Jag älskar mitt liv!
Häpp, häpp hämskt synd om My just nu... HÄÄÄÄÄMSKT!
(Och jaa, jag vet att stavningen är åt skogen ovan men
ordskojjeriet skulle funka halvdåligt annars...
det är ju djävligt roligt nu)
Tillbaka till hur hämskt, hämskt synd det är om mymamman.
Igårkväll kände jag mig bättre och cyklade iväg för lite tjejtid
med Alex medan min tre favvo-gossar sov. UNDERBART var det!
Sedan hostade jag, och hostade och hostade och hostade. Klockan tre
började jag klocka pauserna mellan hostelishostarna och fick aldrig ihop
mer än 20 sekunder. Jag hade panik och sov dessutom ensammen eftersom
twinsen börjar grina när mamma låter som ett astmatist lejon som stött tån
i tröskeln. Jaa, det var / är så synd om mig att jag då och då gråter en skvätt
rörd av mitt eget elände och misär. Vanligtvis är jag inte en person som slösar tid
på att tycka att livet är orättvist (det är det ju liksom, sluta flänna) men idag känns
det verkligen som att Myfamiljen behöver ett break. Kollade febern och konstaterar
att den är tillbaka. Buuhuhu!! Vill att mamma ska krama mig och säga "liiila, liila gumsan".
Men igår var också fantastisk på många sätt och helt underbar när Vilgot pekar på mig
när jag går förbi honom och säger "MAMMA". Stryk stycket ovan! Jag älskar mitt liv!!
Lämnar er med det lyckliga påståendet!
(Och jaa, jag vet att stavningen är åt skogen ovan men
ordskojjeriet skulle funka halvdåligt annars...
det är ju djävligt roligt nu)
Tillbaka till hur hämskt, hämskt synd det är om mymamman.
Igårkväll kände jag mig bättre och cyklade iväg för lite tjejtid
med Alex medan min tre favvo-gossar sov. UNDERBART var det!
Sedan hostade jag, och hostade och hostade och hostade. Klockan tre
började jag klocka pauserna mellan hostelishostarna och fick aldrig ihop
mer än 20 sekunder. Jag hade panik och sov dessutom ensammen eftersom
twinsen börjar grina när mamma låter som ett astmatist lejon som stött tån
i tröskeln. Jaa, det var / är så synd om mig att jag då och då gråter en skvätt
rörd av mitt eget elände och misär. Vanligtvis är jag inte en person som slösar tid
på att tycka att livet är orättvist (det är det ju liksom, sluta flänna) men idag känns
det verkligen som att Myfamiljen behöver ett break. Kollade febern och konstaterar
att den är tillbaka. Buuhuhu!! Vill att mamma ska krama mig och säga "liiila, liila gumsan".
Men igår var också fantastisk på många sätt och helt underbar när Vilgot pekar på mig
när jag går förbi honom och säger "MAMMA". Stryk stycket ovan! Jag älskar mitt liv!!
Lämnar er med det lyckliga påståendet!
