Förnimelser
Idag fick jag en förnimelse av hur det är att ha ett barn.
Maken tog med sig Ville till affären. Jag och Otto åt lunch som
han fick bestämma. Det blev blodpudding...suprise! Han fick
hacka den själv i ojämna, knubbiga bitar, lägga dem i stekpannan
och röra med stekspaden. Sedan fick han lägga för sig sylt och
välja dryck. Eftersom jag njöt så av att kunna ge ett av mina barn
full uppmärksamhet så gick jag med på att drycken blev "brun läsk" (läs:coca cola).
Sedan åt han blodpudding och jag fil. Jag kände hur trevligt det var och hur
stressnivån gick ned. Jag kom tom ihåg att säga det till Otto:
"Åh, vad trevligt det är att äta lunch med dig". Det var så lugnt och skönt
och jag glömde nästan bort mina dunkande leder. Jag HADE verkligen trevligt!
Inte för att det är otrevligt att vara med båda barnen men det finns inte på kartan att
hinna äta själv då. Jag brukar köra på en protein-shake för att kunna äta medan jag lagar
och sedan kan jag hålla koll på att lunchen inte urartar (vilket den gör ibland iaf).
Ingen är gladare än jag att just jag fick tvillingarna som jag kämpat så för, men en stund med bara ett barn ger lite perspektiv. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att jämföra svårigheter. Att ett barn kan Kännas lika jobbigt som två och den känslan/upplevelsen ska respekteras. Men stunder som idag fyller på med energi och stressnivån sjunker. Jag får en inblick i hur det är att slippa dela min uppmärksamhet utan att ha dåligt samvete.
