Varför...?

Jag har tidigare gormat om frånvaron avv upprörda män!
(Varför de inte upprörs, och agerar tydligt, när kvinnor diskrimineras. De flesta män älskar ju någon kvinna liksom. Men mer om detta kan ni läsa om i tidigare inlägg under rubriken feminism.)

Hur som helst läste jag Nina Ruthströms blogg (innehåller allt från fantastisk inredning till feminism och barnuppfostran) där hon i sin tur refererar till en blogg där man ställer en obekväm fråga.
I kölvattnet av debatten om Birgitta (Folkpartisten och feminismen), som är nyutnämnd EU-minister och snart ska föda sitt första barn, och reaktionerna på huruvida hon traumatiserar sitt barn genom att lämna det med pappan.
Frågan är varför män (speciellt pappor) inte blir rasande över bristen på förtroende, som media och trångsynta privatpersoner, visar just män/pappor.

Män har väl i alla tider tagit sig friheten att låta karriär gå före sitt eget blod. Varför gormar folk när en kvinna tar sitt uppdrag på allvar?? Om jag vore hennes gubbe skulle jag bli as-förbannad över åsikterna om att barnet skulle lida av att vara hemma med honom. Detta är liksom toppen av isberget när det kommer till åsikten "endast mamman duger". Okej att ni män inte engagerar er i debatten om mammors lidande karriärer och efterhalkning på pensionsfronten. Men att ni inte blir vrålande babianer när dårarna dumförklarar pappor och stämplar män som lallare som inte kan ta vara på sin egen avkomma!!!

"That´s just weird!"

By the way... Jag planerar att vara hemma med mina eventuellt kommande barn... där är jag inte konsekvent. Men det skulle förvåna mig om inte maken tyckte att det var orättvist och är det ekonomiskt försvarbart så tycker jag att dett är både hans och barnets rättighet att få en tid tillsammans.
Men jag vill vara hemma med bebisen... så mycket dubbelmoral bor det i mitt hjärta!!

Kärlek och harmoni!





NAMN
 

MAIL


URL


SKRIV DIN KOMMENTAR


Spara?