HormonHaggan anfaller...
Fy fan vad jag hatar att pumpa min hemtrevliga kropp med hormoner.
Jag har klarat mig relativt bra från både gråt och morr, men idag....
Jag vet inte om det är hormonerna eller sviterna av att jag har gått och
varit skräckslagen så länge. Konstant skräck. De få sekunderna av hopp
vänder alltid till skräck eftersom man vet att sorgen kommer bli större
om man unnar sig att hoppas...
Tvångsmässig stryker jag min Jultomte-svullna mage och upprepar det
enda ord som betyder något: Stanna, snälla stanna hos oss
Jag har inte heller unnat mig att gråta, det känns som att dammarna kan brista
av bara en droppe saltvatten och jag kan drunkna. Eller åtminstone kämpa mot
vågor och strömmar i månader, om de brister.
Två tecken på att inte ens jag kan hålla fasaden uppe hela tiden (jag skyller på hormonerna):
* Jag skällde ut en liten flicka under min morgonpromenad med Roffe!
Jaa, ni hörde rätt JAG SKÄLLDE UT EN LITEN FLICKA! Traumatiserade henne
för livet skulle jag tro. Hon matade Roffe med godis medan jag var ouppmärksam.
När hon kom tillbaka med mer godis spände jag ögonen i henne och påpekade att
hundar kan bli sjuka av godis som människor äter. Hon var typ 8-10år. Jag skäller
väl inte ut bäbisar så hormonell jag är! Men jag KAN ha överreagerat...
I mitt eget huvud är jag nu föralltid stämplad som den galna kvinnan som skällde
ut den blonda flickan som ville bjuda vovven på godis.
* Jag ringde och berättade för maken att jag beställt golvfärgen till köket.
När han inte omedelbart kom med glada tillrop och oförställd munterhet
fick jag panik...
Jag började gorma med hög, gäll röst. Jag ylade att jag vägrade ringa upp
färgaffären igen, att han var en negativ surkart och att om han inte gillade
mitt val så var det hans problem. När han inte genast hojtade att jag var ett geni
och att han litade på mitt val så vrålade jag att jag skulle lägga på. Varpå maken
kom ikapp och frågade "vad är det som händer??"
Då gormade jag vidare, påpekade att jag proppat i mig massor med hormoner
och att han borde kunnat förstå varför jag reagerade som jag gjorde. Nästa gång
,tipsade jag, borde han vara oförställt glad direkt och inte ifrågasätta mig med sin
tystnad... Inte helt stabil...
Men ljuvliga maken ringde upp sedan och gullade lite och jag bad om förlåtelse.
Jag har inte tid att vara hormonell, rädd och panikslagen! Än mindre att ha ständig värk i magen.
Vi ska renovera, gräva i trädgården och flytta under den närmaste veckan!!
Paniiiiiiiik!!!
Jag har klarat mig relativt bra från både gråt och morr, men idag....
Jag vet inte om det är hormonerna eller sviterna av att jag har gått och
varit skräckslagen så länge. Konstant skräck. De få sekunderna av hopp
vänder alltid till skräck eftersom man vet att sorgen kommer bli större
om man unnar sig att hoppas...
Tvångsmässig stryker jag min Jultomte-svullna mage och upprepar det
enda ord som betyder något: Stanna, snälla stanna hos oss
Jag har inte heller unnat mig att gråta, det känns som att dammarna kan brista
av bara en droppe saltvatten och jag kan drunkna. Eller åtminstone kämpa mot
vågor och strömmar i månader, om de brister.
Två tecken på att inte ens jag kan hålla fasaden uppe hela tiden (jag skyller på hormonerna):
* Jag skällde ut en liten flicka under min morgonpromenad med Roffe!
Jaa, ni hörde rätt JAG SKÄLLDE UT EN LITEN FLICKA! Traumatiserade henne
för livet skulle jag tro. Hon matade Roffe med godis medan jag var ouppmärksam.
När hon kom tillbaka med mer godis spände jag ögonen i henne och påpekade att
hundar kan bli sjuka av godis som människor äter. Hon var typ 8-10år. Jag skäller
väl inte ut bäbisar så hormonell jag är! Men jag KAN ha överreagerat...
I mitt eget huvud är jag nu föralltid stämplad som den galna kvinnan som skällde
ut den blonda flickan som ville bjuda vovven på godis.
* Jag ringde och berättade för maken att jag beställt golvfärgen till köket.
När han inte omedelbart kom med glada tillrop och oförställd munterhet
fick jag panik...
Jag började gorma med hög, gäll röst. Jag ylade att jag vägrade ringa upp
färgaffären igen, att han var en negativ surkart och att om han inte gillade
mitt val så var det hans problem. När han inte genast hojtade att jag var ett geni
och att han litade på mitt val så vrålade jag att jag skulle lägga på. Varpå maken
kom ikapp och frågade "vad är det som händer??"
Då gormade jag vidare, påpekade att jag proppat i mig massor med hormoner
och att han borde kunnat förstå varför jag reagerade som jag gjorde. Nästa gång
,tipsade jag, borde han vara oförställt glad direkt och inte ifrågasätta mig med sin
tystnad... Inte helt stabil...
Men ljuvliga maken ringde upp sedan och gullade lite och jag bad om förlåtelse.
Jag har inte tid att vara hormonell, rädd och panikslagen! Än mindre att ha ständig värk i magen.
Vi ska renovera, gräva i trädgården och flytta under den närmaste veckan!!
Paniiiiiiiik!!!
Hördu min allra underbaraste hormonhagga, det är helt okej att släppa dammarna. Vad är det värsta som kan hända? Du drunknar inte, jag lovar. Passa på nu medan du flyter på jultomtemagen, sötaste. Puss!
Alex