När blir jag jag igen?
Jag har en ensamdag/stund idag. Maken tog barnen och mormor med sig och stack iväg på utflykt.
Hur mycket jag än älskar min familj så behöver jag sådana här dagar/stunder betydligt oftare än jag får. Det behöver maken också. Det är en sådan lyx!! Istället för att nästan krossas under tyngden av mitt dåliga samvete, för att jag inte kan vara lika delaktig del av familjen, kan jag gråta åt det och stryka mig på kinden. Istället för att stressa upp mig över lunch och middagstid kan jag fixa mig något när JAG är hungrig. Istället för att försöka för mycket för att sedan somna sittande på en pinnstol kan jag sova lite till och från i soffan med datorn på magen. Jag får vila från min egen otillräcklighet och då blir med ens smärtan mer hanterbar. När den inte måste jongleras tillsammans med dåligt samvete och otillräcklighet. Jag tror jag går igenom någon slags kris och det är väl som det ska men när blir jag jag igen?
