UTAN OFFER INGEN FÖRÖVARE

Jag vet att jag tjatat om detta förr, men det var ett tag sedan och är högaktuellt när våldtäkter är på tapeten, var och varannan dag. Vi måste prata om det här med att vara ett offer. Jag har skrivit förr om det kniviga i att vara ett offer men att UTAN OFFER FINNS HELLER INGEN FÖRÖVARE!
Det är en viktig mening, vi suger på den och resonerar kring den...
 
Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder offer (i meningen brottsoffer): falla offer för, bli byte för eller drabbas av.
 
Offer är alltså inget som har med identitet att göra och är heller inte något som den drabbade personen kan påverka. En är ett offer utifrån att en drabbats av en utomstående kraft. "Drabbats av" antyder ju också att det inte var, för offret, möjligt att undvika (i generell mening, det mesta en kan drabbas av går ju att undvika genom att sitta hemma i en specialbyggd bunker och äta hälsokost). Ett offer kan en alltså inte göra sig själv till. Däremot kan en identifiera sig med offerrollen och inte bara bli ett offer utan också i hela sin identitet vara ett offer. det är en djävla skillnad. Men med allt prat om att inte låta någon göra en till offer och citat som "av med offerkoftan" kan det ofta kännas som att det är värre att vara ett offer än förövare. Det kan kännas som om man kan välja bort att vara ett offer eller att en genom att vägra vara ett offer kan ha ett bättre liv och att man då också är en stark människa. Starkare än de som accepterar att vara ett offer. Denna retorik känns för mig förbluffande bakvänd och upp och ned. ETT OFFER BLIR MAN NÄR NÅGOT/NÅGON DRABBAR EN UTIFRÅN! Och när vi vägrar vara offer så existerar därmed inte förövaren.
 
Länge existerade inte min förövare. För så länge jag inte erkände mig ett offer för honom så klassades han inte som förövare. Anledningen till att jag inte ville vara ett offer var för att jag trodde att det ordet då skulle BLI min identitet. Men vet ni vad? Jag blev ett offer men det rörde aldrig min identitet och min innersta bild av mig själv. Vad det gjorde (när jag äntligen erkände mig som offer) var att förövaren kom fram i ljuset. Han som aldrig funnits för att jag vägrade säga att någon gjort mig till offer, han fanns helt plötsligt och ju mindre difus han blev desto starkare blev jag. Desto tydligare blev bilden av vad som hänt.
 
Jag tror att många kvinnor ger med sig och har sex mot sin vilja för att om vi säger nej och det inte respekteras så är kränkningen så stor, skammen oerhörd och efterverkningarna så stora att det är lättare att vänta på att det är över. För retoriken kring att vara ett offer talar så ofta om för oss att det är värre, skamligare och smutsigare att vara ett offer än att vara förövare. Till och med människor som haft inbrott vittnar om den diffusa skammen av att någon GJORT en till offer. Skillnaden mot en våldtäkt är att inbrottstjuvens advokat inte "skammar" dig i rätten. Inbrott och stöld existerar även om du glömt att låsa dörren och ingen skammar dig för att du inte byggt en vallgrav, en mur med taggtråd och inte har sjutton vakthundar...
 
Skammen kommer inte inte att försvinna för att vi gör upp med retoriken kring ordet "offer" men med ett medvetet förhållningssätt till ordet och med en medvetenhet kring dess betydelse kan vi se vad vi har att förlora på att prata om "offerkoftor" och liknande dumheter. Vi förlorar inte oss själva i ordet "offer" men vi förlorar förövaren om laddningen i ordet hindrar oss från att göra upp med det som drabbat oss.
 
Om en inte vågar axla att vara ett offer så existerar varken brottet eller förövaren.
 
(Att vägra vara offer kan för många vara ett sätt att överleva eftersom chansen att de skulle få upprättelse i rätten är väldigt liten och det för oss in på ett annat problem. Ett problem som förtjänar några egna inlägg. Men för en själv och sina närmaste kan erkännande av att en gjorts till offer vara befriande... Tror jag.)


Regina

Vilken ögonöppnare jag just fick! Jag är själv en sån som brukar tänka att en inte ska "göra sig till ett offer" utan vara "stark". Efter att ha läst det här vet jag inte hur jag kan ha tänkt så egentligen. Såklart är en ett offer när en blivit utsatt för ett brott!
Och ingen förövare utan offer... Så har jag aldrig sett det. Tack för inlägget

Kram

Svar: tack snälla Regina! jag tänker givetvis att det aldrig är av godo om offerrollen BLIR en människas identitet men det är heller inget som händer automatiskt för att en blir gjord till ett offer. Engelskan har ju ett ord för detta: Victimise, att man blir gjord till ett offer "she was victimised by her rapist". Svenskan har egentligen inget verb för vad förrövaren gör när offret blir gjord till offer och då är det lätt att bara gå på adjektivet (sånt som man är) och tänka att en kan välja bort att vara ett offer. Man kan välja att inte se sig som ett offer (vilket bara förrövaren vinner på) men man kan inte välja bort något som drabbar en. Skillnaden är enorm.Jag tycker om att leka med ord, ta reda på dess exakta betydelse och omvärdera vad ordet egentligen ska laddas med. Det gör mig säkrare i denna virituella värld där ord är det enda vi har och där en inte kan läsa kroppsspråk. Då blir ordets exakta betydelse och individuella laddning viktig.
Nu flummar jag på (borde plugga men vill inte ta tag i det) men jag blir jätteglad när någon förstår exakt hur jag menat, glad i själen. Att bli förstådd av en annan människa är en del av livets mening enligt mig.
En väldigt god helg önskar jag dig!
aliaslillamy



URL:





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?