Att bli liten igen tillsammans med sina barnbarn är en förmån och ett under. Vi möter enkla vardagliga saker som tidigare passerat utan att beröra med (för min del aningen överdriven) förundran och nyfikenhet. Löven ramlar ner från träden! Huh! Man kan sätta en post-it lapp på näsan och ser då ut som en anka, hilarious! Vi smakar oss genom kylskåpets alla burkar och tuber, messmör, saltgurka, kolasås, creme fraiche, korvbit. Oh! Ah! Blä!

Vi hittar också småkryp överallt. Nån konstig en i fönsterposten, en sömnig fluga i fönstret. Dom får mycket uppmärksamhet. Vi undrar var dom bor, vad dom äter och hur dom har det.

I söndags åkte vi till affären för att köpa bullgrejer. Saffran, smör, mandelmassa, russin, jäst mm. Ingenting som egentligen kan passera för mat och nyttigt. Utanför dörren till affären satt en människa. Med en filt över benen och en pappmugg i handen.

Vad är jag känner när jag som ensam vuxen relativt ofta väljer att gå förbi med snabba steg och bortvänd blick. Det är övertydligt. Skam!

Dom sitter utanför bolaget också. När jag ska köpa min mellandyra whiskey för en 400 spänn sitter dom där och behöver. Fan! Inte undra på att skammen bränner.

Men värst av allt. När jag har med mig barnen kan jag inte, går det inte, att visa dom att man bara kan gå förbi en medmänniska utan att bevärdiga den med en blick. Det går inte. Vi som tittat på myror och små skalbaggar och minimala små figurer i fönsterposten, undrat vad som äter och var dom bor och låtsats bry oss. Nu bara går det inte att visa de små oskyldiga barnen att man kan göra det fulaste som finns mot en annan människa. Inte se. Som om dom inte fanns. Till intet göra. Göra till intet. Klart som tusan att dom ser att det sitter en farbror på marken. Undrar, varför sitter han där, fryser han mm.

Så, jag vuxnar upp mig, ser personen i fråga i ögonen, säger hej, ger lite pengar. När dom små ställer ifrån sig de små varuvagnarna får dom ta ut femkronan och ge den till farbrorn som sitter på marken. Dom säger hej. Självklart och spontant. Han säger hej. Ett möte uppstår. Han vinkar när vi går.

I bilen kommer det ena knyttet på att han gett bort en peng. Han säger lite lamt, min peng? Jag förklarar att farbrorn kanske behövde mat.

Hur i helsicke ska detta gå att förstå? Mitt försök till vuxet förhållningssätt räcker inte på ljusår till. Varför får han inte äta hos oss? Varför har vi pengar och inte han? Hur kan det vara att vi köper mandelmassa när han behöver mat? Och whiskeyn!

Jag tröstar mig, fast inte på riktigt, med att vi i alla fall försökte se en människa. Inte tillintetgöra. Göra till intet, till ingenting. Så pass i alla fall. Egentligen skäms jag.

Vi kommer säkert att prata med om dessa obegripligheter längre fram. Jag bävrar. (By the way. En del av vår interna kultur består av de felsägningar som gjorts av barn och mindre språkligt begåvade vuxna i vår krets genom åren. Det blir så integrerat i språket att man till slut nästan glömmer hur det ska vara på rikt. Jag får tex riktigt tänka efter på vilken vilket fenomen som beskrivs av murken respektive purken sedan en kär familjemedlem introducerat purkna stubbar i min värld.)