Moment 22 - de luxe
Lady Dahmer skriver häromdagen (LÄNK) att det inte finns någon feministisk kod kring hur en ska se ut eller vad en får göra med sitt utseende, för att få kalla sig feminist och hon prickar mitt i den härva av tankar som trasslar runt i mitt huvud.
Och låt mig nu vara outhärdligt tydlig och skarp för det här verkar behöva sägas! (Fråga mig inte varför.)
JAG har aldrig träffat en feminist som fördömer någon annan för deras omsorg i sitt utseende.
I klartext: Ingen feminist jag känner bryr sig ett piss ifall du rakar benen, sminkar dig eller opererar tuttarna!! (Det EXISTERAR naturligtvis sådana åsikter men de är, i min erfarenhet OTROLIGT ovanliga.)
Det enda jag (och måååånga med mig) gör är att peka ut strukturer som på ett eller annat sätt påverkar kvinnor. Strukturer som är så sammanlänkade med vår självbild att de är svåra att bortse från. Det är heller inte nödvändigt att bortse från dem, men de är viktigt att SE dem.
Outhärdligt många gånger, i diskussioner och i kommentarsfält, uttrycks en önskan om att få "raka benen och ändå kalla sig feminist" och att få "pyssla med sitt utseende ifred utan pekpinnar" :
"Jag gör det för min egen skull" osv...
Jag (och måååånga med mig) hör er, håller med er och säger "Go ahead!"
Min fråga blir då: "Vem har sagt att rakade ben och feminism är oförenligt??"
Ingen jag känner påstår något sådant, inte heller någon jag hört på Tv eller någon skribent.
Alla har vi våra egna områden där normbrytande är extra svårt eller omöjligt. För en del är det rakning och för andra smink och jag lovar er att jag inte värderar det överhuvudtaget. Jag har tex utmanat mig själv när det kommer till rakning och periodvis låtit bli. Nivån av ångest var hanterbar men djävlar om ni tar av mig pincetten!! Plocka ögonbrynen är viktigt för mig ÄVEN om jag vet att det kommer ur en struktur som säger mig att jag måste vara snygg för att vara någon. Guess what: jag kallar mig hard-core feminist iallafall!!
Tror ni män funderar på sina kroppar och förhåller sig till ideal på det sätt vi gör och i samma utsträckning? (För det är ju att förhålla sig till strukturen även om jag låter bli att raka benen.)
Int´så mycke´va´?! När det kommer till kvinnors utseende, och all vår ångest kring det, så är det patriarkatet som ska krossas, inte den fria viljan att måla svart färg på ögonfransar. Allt annat är antifeministisk propaganda och i sällsynta fall en feminist som pratar ur röven. (Det händer faktiskt)
Men rörelsen som sådan är inte exkluderande för kvinnor som bryr sig om sitt utseende FÖR DÅ SKULLE DET INTE FINNAS NÅGON RÖRELSE! Vi är alla slavar under något eller i någon mån påverkad av något ideal. Problemet blir att ta sin egen ångest och skylla den på en rörelse.
Om någon känner sig exkluderad för att Lady Dahmer, eller jag, inte rakar armhålorna så har vi verkligen problem. En MÅSTE kunna peka på strukturer, kritisera dem och belysa dem utan att individer blir ledsna, på ögat, för att de har påverkats av dem. Min rätt att skita i rakhyveln är lika stor som din rätt att använda den och ingendera bör vara värderade.
Vanligtvis är det dock ett värderande... Åt andra hållet. Trycket ATT raka torde vara större än trycket att inte raka, eller vad det nu kan handla om för "förskönande ingrepp".
Vad sägs om att vi släpper HUR/VAR/PÅ VILKET SÄTT och fokuserar på varför. För fokus på kvinnors utseende, i någon riktning, känns förlegat. Vi pekar på strukturen, konstaterar att den är åt helvete och kämpar mot den på det sätt vi vill och orkar med. Men vi bär också vår egen ångest. Du får givetvis känna ångest för att du, i ditt eget tycke, "borde" sluta med piffandet och rakandet men den ångesten kommer inte från feminismen utan ifrån patriarkatet som gör det så djävla svårt att reda ut:
vad en gör för sin egen skull, vad en gör för att protestera och vad en gör för att behaga.
Jag både vägrar ha dåligt samvete för när jag sminkar mig och ångest när jag inte gör det. Det är ett dubbelbestraffande av kvinnor som är äldre än rakhyveln. Det är en icke-fråga när det kommer till den enskilda individen men en jättefråga när vi ser en struktur. Strukturer kan förändras av den enskilde individen men ingen kan tvinga dig att ta det ansvaret... också.
Bördan vilar tungt nog på kvinnor ändå. Viljan att som individ trotsa normen KROCKAR med vad du lärt dig hela ditt liv. Visa lite ömhet mot dig själv och inse att du inte behöver klara allt på en gång.
Och vet ni va´? Det suger att skriva inlägg om det här! Det är nödvändigt, om inte annat för min egen sinnesro, för jag läser dessa missförstånd i var- och varannan bloggs kommentarsfält. Men det är otroligt problematiskt att skriva om utseendefrågor då jag i grunden tycker att vi fokuserar för mycket på just KVINNORS utseende. Moment 22, en del saker behöver sägas men det suger att göra det för då fokuserar vi återigen på kvinnors utseende. Jag är så trött på denna onda cirkeln.
Men, här kommer då min poäng, nedkokad till några få meningar:
1/ Feminister som grupp bryr sig inte hur du ser ut eller vad du gör för att försköna dig.
2/ Vi vill peka på en struktur som gör kvinnor mer sårbara för utseendehets och objektifiering.
3/ Punkt nummer två innebär inte att vi dömer enskilda individer eller själva är immuna mot skönhetsnormen.
4/ Vem tjänar på att bilden av feministen, som hatar alla med rakade ben, sprids?
5/ Du som tror att hon finns lite varstans: Var har du träffat/hört/läst om henne? Minns du ens?
Eller är det en myt som blivit till när din ångest krockat med feministisk kritik mot kvinno-normen?
Kan du möjligen ha hört det från någon, som hört det från en bekant, som hört det av sin bryllings tandläkares svåger, som också råkar vara antifeminist?
Just wondering...
Och låt mig nu vara outhärdligt tydlig och skarp för det här verkar behöva sägas! (Fråga mig inte varför.)
JAG har aldrig träffat en feminist som fördömer någon annan för deras omsorg i sitt utseende.
I klartext: Ingen feminist jag känner bryr sig ett piss ifall du rakar benen, sminkar dig eller opererar tuttarna!! (Det EXISTERAR naturligtvis sådana åsikter men de är, i min erfarenhet OTROLIGT ovanliga.)
Det enda jag (och måååånga med mig) gör är att peka ut strukturer som på ett eller annat sätt påverkar kvinnor. Strukturer som är så sammanlänkade med vår självbild att de är svåra att bortse från. Det är heller inte nödvändigt att bortse från dem, men de är viktigt att SE dem.
Outhärdligt många gånger, i diskussioner och i kommentarsfält, uttrycks en önskan om att få "raka benen och ändå kalla sig feminist" och att få "pyssla med sitt utseende ifred utan pekpinnar" :
"Jag gör det för min egen skull" osv...
Jag (och måååånga med mig) hör er, håller med er och säger "Go ahead!"
Min fråga blir då: "Vem har sagt att rakade ben och feminism är oförenligt??"
Ingen jag känner påstår något sådant, inte heller någon jag hört på Tv eller någon skribent.
Alla har vi våra egna områden där normbrytande är extra svårt eller omöjligt. För en del är det rakning och för andra smink och jag lovar er att jag inte värderar det överhuvudtaget. Jag har tex utmanat mig själv när det kommer till rakning och periodvis låtit bli. Nivån av ångest var hanterbar men djävlar om ni tar av mig pincetten!! Plocka ögonbrynen är viktigt för mig ÄVEN om jag vet att det kommer ur en struktur som säger mig att jag måste vara snygg för att vara någon. Guess what: jag kallar mig hard-core feminist iallafall!!
Tror ni män funderar på sina kroppar och förhåller sig till ideal på det sätt vi gör och i samma utsträckning? (För det är ju att förhålla sig till strukturen även om jag låter bli att raka benen.)
Int´så mycke´va´?! När det kommer till kvinnors utseende, och all vår ångest kring det, så är det patriarkatet som ska krossas, inte den fria viljan att måla svart färg på ögonfransar. Allt annat är antifeministisk propaganda och i sällsynta fall en feminist som pratar ur röven. (Det händer faktiskt)
Men rörelsen som sådan är inte exkluderande för kvinnor som bryr sig om sitt utseende FÖR DÅ SKULLE DET INTE FINNAS NÅGON RÖRELSE! Vi är alla slavar under något eller i någon mån påverkad av något ideal. Problemet blir att ta sin egen ångest och skylla den på en rörelse.
Om någon känner sig exkluderad för att Lady Dahmer, eller jag, inte rakar armhålorna så har vi verkligen problem. En MÅSTE kunna peka på strukturer, kritisera dem och belysa dem utan att individer blir ledsna, på ögat, för att de har påverkats av dem. Min rätt att skita i rakhyveln är lika stor som din rätt att använda den och ingendera bör vara värderade.
Vanligtvis är det dock ett värderande... Åt andra hållet. Trycket ATT raka torde vara större än trycket att inte raka, eller vad det nu kan handla om för "förskönande ingrepp".
Vad sägs om att vi släpper HUR/VAR/PÅ VILKET SÄTT och fokuserar på varför. För fokus på kvinnors utseende, i någon riktning, känns förlegat. Vi pekar på strukturen, konstaterar att den är åt helvete och kämpar mot den på det sätt vi vill och orkar med. Men vi bär också vår egen ångest. Du får givetvis känna ångest för att du, i ditt eget tycke, "borde" sluta med piffandet och rakandet men den ångesten kommer inte från feminismen utan ifrån patriarkatet som gör det så djävla svårt att reda ut:
vad en gör för sin egen skull, vad en gör för att protestera och vad en gör för att behaga.
Jag både vägrar ha dåligt samvete för när jag sminkar mig och ångest när jag inte gör det. Det är ett dubbelbestraffande av kvinnor som är äldre än rakhyveln. Det är en icke-fråga när det kommer till den enskilda individen men en jättefråga när vi ser en struktur. Strukturer kan förändras av den enskilde individen men ingen kan tvinga dig att ta det ansvaret... också.
Bördan vilar tungt nog på kvinnor ändå. Viljan att som individ trotsa normen KROCKAR med vad du lärt dig hela ditt liv. Visa lite ömhet mot dig själv och inse att du inte behöver klara allt på en gång.
Och vet ni va´? Det suger att skriva inlägg om det här! Det är nödvändigt, om inte annat för min egen sinnesro, för jag läser dessa missförstånd i var- och varannan bloggs kommentarsfält. Men det är otroligt problematiskt att skriva om utseendefrågor då jag i grunden tycker att vi fokuserar för mycket på just KVINNORS utseende. Moment 22, en del saker behöver sägas men det suger att göra det för då fokuserar vi återigen på kvinnors utseende. Jag är så trött på denna onda cirkeln.
Men, här kommer då min poäng, nedkokad till några få meningar:
1/ Feminister som grupp bryr sig inte hur du ser ut eller vad du gör för att försköna dig.
2/ Vi vill peka på en struktur som gör kvinnor mer sårbara för utseendehets och objektifiering.
3/ Punkt nummer två innebär inte att vi dömer enskilda individer eller själva är immuna mot skönhetsnormen.
4/ Vem tjänar på att bilden av feministen, som hatar alla med rakade ben, sprids?
5/ Du som tror att hon finns lite varstans: Var har du träffat/hört/läst om henne? Minns du ens?
Eller är det en myt som blivit till när din ångest krockat med feministisk kritik mot kvinno-normen?
Kan du möjligen ha hört det från någon, som hört det från en bekant, som hört det av sin bryllings tandläkares svåger, som också råkar vara antifeminist?
Just wondering...
Jag håller helt med dig! Så skönt att höra nån säga ifrån för en gångs skull. Jag är också feminist som plockar ögonbryna, rakar ben och under armarna. För det får jag höra att jag inte är riktig feminist. Va skönt att se att det finns fler som tycker som jag :)
Superbra blogg även om jag är dålig på att kommentera.
Kram på dig! /Emelie
Svar:
aliaslillamy
Emelie
Det är egentligen alla som jag diskuterar feminism med. Sorgligt egentligen när jag tänker på det. Det handlar ju inte om hur man ser ut, så länge man trivs med sig själv :)
Kram på dig!
Svar:
aliaslillamy
Emelie