Intresseklubben antecknar - om min röv
Min rumpa har alltid varit, om inte jättestor, så ordentligt tilltagen oavsett vilken form resten av kroppen varit. Men efter graviditeten, förluste av muskler och en tilltagande..."rundhet" har jag upplevt hela min kropp, hela jag, som en Barbamamma. (Ni vet hon den svarta Barba-figuren med knut på huvudet och som kan anta vilka former som helst.) Jag är dessutom överrörlig så "Barbamamma" har jag glatt tagit till mig och tyckt om min mjuka, formbara kropp. Så fort någon letar efter något, i min familj, så ber de mig resa på mig för chansen är stor (för att inte säga överhängande) att vederbörandes förlorade föremål finns att hitta under min rumpa. Saker jag suttit på utan att känna det: En Xbox-dosa, ett leksaksflygplan och en muminmugg i emalj. You name it - jag har suttit på det!! Jag har ju nästan alltid ont så en skärande smärta i höger skinka är inget jag reagerar på...
Dessutom har jag en tendens att "dunsa ned" i soffor, fotöljer och annat sitt-vänligt. All min tyngd blir liksom koncentrerad till rump-området och lägg därtill farten min kropp kommer upp i under en "dunsning" och ni har en kraft som inte är att förakta.
Jag har nu inte i detalj beskrivit min egen röv och vad den kan gömma samt hur jag sätter mig utan att ha en poäng... Oh, no! Jag kan nämligen meddela vad jag inte kan sätta mig på utan att märka det:
ETT HÄFTSTIFT!! Oh, yes! Jag dunsade, intet ont anande, ned i soffan kring lunchtid idag, flög upp och hittade ett häftstift djupt in i underhudsfettet på min rumpa... Nu återstår några viktiga frågor:
- Varför befann sig nämnda häftstift med nålen uppåt i vår soffa?
- Var det en olycka eller ett atentat??
- Om så, varför och utfört av vem??
Jag kände mig som en klassisk rollfigur i en femtiotals-film när jag studsade upp ur soffan och det enda som fattades var barn i äppelknyckar-byxor, hängslen och keps, att jaga efter (och naturligtis ramla, det gör alla gamla tanter som suttit på häftstift i gamla svartvita filmer) medan jag hytte med näven och ylade argt. Det enda mitt "dunsande" på, sämre-sidan av, ett häftstift ledde fram till var en anklagande blick på maken (eventuellt hytte jag lite med näven) och förvåningen han uppvisade när jag höll upp det lilla stiftet. Av hans ärliga uppsyn slöt jag mig till att han inte var den trolige gärningsmannen (statistiskt är män alltid inblandade i olyckorna i denna familj) och med ett extra hål i rumpan söker jag nu finna anledningen till min nesliga "olycka". Återkommer med fler nyheter kring "Häftstifts atentatet och min rumpas tillfrisknande" när jag vet mer...
Hahah! Bara du kan beskriva en sådan hemsk situation på ett fantastiskt kul sätt! Jag skrattade när du berättade och jag skrattar nu när jag läser också! Jag älskar din kategori "Vrålbabianens äventyr"!
Jag skulle vilja ha en tjejkväll eller tjejdag snart! Det vore superdupermegakul! KRAAAAAM på dig fantastiska människa
Svar:
aliaslillamy
Matilda