitt bästa, vara en föräldrahjälte, inte lämna något åt slumpen.
I ena stunden vill jag ta hand om mig själv, tänka att "de mår bra om jag mår bra",
vara praktisk och osentimental. I nästa stund funderar jag allvarligt på att flytta till
Afrika, bära dem lindade mot kroppen hela dagarna, amma dem tills de är sex år och
ägna livet åt det basala. Äta, sova, skita och överleva. Den senare tanken kommer
när koliken är som värst och jag påminns om att kolik inte är lika vanligt i kulturer
på den afrikanska kontinenten. Man tror att det beror på att de får bröstet så fort de
gör minsta lilla ljud och att de ständigt är nära mamman.
Feministen i mig ryter och vrålar att detta är orimliga tankar. Tankar som ristar
könsrollerna i sten. Att vi borde knyta fast ungarna på pappornas kroppar och gå
ut och ta en öl istället. Eller åtminstone inte ha dåligt samvete när vi går på toan :)
Feministen i mig räddar mig från att bli en självutplånande martyr vars enda fokus
i livet är barn. Det är nämligen en orimlig börda att lägga på ett barn. Att vara någons
allt, deras enda fokus som jag offrat allt för. Vilket fruktansvärt ansvar att släpa på.
Jag vill inte bli den bittra mamman som tjurigt mumlar till sina barn:
"å jag som gav upp allt för er"
varpå de naturligtvis vrålar:
"men vi bad inte om det din förbannade martyr!"
Nej, jag tror jag unnar mig att kissa, äta, surfa och blogga. Jag tror jag åker iväg på tjejresor och lämnar kidsen med den kompetenta fadern. För det är ju det också! Om jag väljer martyrvägen så omyndigförklarar jag ju pappan,fadern som ju också brottas med sina känslor av otillräcklighet.
Nu sover bebbsen och jag njuter av stillheten, skakar av mig otillräckligheten och går och tar en tupplur.
Först vill jag bara tacka för att du gör mig glad och är så himla fin mot mig med dina kommentarer i min blogg.
Om jag någonsin ska till Norrland kommer jag GLADELIGEN på fika. :D
Ang dina tankar. Såklart helt "normala". Säkerligen har massor av mammor dem. Men jag tycker ändå det är synd. Jag tycker du verkligen ska försöka att jobba med de negativa tankarna och inte låta dig känns dig dålig. Känn dig nöjd med att du gör så gott du kan (lätt att säga förstås).
Du har TVILLINGAR. Det är sånt folk typ... dör av.
Jag har vägrat dåligt samvete som mamma och det har faktiskt gått jättebra. Med ETT barn. MÅnga säger till mig att med TVÅ blir det tusen ggr svårare, vissa menar omöjligt. Det vet jag inget om ännu. Men jag tänker inte bara ta mig an det dåliga samvetet som nått som hör till föräldraskapet. Jag tänker KÄMPA EMOT in i det sista.
Det tycker jag du med ska göra.
OM man intalar sig själv/affirmerar att man är bra, gör sitt bästa och att det räcker så tror jag att man köper det till sist.
Heja heja!
Stor kram till dig.
Julia
Söta, rara! Tack för uppmuntrande ord men oxå konkreta tips!
Jag gillar tanken att VÄGRA ha dåligt samvete.
Bestämma sig och följa den linjen. Jag tror verkligen på parollen
"fake it untill you make it" för den fungerar. Börjar man tänka, tala och
leva något så hamnar man där tillslut även i känslan!
Som vanligt vågar du påpeka när jag är ute och "snurrar". I like it!
Kram!
Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan. Nu med ny design.