"Män är ju så lösningsfokuserade"
"Män är mer lösningsfokuserade"
Sant eller falskt?
Jag tycker det är trams.
Det finns helt klart människor som är mer och mindre lösningsfouserade
men att män, som grupp, skulle vara det tycker jag är tramsigt.
Jag kan skriva under på att män och kvinnor har socialiserats in i våra
könsroller vilket lett till att män, som grupp, tränats mer eller mindre i vissa
egenskaper och likadant med kvinnor. Ni fattar va´? Om vi lyfter frågan från
individnivå och till gruppnivån så finns det vissa egenskaper som statistiskt
finns mer eller mindre hos olika kön för att de hör till "könsrollspaketet".
Män står för mer våld i samhället och då kan en, om en diskuterar på gruppnivå,
säga att män är mer våldsbenägna. jag tror också ni fattar att detta inte är något jag tror
kommer ur något bilogiskt utan har fötterna fast förankrade vid att män kan tänka
och välja själva. Jag känner många män som visar ganska lite av det traditionellt manliga.
Som kan jobba med den roll de tilldelats och förändra sitt betende
både som indivin och som grupp. MEN till baka till fråga:
Jag tror att det finns en struktur bortom könsrollerna som också värderar det manliga högre.
Okej! Ni är med? Bra!
jag tror också att det finns en struktur som gärna gör om det vi ser som negativt hos män till något positivt. Något positivt som dessutom fler män innehar. Som har att göra med hur vi uppfattar saker.
Ett sådant exempel är förmågan att lyssna och prata om känslor. Män som grupp anses sämre på det.
Jag skulle vilja gå så långt som till att säga att de, på grund av könsrollerna, ÄR sämre på det (återigen som grupp). För att de tränat mindre på det och inte FÖRVÄNTAS vara så bra på det.
Jag ser det som ett handikapp. Något män och kvinnor lider av och som absolut inte får föras vidare till våra barn. MEN! Vi/patriarkatet/strukturen/könsrollerna påverkar hur vi uppfattar detta.
Det som händer är två saker:
a) Män ursäktas med detta trams:
"De kaan ju inte det här med känslor så bra stackarna"
(Vilket borde göra alla män rasande. Snacka om att klappa på huvudet.)
eller b) Vi kallar det att män "är mer lösningsfokuserade"
typ: "Han förstod nog inte att du bara ville prata av dig utan började genast tänka på lösningar"
Tillåt mig gapflabba!!! *Flabbar högt och ironiskt*
Jag vet inte hur ni gör när ni löser problem men jag tenderar att vilja veta VAD problemet är innan jag löser det?!? För att vara lösningsfokuserad krävs att du är en bra lyssnare, mängder med empati samt en smula handlingskraft. Att vara sämre på att samtala om och analysera känslor gör en inte automatiskt till en Lösningsfokuserad person. det hänger inte ihop. det är en myt. INGEN löser problem utan att noga sätta sig in i och analysera VAD problemet är. Ibland är det jättelätt: Någon är ledsen och behöver en kram. Eller: någon känner sig ensam och behöver prata med någon. Ibland är lösningen inte av mekanisk karraktär. Lösningen är inte ÅTGÄRDANDET utan HUR du lyssnar och vad du gör med informationen. Hur många gånger har vi hört att män är mer lösningsfokuserade??
Det spär på en myt som inte hjälper någon. Inte kvinnorna och inte männen. Det enda den gör är att dölja problemet. Jag känner flera lösningsfokuserade kvinnor och män men har, egentligen, aldrig sett bevis på att män (återigen, som grupp) fokuserar så djävla mycket på problemlösning...
Däremot har jag flera gånger hört oempatiska män ursäktas med frasen "Jaa, men du vet ju att män är så lösningsfokuserade" medan jag själv tänkt:
"Men han lyssnade ju inte! Om han nu är så lösningsfokuserad så är det väl DET som lösningsfokuserandet bygger på??"
Denna myt hamnar i samma fack som att "män inte snackar skit om varandra" och att de är "rakare med sina känslor". Tramsiga omskrivningar för att dölja att vi inte lärt våra söner att lyssna och vara medkännande. Klyschor som gör ett tillkortakommande till en tillgång:
"Jaha, låg du på golvet och grinade så snoret sprutade och behövde en kram av
mannen som säger sig älska dig. men du veet ju att män är så lösningsfokuserade.
Han glömde väl bort sig när han tänkte så förfärligt mycket på lösningen att han
missade att du grät... Och sedan förra veckan, när det hände, har han säker tänkt
varje minut på lösningen eftersom han är man och de äääär ju så...."
STOOOOOOOOOOOOOP!
För att få kallas lösningsfokuserad (oavsett om du är man eller kvinna) ska du:
1. Lyssna
2. Ställa frågor
3. Formulera problemet
4. Presentera problemet för den som faktiskt har det
5. Lyssna (eftersom den som har problemet har sista ordet på definitionen)
6. Fundera över lösningen
7. Presentera lösningen
8. Lyssna (ifall personen med problemet vill ha hjälp eller bara vill berätta)
överväg möjligheten att lösningsfokuserad innebär dessa punkter eller några av dom.
Skrota sedan myten att män, som grupp, är lösningsfokuserad med kvinnors känslomässighet som motpol. Mitt resonemang utesluter inte att det finns massor med lösningsfokuserade män. men poängen är att alla inte är det och att brist på empati eller träning i analys av känslor förklaras med att
män skulle vara lösningsfokuserade.
DET ÄR TRAMSIGT.
Den typiskt kvinliga, motpolen till lösningsfokuserad, är att vi är så braaaaaaa på känslor.
Och visst finns det många kvinnor som är bra på känslor, att definiera dem, analysera dem och sätta ord på dem. Absolut, MEN, när det passar patriarkatet förvandlas denna förmåga till något negativt. Det heter att vi är överkänsliga, ev. har mens, hysteriska och labila. Det gååår inte att förstå sig på oss.
Traditionellt manliga egenskaper hyllas eller omvandlas till något bättre medan det traditionellt kvinnliga visserligen kan vara bra men bara när det passar strukturens syften.
Jag har en as-bra make, men i tidigare relationer har detta varit ett mönster jag inte kunnat sätta fingret på. Något som skavt och gjort mig förvirrad, typ:
"Jaha, nyss var jag känsloexpert som hjälpte den lilla hjälplösa mannen att komma i kontakt med sina känslor men så fort det passar honom är jag outgrundligt känslosam och hysterisk, vad är det för fel på mig??"
I relation till en del män har jag till och med tappat greppet om min egen självbild. Jag har letat alla svaren hos mig själv och därmed också fördömt mig själv när något gnisslat. vad jag borde ha gjort var att lyfta blicken och se situationen i sin kontext. men det är skitsvårt. Först nu är vissa mönster så oerhört tydliga för mig.
Vad tycker ni? Är det bara jag som stöter på detta tramsiga påstående både nu och då?
vad lägger ni in i lösningsfokuserad? Ordet är ju rätt hårt bundet till den manliga könsrollen och min tes är att det är trams - ett sätt att släta över dåligt lyssnande eller oförmåga att sätta ord på känslor.
