Ljuvliga Juligheter By Julia
Julia´s Ljuvliga Juligheter är tillbaka med dunder och brak!!
Ibland undrar jag om beslutet att fortsätta blogga springer ur det
faktum att julen är på antågande och kategorin "Julias Juligheter"
lockade pysselfingrarna. Well, håll i er!
Vanligtvis sparkas mina julförberedelser igång under Augusti månad då julklappar och scheman börjar undersökas... Vem ska fira vars, hur ska timmarna fördelas under årets mest älskade högtid? Jag brukar sätta igång samtalet för då behöver min organiserande del av hjärnan få börja planera. Vid den tiden händer det sig också att julklappar iköps och det betyder (tyvärr) för vissa av er att era önskelistor är värdelösa för vi har redan handlat (Sorry in advance!).
Julen sparkas igång när alla julmagasin kommer och man konkret kan planera alla inköp från julklappar till vad årets pyntbudget (200kr) ska användas till. Vad behövs och vad gick sönder förra året? Vissa år spenderas budgeten till att ersätta klassiker som kastat in handduken medan andra år går budgeten till något galet, KITCHIGT pynt. Det beror på läget.
Ett par veckor innan advent brukar jag börja fysiskt göra saker, koka godis, pynta osv. (Förrutom julklapparna de inköps när jag springer på något eller mot slutet när jag MÅSTE hitta något och köper första bästa. Båda har hänt!) Då, när pyntet åkt upp känner jag att julen börjar men de flesta håller nog på att Julen börjar i advent och ingen annan gång! Själv anser jag att det är när huset doftar saffran och/eller citrus, kanel, hyacint eller granbarr och när hundra el-ljus sprider sitt varma, gula, miljö-ovänliga sken. Det senare jobbar jag på att byta ut mot en miljövänlig julkänslo-framkallare om det går,
Nu känner jag julen närma sig!
I Lördags åkte jag på skattjakt (även kallad loppis-runda) och fann flera retro, kitchiga, julsaker. Julstjärnan är favoriten som för endast 40kr (plus byte av elkontakt hemma) kom att pryda sin plats i köksfönstret. Vårt Nygamla retro-köks vackraste prydnad.
Återkommer med mer julpynt och bilder för i år har jag tagit i en aning :)
Piece out!
Länge Leve Buffy
Måhända blåser jag upp saker men ingen ska behöva undra, jag har alltid hatat katter. Så kom depressionen och rädslan för långa dagar utan sällskap. Förstå mig rätt, jag vill inte ha sällskap men jag hatar att vara ensam, om det går att förstå. Så jag satte allt mitt hopp till en vovve. Förra gången jag mådde uselt var det en vovve som räddade mig. Inget stort eller snabbt hund-djur utan en liten, smart och lat hund var min önskan. Dock var själförtroendet för stukat för att jag skulle kunna driva igenom min räddningsplan (av mig själv). Så föddes tanken på en kamrat som krävde mindre men jag stod emot för jag gillar inte katter. Ändå kollade jag upp en del om allergivänliga kattsorter.
Jag blev deppigare och deppigare och tillslut blev det en kissekatt.
Hon heter Buffy (what else, liksom) och är ca 20 veckor. Hon är en sibirisk kisse och fäller inte päls. Hon tillhör de mest allergivänliga katterna men alla allergiker klarar dem inte. Dock klarar hela min superallergiska familj av henne. Hon är extremt barnvänlig och låter dem leka med henne och bära runt henne hela tiden. Vi har inte haft några toalett-olyckor alls och hon verkar trivas med oss. Barnen samsover med oss och det gör även kissekatt. Hon lägger sig på min höft när jag sover på sidan och sedan sover hon där tills jag behagar vända på mig.
Jag gillar DEN HÄR kissekatten men omvärderar inte min åsikt om katter generellt även om jag vet att det bara handlar om barnslig envishet.
Buffy gör dagarna mindre ensamma.
Hon ligger och lurpassar vid dörren för att smita vid lämpligt tillfälle så jag tog på henne en sele och tog med henne ut... För att lära henne en läxa om att det är kallt och blött ute och ingen plats för små katter.
Vi kan nog säga: Lesson learned! Ingen katt har längtat in mer än min kisse. Hoppas hon håller sig långt borta från dörren i framtiden. Nu ligger hon i fönstret och kontemplerar sin plan för världsdominans...
MyMamman AKA "crazy cat-lady" lägger nu upp sina första kattbilder av en kisse som ångrar sig gruvligt. Peace out!
Mindre galen kisse i husses famn
P.s. Länge leva Tv-serien "Buffy The Vampyre Slayer" också. Viktigt att inte glömma... Viktigt. D.S
Pekpinnar har bara en fördel - de brinner bra! /MyMamman
Jag vet inte varför jag plötsligt börjar skriva utan förvarning eller riktning men en kommentar från en speciell person tillsammans med en övermannande känsla av att tappa kontrollen gör att jag nu försöker strukturera mig runt bloggen. Jag är så mycket just nu:
Opererad, knäckt, orolig och deprimerad. Min tanke var att svara Regina som lämnade kommentaren och försöka bena ut hur jag kan ta tillbaka kontrollen över bloggen, livet, tiden och vad jag matar mig med. Ett steg är att återta kontakten med omvärlden. Jag är en del av ett samhälle och med det följer att bry sig om sin omvärld.
Problem: Depression, ensamhet, sorg och smärta
Lösning: Rutiner, ett schema, ett mål och vardagslyx för att försöka bli vän med mig själv och kroppen.
(Innan ni tipsar om mediciner osv vill jag tillägga att jag äter stämningshöjande och ångestdämpande men med min sjukdom, EDS, följer att jag svarar mkt lite på tabletter. Jag har inget emot mediciner, tvärtom tror jag många skulle ha nytta av dem, men jag kan inte luta mig så mycket på dem. Tro mig, jag har provat det mesta.)
Jag kommer inte att vara helt, utelämnande ärlig men poängen med att uttrycka sig i skrift är att vara sann mot sig själv. Så vad kommer bloggen att handla om??
Låt mig ösa axplock över er, jag kommer att reflektera kring:
Sjukdom, handikapp, vardagslyx, psykisk hälsa, feminism, klagande över sakernas tillstånd,
hur man använder rutiner för att hitta meningen i vardagen. Ni kommer att få bevittna recept och tips för vardagslyx på en nivå som en sjuk tvillingmamma klarar av. Ni kommer att se hur jag kämpar för att hitta hopp, reflekterar över andlighet, hur jag med våld tvingar pusselbitarna att passa i livspusslet som är fyllt av snor, vabb, hett kaffe, mycket snus och en och annan stark drink.
Jag har mening. Jag har mina barn och de ger all mening i världen men jag tror att det vore klokt av mig att försöka hitta en egen mening utanför barnen. Det är inte rättvist mot varken mig eller barnen att jag lever för barnen till 100%. Jag hatar att vara klyschig men jag försöker fantiskt hitta mig själv... igen.
De senaste veckorna har jag kämpat med att hålla näsan över vattenytan. Maten smakar inget, jag sover illa, jag oroar mig för att andra tycker illa om mig helt utan anledning. Mitt i detta finns skulden och skammen över att inte bidra tillräckligt till familjen. Jag har jobbat sedan jag var 14år och betalat skatt sedan jag var 16år. Nu sitter jag mellan stolarna och går nu in på mitt ANDRA år utan ersättning. Varje krona jag spenderar ger mig dåligt samvete och pga min situation så har familjen svårt att få ihop det ekonomiskt. Tur att min mamma har flyttat in och bor med oss.
Jag vill också snabbt beröra att en mkt nära anhörig gick bort hastigt och totalt oväntat. Hon som inte längre finns med oss är en del av mitt liv som jag vill hålla privat men självklart spelar detta en stor roll i hur jag mår. Jag önskar att jag kunnat vara en större hjälp för henne, att jag varit en bättre medsyster.
Jag ska förklara allt. Vad och varför jag är opererad och varför jag väntar på minst en operation till. Jag ska förklara varför jag hamnat mellan stolarna och jag ska förklara varför jag driver ett "case" med patientnämden. Jag är inte rättshaverist men med tanke på hur ont och svårt jag haft det helt i onödan så behöver jag att någon åtminstone får svara på varför ingen trodde mig. De senaste årens smärta är en av anledningarna till att min hjärna nu mår dåligt. Den klarar inte av för mycket intryck och att skriva detta inlägg får svetten att rinna ut för ryggen. Jag har jättesvårt att fokusera och driva igenom. Det känns som om jag bränt ljuset i bägge ändar på tok för länge och nu behövs ingenting för att sätta igång ångest och smärta. Jag känner mig trasig och erbjuder dig att följa mina försök att visa ömhet mot mig själv, kroppen och min omgivning. Jag ska sakta men säkert hitta tillbaka.
Kanske är du också ångestdriven, deprimerad, på väg att bli deprimerad eller har bara svårt att stanna upp och njuta. Kanske vill du tillsammans med mig börja sköta om dig själv och reflektera kring varför vi driver oss själva så långt. Eller så vill du flina åt mina skämt och är nyfiken på vilka kreativa grepp jag, pyssel-tanten, ska ta nästa gång.
Men nu kör vi. Jag ska upp ur hålet och jag håller mig själv ansvarig genom att skriva om tankar, planer och ideér.
Planen är att må bättre fysiskt och psykiskt men vill ni följa en bantare så har ni kommit fel.
Planen är att bli gladare, orka mer och hitta inspiration. Målet är att bli hungrig och sugen igen. Att längta efter mat och se på det som något annat än ett nödvändigt ont. Därför kommer det att handla om mat men bara om mat på ett positivt sätt utan att fokusera på vikt. Tips mottages gärna men pekpinnarna har bara en fördel - de brinner bra!