Skräcken att fostra...
Bland mina favoritbloggar pågår en debatt om huruvida det är okej att önska sig det ena eller andra könet på sitt ofödda barn. Den debatten lägger jag mig inte i eftersom jag tycker mig se vettiga åsikter på båda sidor. Jag själv lider av kroniskt dåligt samvete så jag skulle nog inte våga önska.
Jag låter inte tankarna vandra dit. Det kan iof ha att göra med min oförklarliga barnlöshet (som vi försöker råda bot på) men jag skulle nog inte tillåta mig att önska ändå.
Det som slår mig när frågan stöts och blöts är två saker.
Det första är att ett barn, oavsett kön, naturligtvis skulle vara välkommet hos oss.
(Därmed inte sagt att jag tycker det är fel att önska - har inte bestämt mig på den frågan :)
Det andra är att även om en flicka skulle vara en gudagåva så känner jag skräck inför att uppfostra en flicka. Den skräck jag känner är inte negativt riktad mot min eventuella dotter utan är riktad mot samhället!! Jag minns ju själv hur det var att växa upp till kvinna och det var ingen lek.
Jag vet oxå att det måste vara otroligt svårt att uppfostra en son till en vettig man men jag har inte erfarenheter av att växa upp som man och känner alltså inte (än) den ologiska skräcken inför vad han ska gå igenom. Jag själv tampades med ångest, komplex, ätstörningar och betydligt äldre och störda pojkvänner, frustrationen över att vara en feministisk tonåring i ett ojämlikt samhälle och ständiga påminnelser om att jag var ett objekt. Mina föräldrar fanns alltid där, men kunde inget göra åt all min ångest!!
Min skräck är att stå där maktlös medan min dotter går igenom vad jag gick igenom!!
OBS!! Jag vet att det förmodligen är svårare att uppfostra söner men min skräck vet inte det!
Ibland är jag ologisk :)
Ni kommer säkerligen att se ett inlägg om skräcken att uppfostra en man om ja skulle välsignas med en son.
Just nu längtar vi efter ett barn...
inte ett kön.
Kärlek och harmoni!
Jag låter inte tankarna vandra dit. Det kan iof ha att göra med min oförklarliga barnlöshet (som vi försöker råda bot på) men jag skulle nog inte tillåta mig att önska ändå.
Det som slår mig när frågan stöts och blöts är två saker.
Det första är att ett barn, oavsett kön, naturligtvis skulle vara välkommet hos oss.
(Därmed inte sagt att jag tycker det är fel att önska - har inte bestämt mig på den frågan :)
Det andra är att även om en flicka skulle vara en gudagåva så känner jag skräck inför att uppfostra en flicka. Den skräck jag känner är inte negativt riktad mot min eventuella dotter utan är riktad mot samhället!! Jag minns ju själv hur det var att växa upp till kvinna och det var ingen lek.
Jag vet oxå att det måste vara otroligt svårt att uppfostra en son till en vettig man men jag har inte erfarenheter av att växa upp som man och känner alltså inte (än) den ologiska skräcken inför vad han ska gå igenom. Jag själv tampades med ångest, komplex, ätstörningar och betydligt äldre och störda pojkvänner, frustrationen över att vara en feministisk tonåring i ett ojämlikt samhälle och ständiga påminnelser om att jag var ett objekt. Mina föräldrar fanns alltid där, men kunde inget göra åt all min ångest!!
Min skräck är att stå där maktlös medan min dotter går igenom vad jag gick igenom!!
OBS!! Jag vet att det förmodligen är svårare att uppfostra söner men min skräck vet inte det!
Ibland är jag ologisk :)
Ni kommer säkerligen att se ett inlägg om skräcken att uppfostra en man om ja skulle välsignas med en son.
Just nu längtar vi efter ett barn...
inte ett kön.
Kärlek och harmoni!
Många kloka ord...
Maiden
Gillar dina tankar!
Kan inte heller bestämma mig för vad som är värst, son eller dotter... Jag har redan en son (drygt 4 år) å om ca 6 veckor har jag ett till - barn alltså! Vill jag att det ska vara en pojke eller flicka? Jag vet verkligen inte! Jag vill att alla barn ska få vara barn - men sen då????
Mycket att klura runt....
Ska läsa vidare hos dig, mycket tänkvärt!
nina