Vådan av att "göka"
Inspirerad av Lady D (min nya favvo-blogg) började jag reflektera över mit eget raknings-beteende...
"Jaha" -tycker kanske någon - "från rakningebeteende till gökning är väl ändå steget ganska långt".
Men si där har ni fel.
Jag måste nog dra hela storyn...:)
Det var en gång en helt vanlig kvinna som en helt vanlig vinterdag, skulle ta en helt vanlig simtur (..på badhus).
Kvinnan i fråga var också en helt vanlig feminist som drömde om att en dag slita sig loss från patriarkatets bojjor, fly från fängelset könsroller och besegra draken utseendefixering.
Precis som för många reflekterande kvinnor var detta lättare vissa dagar och svårare andra.
I ryggmärgen hade hon samhällets åsikt om kroppshår på kvinnor och i huvudet vetskapen om sitt eget värde.
Allt som oftast vann kunskapen i ryggmärgen och benen rakades rutinmässigt...
Men denna vanliga vinterdag var det länge sedan en hyvel rört hennes ben och tiden att simma var kort. Ingen tid att falla för samhällets tryck fanns och till badhuset begav hon sig med lurviga ben.
(Återgår nu till jag-form, sagostuket var roligt en stund, men jobbigt.)
Begav mig alltså till badhuset, helt övertygad om att jag skulle klara att simma mina längder (trotts motståndet av en regnskog på benen) utan att reflektera över rådande normer rörande kroppsbehåring.
Det var ju trotts allt förmiddag = få människor på badhuset, och således måttligt utmanande för självkännslan.
Sagt och gjort avklarades duschen utan att jag blev jagad ut ur "tjejernas" och jag spatserade mot dörren med skylten "SIMHALL" på. Bestämde mig för att först kika ut innan jag snabbt "lubbade" mot bassängen. Jag menar Brad Pitt skulle ju kunna befinna sig i Sverige, i vår lilla stad, på vårt badhus i full färd med att simma bland oss "normal people"...
Gällande att "lubba" till basängen vill jag säga "Don´t try this at home kids!"
Det gör svin-ont att ramla på kakel-bara så ni vet! (Men det är en annan historia.)
Min snabba "kik" ut i simhallen etablerade två insikter...
Nr 1: En kille från min högstadieskola fanns i byggnaden.
Nr 2: Jag hade håriga ben.....................................!!!!!!!
Dessa två små bitar information totalt demolerade mitt goda självförtroende och reaktionen av mig, en smart & rolig kvinna, blev att genast börja leka tittut!
Oförmögen att skutta i plurret stod jag vid dörren till simhallen och "Gökade".
Var femte sekund kikade jag ut (som göken i ett gökur) för att se om kusten var klar.
Mina medsystrar som såg mig måste ha trott att jag var helt kokko (pun intended)!!
Jag, och hela min person, förvandlades till en gökande dåre på 0,1 sekund!
Kunde för mitt inre höra hur killen i fråga berättade för mina gamla kasserade kompisar om hur mina (vrålbabianens) ben var som hämtade från "Apornas planet".
Sensmoralen i denna story är inte bara utseendefixeringens påverkan på oss alla och vilket handikapp den är (speciellt för kvinnor) utan oxå en uppmaning till alla kvinnor (och män) att sluta "Göka"!
Inte alltid men då och då. Bara för att bevisa för oss själva att vi duger och kan utmana våra inlärda beteenden.
Kanske kan vi då få vara som vi är! Rakade eller orakade utifrån vad vi vill.
(Obs! Vad vi vill bör inte blandas ihop med vad vi vill utifrån vad samhället anser vackert - oftast är det svårt att veta vad som är vad.)
Ska försöka leva som jag lär men det är inte lätt! Inga löften!
Kanske träffar ni mina håriga ben i simhallen i vinter, eller så träffar ni mina rakade ben... och i värsta fall finner ni mig "Gökande" i dörren :)
Jag kämpar på!
Kärlek och harmoni!
"Jaha" -tycker kanske någon - "från rakningebeteende till gökning är väl ändå steget ganska långt".
Men si där har ni fel.
Jag måste nog dra hela storyn...:)
Det var en gång en helt vanlig kvinna som en helt vanlig vinterdag, skulle ta en helt vanlig simtur (..på badhus).
Kvinnan i fråga var också en helt vanlig feminist som drömde om att en dag slita sig loss från patriarkatets bojjor, fly från fängelset könsroller och besegra draken utseendefixering.
Precis som för många reflekterande kvinnor var detta lättare vissa dagar och svårare andra.
I ryggmärgen hade hon samhällets åsikt om kroppshår på kvinnor och i huvudet vetskapen om sitt eget värde.
Allt som oftast vann kunskapen i ryggmärgen och benen rakades rutinmässigt...
Men denna vanliga vinterdag var det länge sedan en hyvel rört hennes ben och tiden att simma var kort. Ingen tid att falla för samhällets tryck fanns och till badhuset begav hon sig med lurviga ben.
(Återgår nu till jag-form, sagostuket var roligt en stund, men jobbigt.)
Begav mig alltså till badhuset, helt övertygad om att jag skulle klara att simma mina längder (trotts motståndet av en regnskog på benen) utan att reflektera över rådande normer rörande kroppsbehåring.
Det var ju trotts allt förmiddag = få människor på badhuset, och således måttligt utmanande för självkännslan.
Sagt och gjort avklarades duschen utan att jag blev jagad ut ur "tjejernas" och jag spatserade mot dörren med skylten "SIMHALL" på. Bestämde mig för att först kika ut innan jag snabbt "lubbade" mot bassängen. Jag menar Brad Pitt skulle ju kunna befinna sig i Sverige, i vår lilla stad, på vårt badhus i full färd med att simma bland oss "normal people"...
Gällande att "lubba" till basängen vill jag säga "Don´t try this at home kids!"
Det gör svin-ont att ramla på kakel-bara så ni vet! (Men det är en annan historia.)
Min snabba "kik" ut i simhallen etablerade två insikter...
Nr 1: En kille från min högstadieskola fanns i byggnaden.
Nr 2: Jag hade håriga ben.....................................!!!!!!!
Dessa två små bitar information totalt demolerade mitt goda självförtroende och reaktionen av mig, en smart & rolig kvinna, blev att genast börja leka tittut!
Oförmögen att skutta i plurret stod jag vid dörren till simhallen och "Gökade".
Var femte sekund kikade jag ut (som göken i ett gökur) för att se om kusten var klar.
Mina medsystrar som såg mig måste ha trott att jag var helt kokko (pun intended)!!
Jag, och hela min person, förvandlades till en gökande dåre på 0,1 sekund!
Kunde för mitt inre höra hur killen i fråga berättade för mina gamla kasserade kompisar om hur mina (vrålbabianens) ben var som hämtade från "Apornas planet".
Sensmoralen i denna story är inte bara utseendefixeringens påverkan på oss alla och vilket handikapp den är (speciellt för kvinnor) utan oxå en uppmaning till alla kvinnor (och män) att sluta "Göka"!
Inte alltid men då och då. Bara för att bevisa för oss själva att vi duger och kan utmana våra inlärda beteenden.
Kanske kan vi då få vara som vi är! Rakade eller orakade utifrån vad vi vill.
(Obs! Vad vi vill bör inte blandas ihop med vad vi vill utifrån vad samhället anser vackert - oftast är det svårt att veta vad som är vad.)
Ska försöka leva som jag lär men det är inte lätt! Inga löften!
Kanske träffar ni mina håriga ben i simhallen i vinter, eller så träffar ni mina rakade ben... och i värsta fall finner ni mig "Gökande" i dörren :)
Jag kämpar på!
Kärlek och harmoni!
