Vad jag saknar i skicklighet kompenserar jag med vision, vilja och tjurskallighet
Jag hatar min symaskin... och den hatar mig. Vi är ovänner och dödsfiender som måste samarbeta och inte sällan resulterar det i att blod spills, eder svärs och hot om fysiskt våld uttalas. Jag har sytt fast mina byxor i tilltänkta projekt, sytt fast dukar, jaa till och med mitt hår. Jag har svurit, sytt fel, svurit lite till och sprättat. Jag har mätat noga och sytt fel, jag har struntat i att mäta och sytt groteska skapelser, jag har sprättat kilometervis för att göra om samma misstag som resulterade i sprättandet från början. Jag har talat med snäll röst till åbäket och svurit och gormat åt maskin-helvetet utan att märka någon skillnad... Kort sagt: Vi ligger i krig!!
Och varför bloggar jag då om detta?
Joo, jag kan ibland ge intrycket av att jag är sömmerska...
...tydligen...
De som känner mig på nära håll skulle skratta ihjäl sig vid blotta tanken.
Jag har på senare tid fått förfrågningar om diverse sömnadsarbeten.
Grannen och mäklaren går tydligen under villfarelsen att jag jobbar med sömnad...
* Platts för fniss*
Visst jag syr en hel del...
...men jag fuskar så in i helvete och har inga föreställningar om perfektion.
Jag vet hur jag vill att slutresultatet ska bli och så fuskar, slarvar och gormar jag mig till ett resultat som gör mig nöjd. Andra planerar för perfektion och ger antingen upp när det jävlas eller börjar aldrig på projektet för att det blir för komplicerat. Jag saknar all kunskap innom sömnad och jag skiter i det!! Jag syr till mig själv och till mitt hem och många gånger lyckas jag (listigt) dölja mina misstag (åtminstone på håll) och framförallt - Det blir gjort!
Maken frågade en gång stillsamt:
"Men vilda kvinna, om du hatar att sy...
...och inte kan sy...
Varför inte börja med en enkel kudde
istället för en kudde i lapptäckesteknik?"
Svaret är enkelt, jag har sett hur jag vill ha kudden för mitt inre öga och då vill jag skapa det.
Det må kosta blod, svett och tårar men förr är jag utan kudde än att jag ger upp min vision och inre bild!! Men visst, jag låter inte vackert när jag sitter och "attack-gasar" och svär osande...
En gång gick det så långt att min mormor sa:
"Julia...(paus för att understryka allvaret) om du
fortsätter att åkalla satan så går jag härifrån."
...och då är min mormor inte en kvinna som är särdeles from. Hon kan ta till den gamla hederliga franskan om tillfället kräver.
Ikväll har jag duellerat min ärkefiende och producerat en djävla kudd-djävel till Roffes korg.
Den är inte perfekt men den duger åt vovven.
Alltså du är för underbar. Jag ligger halvt dubbelvikt här i soffan. HAHAHA så infernaliskt roligt. Du ger liksom ordet humor ett ansikte.
P.s Jag hejar förstås på dej
Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan