Godermorgon!
Rätt länge har jag funderat kring objektifiering.
Närmare bestämt huruvida det är okej om man
bryter normen. Exempel är utvik av mulliga tjejer
som vill "Visa att det är okej att inte vara size zero",
utvik med kroppsbehåring, celluliter och tigerränder.
Jag som en kurvig, snygging, har betackat mig för den sortens "hjälp". tack men nej tack, liksom. Att byta en norm mot en annan är liksom inte min melodi. Att vara smal, plattbröstad och rakhöftad är ju precis lika utanför normen som den form jag har. Döda objektifieringen, är mitt måtto. Där handlar det ju om människosyn. Objektet finns där för alla att konsumera och det rimmar illa med min syn på människor. Dessutom tycker jag att när man försöker bryta utseendehetsen med att, helt enkelt, bredda utbudet så fokuserar man LIK FÖRBANNAT på utseende. Som om vi mulliga skulle behöva att någon "okejar" vår kroppsform. Det i sig antyder ju att vi har annledning att känna oss dåliga... Yada, yada, yada.
You´ve heard me sin this song before, liksom.
Fick en kommentar häromdagen som funderade kring huruvida hon (modell större) skulle vara smickrad i en OnePiece som den jag köpt. Yours truly gick genast igång och försökte förklara hur fin den kan vara på en mullig kropp... Dubbel moral much??! Som om det spelar någon roll. Om man tycker att ett plagg är snyggt och bekvämt är det väl skitsamma hur den sitter. Jag försöker inte skuldbelägga de som klär sig för att framhäva tillgångar och dölja (enligt normen) små skavanker. Jag gör det själv. Men jag har en önskan om att slippa tänka så... I have a dream, liksom.
Nu hamnade jag på ett stickspår här... åter till min poäng:
Jag tror att ju fler som är stolta över sin kropp, och vågar visa det, ju mer NORMALISERAR vi olika kroppstyper. Hemsidan "mammaformer" (som finns att hitta hos http://blogg.alltforforaldrar.se/apan/ ) har till exempel hjälp mig med min "mammakropp". Jag hade inga större klagomål iof, men numera hajjar jag inte till över förändringen. Jag älskar den. Tigerränder, volanger och tomma tuttar har gått från något, som bryter normen och är lite läskigt, till något att beundra och vara stolt över.
Likadant med Lady Dahmers mensbinda (som fick folk att gå i taket när hon lade upp den för världen att se). Jag har själv känt mig äcklig och ofräsh när jag har mens (och hela den känslan är inte borta) men hela det fenomenet "Mensbindor" har normaliserats, så pass, att jag inte hajar till längre.
Likadant med min egen och andras kroppsbehåring. Jag har alltid förespråkat individens val att se ut som de vill men har ändå reagerat på mitt och andras hår. ( i meningen hår under armar, på ben och på snippan.)
Vart vill jag komma?? Jo!
Alla har sina preferenser av vad de tycker är snyggt, attraktivt osv. Kanske är det svårt att ändra. Men om vi normaliserar de bilderna så kommer människors preferenser att breddas, tror jag. Kvinnokroppen med alla sina ljuvligheter och hyss kommer inte att vara lika hemlig, skambelagd och satt på piedestaler. Skit i motreaktionerna. Ju fler av oss som vågar ta till oss våra egna kroppar och älska dem. Desto mindre konstigt/provocerande kommer det att vara. Det är något helt annat och långt mycket mer genomtänkt än utvik i syfte att "stärka tjejers självförtroende". En hemsida med mammakroppar och livshistorier är inte objektifiering. Mina egna åsikter om vad som är tilltalande har helt klart breddats. Skit i vad som är vackert, det är oviktigt. Att ersätta en norm med en annan är att byta fängelse mellan varandra. Men att normalisera alla sorters kroppar gör människor mindre provocerade och mindre dömande. Näthatande as kommer alltid att finnas, men alla "råd" i all "välmening" till människor som bryter normen kommer kanske att ebba ut.
Jag ska inte påstå att jag kommer att våga göra det Lady Dahmer vågar göra men jag är tacksam för det jobb hon gör.
SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma