Jag hade på mig arbetskläder som min arbetsplats tillhandahöll.
Svarta chinos och en långärmad svart ribbtopp med obefintlig urringning.
Synd bara att byxorna inte passade min kropp. Eftersom min rumpa
var av det större slaget så glappade de i midjan. Men det var okej, faktiskt
ganska skönt att de inte smet åt där. Jag sitter i fikaavdelningen på min
rast. Den hör ihop med resten av arbetsplatsen för att kunder ska kunna
ställa frågor även om vi sitter och fikar. Vi vill vara bäst på kundbemötande.
Jag sitter med ryggen mot butiken, på en barstol, och blåser på mitt kaffe.
Jag hör att det plingar i dörren men vänder mig inte om. Snart kommer en
kollega och tar hand om kunden. Jag har min första rast på en rätt lång dag.
Plötsligt känner jag fingrar som löper efter min rygg, i glipan mellan byxa och
tröja, som kommer av att jag lutar mig framåt över min kaffekopp. Fingrarna
fortsätter ner i glipan mellan byxa och rygg och "pillar" mellan skinkorna.
Jag fryser till is och ögonblicket är över innan jag hunnit vända mig om. Jag tänker
att det MÅSTE vara min make som skojar med mig. Det var naturligtvis han som
kom när det plingade i dörren! Men han är tidig och brukar aldrig skoja på det sättet.
När jag väl tänker på det är det verkligen inte i linje med hur han brukar göra.
Men det MÅSTE vara han! Jag vänder mig om med ett leende. Så inser jag vad som hänt.
En helt främmande man har haft sin hand i mina byxor, med flit, han ler mot mig.
Han ser inte ut som ett "Gubbslem". Han ser ut som en vanlig farbror i sextioårs åldern.
Mitt leende dör. Vad ska jag göra? Vad förväntas jag göra? Nita aset? Börja grina eller
skratta bort det. Men innan jag hinner reagera säger han:
"Sitter man så där, då får man skylla sig själv, eller hur?"
Jag vet inte vad jag ska säga. Så han sätter sig på stolen mitt emot mig och upprepar:
"Om man sitter så där så ber man om det. Då får man skylla sig själv eller hur?"
Mina arbetskamrater kommer dit för att kolla in den nya kunden samtidigt som jag svarar:
"Skylla sig själv? Är det så man brukar säga till offer för sexuella trakasserier?
Ingen annan fattar vad vi pratar om och han mumlar ett svar som jag inte hör. Plötsligt har vi vittnen. Men jag skäms för att jag inte nitat honom i första läget. Chocken i kombination med att jag inte vet vem han är. Kanske är han vän med mina kolleger... Kanske är han den stora kunden vi behöver för att expandera... Det BORDE inte spela någon roll men skammen är så stor att jag inte vågar chansa och göra saker värre. Kanske vända kolleger emot mig? Jag står inte ut en sekund till och flyr till mitt kontor och försöker få mina händer att sluta skaka. Jag fryser och är grinfärdig. Jag önskar att jag hade en stor oformlig kappa att ta på mig för plötsligt SKÄMS jag för min egen kropp. Så står han i dörren. Han ser överraskande nervös ut och "hoppas att jag ursäktar" samt upprepar att jag måste förstå att jag "får skylla mig själv". Jag gömmer mina skakande händer under skrivbordet och säger:
"NEJ, ursäkten är INTE godtagen och du ska gå här ifrån, NU!"
Dagen efter kommer han in och står i kontorsdörren igen. Han vill köpa saker i vår butik och han vill ha hjälp av mig. Jag säger bara "NEJ!" och ropar på en kollega som får hjälpa honom.
När jag väl berättade för mina kolleger blev det olika reaktioner. Den vanligaste var:
"Varför nitade du honom inte?" Följt av:
"Du som har så mycket skinn på näsan VARFÖR nitade du honom inte?"
Idag vet jag lite mer om honom. Han har familj, döttrar och ett företag med gott rykte.
Men jag såg honom aldrig mer i butiken. Jag glömde hur han såg ut och vad han hette.
Jag berättade för mina närmaste men kände aldrig att jag klarade att anmäla eller göra livet surt för honom. Jag förutsatte att det bara skulle slå tillbaka mot mig själv.
Men jag vet ju bättre!! Jag vet ju att det inte var mitt fel men ändå är skammen min.
Poängen med detta inlägg är inte att ni ska tycka synd om mig. För enligt min erfarenhet så har de flesta kvinnor upplevt något liknande eller värre. (Jag har varit med om värre!) Det är en historia som spelar roll för att HUR ologiskt den än kan verka så VAR skammen min. Först provocerade jag fram attacken för att sedan inte försvara min egen ära och bruka våld. DET är lögnen som är så utbredd att inte ens en enveten feminist, med sjukt mycket skinn på näsan, kan skaka av sig. Och när jag tänker på det så skäms jag än mer...
MEN i själva verket hade jag inget ansvar för attacken och noll ansvar för att försvara min egen ära. ALLT låg hos honom. Jag borde inte ta på mig en smula av det som hände. Den mannen var ingen psykopat. Han var en helt vanlig farbror som uppfostrats att tro att han hade rätt till min kropp för att en centimeter av huden på min rygg syntes. Jag hatar inte män, JAG HATAR MANSROLLEN och jag är rädd för män jag inte känner. Jag skyller inte på alla män, jag skyller på ett sexistiskt, objektifierande
samhälle. Jag skyller på patriarkatet som upprätthålls av omgivningens respons. HAN ansvarade för övergreppet och dess följder samtidigt som detta inte hände i ett vakuum. Vi lever i ett samhälle där kvinnor är till för män och där våra kroppar objektifieras. Om han sett mig som en person, som hans dotter eller sin fru, hade han aldrig gjort det (förutsatt att han inte VAR psykopat) men för honom var jag inte en person. Jag var något som visade en centimeter hud och därmed fanns till för honom.
Jag har skrivit det förut: Det är omöjligt för mig att förstå att alla män som har döttrar, systrar, mammor, fruar och kvinnliga vänner INTE är feminister. OMÖJLIGT! Vi pojkföräldrar har en outsägligt viktig uppgift. Att fostra morgondagens män. Män som ser världen på ett helt annat sätt. Gudrun hjälpe oss!!
Emelie