Om att stänga ute världen
Jag hatar telefoner. Det har jag alltid gjort men det har blivit värre med åren.
Tanken att vara nåbar hela tiden över hela dygnet skrämmer mig.
Jaa, min aversion mot att kunna bli nådd när som helst har blivit något av
en fobi. En fobi jag inte riktigt orkar göra något åt.
Jag vet att detta gör mig till en irriterande vän, att jag inte kan bli nådd och
därmed missar jag saker. Denna fobi sträcker sig även till facebook,
instagram och twitter. Jag vill inte vara i ett ständigt flöde av "likes".
Allt det här stressar mig och jag har missat flera fester för att folk väljer
att bara bjuda in via facebook. Men det priset betalar jag.
Stressen över telefonen har flera orsaker. Dels för att jag varit i kärleksrelationer där jag blivit kränkt och nedtryckt. telefonen blev då ett vapen mot mig där jag alltid kunde nås för att ställa upp för män som aldrig brydde sig om mina behov. Mitt i natten kunde jag få sms eller samtal där han behövde praktisk hjälp eller bara ville bråka. Då hade jag inte en tanke på att stänga av telefonen men när det tog slut blev jag uppstressad av bara ljudet som telefonen gjorde när någon hörde av sig. Jag var så själsligt utbränd att telefonen blev en fiende.
Men så träffade jag min blivande make och det blev betydligt mer attraktivt att svara. Han stressade inte och krävde aldrig saker som stressade mig. Telefonen blev något som var positivt och vi kunde prata länge, länge.
Några år in i vår relation drabbades jag av en stalker. Denne använde olika ospårbara telefoner för att skicka oerhört äckliga sms, hotfulla om vad hen ville att jag skulle göra för henom. Detta pågick i flera år med lugnare och mer aktiva perioder. Hen antydde att hen var någon jag kände och eftersom jag drev en massagefirma, där jag jobbade ensam, blev jag rädd att ta emot kunder. Efter ett tag blev terrorn värre och hen antydde att hen VAR en kund. jag kunde bara inte veta vem. Varje gång telefonen pep till hoppade jag högt och fick oerhörda panik-påslag. Telefonen blev min fiende som skrämde mig.
Jag polisanmälde men det fanns inget att göra, hen gick inte att spåra. Jag svarade aldrig på ett enda sms från detta svin och efter några år upphörde terrorn. Vid det laget var telefonen något som framkallade ångest bara genom att finnas till. Nu är det bättre men ljudet (oavsett rington) stressar mig. Ändå uppskattar jag sms-formen då den inte kräver omedelbar respons, men är det ett okänt nummer går pulsen upp och kallsvetten bryter fram.
Så vad gör jag? Jo, jag har inte ofta på ljud på telefonen. När jag byter blöja, pratar med en vän eller behöver lugn och ro så blir telefonen inte stressande för jag hör den inte. Är det akut går det alltid att ringa maken. Annars kollar jag av telefonen då och då men behöver inte stressa när jag står med händerna i en deg eller byter en bajsblöja. Jag ska givetvis jobba på min aversion mot telefonen men tycker samtidigt att det inte är en rättighet att nå alla hela tiden. Jag fattar att det är störande att jag sällan svarar omedelbart men jag orkar inte... Min telefon-fobi och sättet att hantera detta tar udden av min inre stress. Jag förväntar mig inte heller att kunna nå alla hela tiden.
Och till alla vänner/familj som jag VILL prata med: Jag låter inte bli att svara för att jag inte vill prata med just er. Jag tittar liksom inte på displayen och skiter i just er. Jag har bara ljudet avstängt i perioder under dagen. Stänger ute världen en stund...
Fy fan vilket äckel! Och det kryper i kroppen när du berättar, och speciellt det där att hen ev var en kund! USCH!
Svar:
aliaslillamy
Hanna