Om smärta
Okej, lite EDS-snack och prat om smärta.
Smärta är subjektivt. Om du och jag har ont finns det ingen som kan säga vem som har mer ont objektivt, det är smärtupplevelsen som bestämmer. Min egen teori är att rädsla spelar in. Om man känner kraftig smärta men kan identifiera den, vet vad som hjälper och var den kommer ifrån så blir smärtupplevelsen inte lika intensiv om man kan hålla rädslan borta med kunskap. Är det däremot en ny smärta, okänd och inget hjälper blir man rädd och smärtupplevelsen blir intensivare. Sedan spelar typen av smärta in dvs hur stark den upplevs och hur den upplevs (molande, sprängande, stickande osv). Men jag kan inte bevisa hur stark smärta jag har eller säga att den är starkare än någon annans. Däremot finns det en smärt-skala som sjukvården använder som patienten kan titta på och tala om vart man upplever att man är på den, från noll till tio. Den ser ut så här:
0. Ingen smärta.
1. Mycket obetydlig irritation – enstaka mindre stick/hugg av smärta. Det behövs ingen medicinering.
2. Obetydlig irritation – enstaka kraftiga stick/hugg av smärta. Det behövs ingen medicinering.
3. Smärtan är stark nog att distrahera. Milda smärtstillande medel (paracetamol, ibuprofen etc.) tar bort all smärta.
4. Kan ignoreras om man är ordentligt engagerad i något man gör, men är fortfarande distraherande. Milda smärtstillande medel lindrar smärtan i 3–4 timmar.
5. Kan inte ignoreras mer än en halvtimme. Milda smärtstillande medel lindrar smärtan i 3–4 timmar.
6. Kan inte ignoreras mer än korta stunder, kan bara arbeta korta stunder med ansträngning. Starkare smärtstillande medel (kodein, morfinpreparat etc.) dämpar smärtan i 3–4 timmar.
7. Smärtan stör sömnen och gör det mycket svårt att fokusera. Man kan fortfarande fungera, men med ansträngning. Starkare smärtstillande medel fungerar bara delvis.
8. Mycket begränsad fysisk aktivitet. Läsning och konversering är möjlig, men med stor ansträngning. Illamående och yrsel träder in som en del av smärtupplevelsen.
9. Oförmögen att prata. Skriker eller stönar okontrollerat. Nära delirium.
10. Smärtan leder till medvetslöshet.
1. Mycket obetydlig irritation – enstaka mindre stick/hugg av smärta. Det behövs ingen medicinering.
2. Obetydlig irritation – enstaka kraftiga stick/hugg av smärta. Det behövs ingen medicinering.
3. Smärtan är stark nog att distrahera. Milda smärtstillande medel (paracetamol, ibuprofen etc.) tar bort all smärta.
4. Kan ignoreras om man är ordentligt engagerad i något man gör, men är fortfarande distraherande. Milda smärtstillande medel lindrar smärtan i 3–4 timmar.
5. Kan inte ignoreras mer än en halvtimme. Milda smärtstillande medel lindrar smärtan i 3–4 timmar.
6. Kan inte ignoreras mer än korta stunder, kan bara arbeta korta stunder med ansträngning. Starkare smärtstillande medel (kodein, morfinpreparat etc.) dämpar smärtan i 3–4 timmar.
7. Smärtan stör sömnen och gör det mycket svårt att fokusera. Man kan fortfarande fungera, men med ansträngning. Starkare smärtstillande medel fungerar bara delvis.
8. Mycket begränsad fysisk aktivitet. Läsning och konversering är möjlig, men med stor ansträngning. Illamående och yrsel träder in som en del av smärtupplevelsen.
9. Oförmögen att prata. Skriker eller stönar okontrollerat. Nära delirium.
10. Smärtan leder till medvetslöshet.
Jag har fått höra att jag tål ovanligt mycket smärta (tex när lokalbedövning inte hjälper och de får sy/dra ut tanden ändå. Eller under graviditeten med alla värkar, värk, operation/snitt och kräkningar) men ibland så anser någon att jag måste ha låg smärttröskel. Det är uteslutande hobby-tyckare som tror det men jag blir ändå ledsen eftersom det per definition anses vara en vek/dålig egenskap och för att jag varken kan bevisa motsatsen eller att det är så. Jag vet ju att min upplevelse är subjektiv och känslan av att vara gnällig infinner sig...
Av alla steg på smärtskalan finns det bara ett som jag inte haft på fyra år: noll, zero, nada. Generellt så ligger jag alltid mellan tre och fem oavsett medicinering. Jag tar dagligen starka preparat och inget gör mig mer fri från smärta än en trea. Det låter kanske vansinnigt men jag har en plan för min smärta och den är att acceptera och leva med all smärta mellan tre och fem utan att röra/höja medicineringen. Men då och då (ibland flera dagar på raken och ibland långt mellan dem) hamnar jag mellan en sexa och en åtta. I värsta fall högre men det är mer sällan. De dagarna måste jag bryta smärtan för att den inte ska urarta. Ett sätt är att inte röra sig alls men ibland så hjälper inte vila och är man uppe på en sjua är det svårt att ligga stilla. Får jag långa sådana perioder blir det svårt att äta, sova, tänka och i värsta fall svimmar jag. Det finns mycket få tabletter som alls påverkar smärta när jag har så ont men i bästa fall kan jag få ner den på en femma och somna. I värsta fall ligger jag vaken på nätterna och har svårt att inte låta/stöna och drömmer om att bli sövd och slippa hantera smärta hela tiden. Det känns som om jag ska bli galen. Hela kroppen slutar fungera och jag kräks. Mot illamående har jag tabletter liksom mot sömnlöshet men håller det på en längre tid så slutar det också att bita på mig. Det värsta jag vet är att ligga på en åtta i smärta och ta sömntabletter för att somna ifrån. För jag vet att jag kommer att vakna med värkande käkar och krokiga fingrar. Så planen är att jag lever med smärtan så länge den inte hamnar på en sexa eller mer och gör den det dundrar jag på med alla kanoner (läs: tabletter). Lyckas jag bryta det i tid kan jag få många "bra" dagar till nästa gång dvs ligga på mellan tre och fem, lyckas jag inte kan jag vara dålig i en vecka utan paus för att sedan sakta bli bättre, om jag sköter mig och undviker allt fysiskt, och komma ned på den accepterade nivån.
Just nu är jag i en dålig period, sitter i min rullstol och försöker distrahera mig från smärtan. Jag har inte lyckats bryta den och min doktor är inte tillgänglig för än i slutet på månaden. De som då pratar bakom min rygg och tycker att jag har låg smärttröskel?? Jaa, de måste ju få tro det... Jag önskar bara att de skulle kunna byta med mig en bra dag och se hur länge de skulle stå ut. Deras kroppar är ju inte lika slitna av smärtan som min men jag tror ändå att det skulle skrämma dem... Jag tror ändå att snacket skulle upphöra. Jag borde inte bry mig, men konstigt nog gör jag det. Hela mitt liv bygger ju på att folk fattar, annars fungerar inte min vardag och ingen kan förstå varför jag sitter i rullstol en dag och promenerar nästa. Kanske är min smärttröskel låg MEN det är inget någon kan veta, det är min upplevelse som styr och inga andra bevis finns. Min diagnos hjälper mig i de sammanhang jag tidigare var misstrodd men det finns alltid "tyckare" och jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mig. Så tänk på det nästa gång någon försöker påtala något om någon annans smärta. Vi kan aldrig veta med säkerhet hur ont de har och hur "känsliga" de är. Kanske bär de en oerhörd smärta. Jag har blivit ganska bra på att dölja min när den ligger mellan tre och fem men det betyder inte att jag någonsin är smärtfri. Det är ett tillstånd jag drömmer om.
Inga kommentarer | AliasLillaMy funderar..., Ehler Danlos och min skruttiga kropp, Gorm,vrål,tjut &gnäll | Startsidan