Om barnlöshet - tvillingmamman berättar Del 1
Idag är en (fysiskt) sämre dag. Värk. Ibland kanske någon undrar whats that all about??
Jo, min kropp har varit med om ett långt och smärtsamt trauma. Jag kan liksom känna hur min
kropp säger ifrån hela tiden. Hur den är stressad och hur mycket mer stressad den blir när
jag ignorerar signalerna. Små saker kan ge mig långa dåliga perioder.
Och ignorera signaler är liksom det jag gör bäst. Så har det alltid varit. Jag försöker skärpa mig.
Och ignorera signaler är liksom det jag gör bäst. Så har det alltid varit. Jag försöker skärpa mig.
Lyssna till kroppen och acceptera att jag kanske aldrig får tillbaka min robusta kropp.
Kanske får jag leva med en modig skäl i en skör kropp, framöver??
Allt började med barnlöshet. Ofrivillig barnlöshet och vår oändliga önskan om att bli föräldrar.
Efter ett par år började situationen bli lite deppig. Vi gjorde en utredning. Inget fel hittades. Tvärtom, våra prover var toppen och vi blev ett av fallen av oförklarlig barnlöshet. Alla tips, råd och förmaningar som följde kom liksom på köpet.
"Slappna av"
"Drick ett glas vin"
"Gå ned i vikt"
"Sluta längta så händer det"
"När ni gett upp och står i adoptionskö så kommer det att hända" (?)
"Tänk inte på det"
"Drick slemlösande hostmedicin"(?)
"Ligg med en kudde under rumpan"
"Barn är jobbiga, var glad att du slipper"
Ovan är de kanske vanligaste kommentarerna och på det kom alla obskyra tips och konkreta ideér om ställningar, inställningar, alternativa mediciner och rent ut sagt hitte-på-saker som man ska prova som barnlös. Helt utan tanke på hur en känner sig när en inte lyckas med det som "Bara blev" för så många andra. På den tiden snusade jag inte och promenerade minst en timme om dagen. I perioder slutade jag helt med mediciner som alvedon osv. Jag genomled migränanfall utan smärtlindring för "Tänk om de medicinerna gjorde skillnad". Jag slutade helt med alkohol i långa perioder och köpte dyra tofflor för att "Foppa tofflor hade ju visat sig innehålla gifter". Vi testade med ägglossningsstickor, temperatur, skrev upp när jag hade mens och låg med varandra enligt olika ideér om vad som gav bäst resultat. Varannan dag, varje dag, endast under ägglossning, just innan ägglossning och efter. Ut-mattan-de!
Efter ett tag berättade vi för omgivningen om våra problem. Ett beslut som var rätt med tanke på hur psykiskt jobbigt allt blivit men ibland kan jag fortfarande undra om det var så smart. Vi släppte in människor i vårt inre och med människor kommer åsikter. De flesta hade en och det faktum att vi berättade togs som att vi var intresserade av åsikter. Crap!
Vår första IVF-behandling började med ett gäng hormoner. Man börjar med att helt stänga ned den egna hormonproduktionen för att sedan tillsätta hormoner så att man kan styra när det är dags att "plocka" äggen osv. Jag gick in i behandlingen med inställningen att jag skulle klara mig utan biverkningar. Jag ville inte få dem bara för att vissa får dem. Biverkningarna är ungefär samma som i klimakteriet. En vecka in i själva "avstängningen" fick jag huvudvärk så jag trodde att jag skulle dö.
Jag har haft migrän, några gånger per år, sedan jag var sex år men det här var något annat. Jag spydde men inget lindrades, jag tog tabletter helt utan verkan. Jag övervägde att hoppa från balkongen men bestämde mig för akuten istället. Där blev jag inlagd och tillsagd att sluta med behandlingen. Jag ställde ett larm på mobilen och vaknade ut morfindimmorna för att "smyg ta" det jag behövde för att fortsätta behandlingen. Sjukhuset försökte desperat få tag på IVF-kliniken för att få råd om hur hantera min huvudvärk och under tiden gjordes skiktröntgen och otaliga prover.
Till slut gjorde man även en lumbarpunktion (tror jag det heter) vilket innebär att man tappar ryggmärgsvätska och tar prover. Någon dag senare gick huvudvärken över och samtidigt fick man tag på kliniken som förklarade att det inte var helt ovanligt. Då hade jag legat på sjukhus i fem dagar.
(Diskussionen om att det ska ta så lång tid att få tag i kliniken man betalar 30 000kr till tar vi en annan gång). När jag skrevs ut hade de konstaterat att de tagit för mycket ryggmärgsvätska. Gissa vilken effekt det får?! Huvudvärk. Huvudvärk som håller i sig i två veckor och intensifieras när man gör något annat än ligger ned. Men den är ju inte farlig och kroppen fixar det själv efter ett par veckor så jag skickades hem och dagarna efter började jag med en ny sorts hormoner i sprutform. Nu skulle det odlas ägg!! Efter ett par veckor hade mina äggstockar gått från normal storlek (som en tumnagel ca) till att vara stora som grapefrukter. Fulla med ägg med andra ord.
När man tagit sprutor och skaffat sig maximalt med fina ägg är det dags för vad som kallas: "Äggplock". Man får lugnande och morfin. Man lägger sig med benen i vädret och läkaren går in med en jättelång nål, genom muskler och vävnader till äggstockarna där de "plockar" äggen. Man kan ha rätt ont efteråt men bara i någon dag. Sedan är det bara att hoppas att några av äggen är fina och bildar fina embryon tillsammans med spermierna. Vi fick en toppenskörd och många fina embryon.
Tre dagar senare ska det "finaste" embryot sättas in. Och så skedde. Att säga att jag var i dåligt skick vid insättning är en underdrift och idag kan jag undra hur smart det var att envisas med att fortsätta behandlingen efter traumat den utsatts för...
Självklart (efter två veckors ångest) blödde jag ut vårt fina embryo. Vi sörjde. Jag grät. Vi överlevde.
På femte försöket (och efter ett klinikbyte) blev jag gravid, ett och ett halvt år senare och fyra år efter att vi bestämt oss för att försöka bli gravida.
Graviditeten var den lyckligaste och olyckligaste tiden i mitt liv. Jag drabbades av svår Hyperemesis Gravidarum samt Placenta previa. Jag var nära att stryka med och jag spenderade stora delar av graviditeten på sjukhus. Men det förtjänar ett eget inlägg. Fortsättning följer...
Fan också Julia, jag har varit med längs vägen och jag har vetat hur det gått ill, men nu sitter jag likväl här på jobbet och störtgråter när jag läser din berättelse. Det ni gått igenom... Och resultatet. På något vis blir era magiska ungar än mer magiska i ljuset av hur det blev till. Kärlek!
Svar:
aliaslillamy
Hanna
Jag blir verkligen berörd av din berättelse! Att vara ofrivilligt barnlös och kämpa hårt med att bli gravid måste vara så jävla jävla svårt. Ändå kan jag ju aldrig veta hur urjobbigt det är när man inte behövt genomgå det själv! Är glad så glad att ni till slut fick eran högsta önskan uppfylld och Håller med om Alexs jättefina sista mening, underbara pojkar!
Kramar till er!
Svar:
aliaslillamy
Moster
Bamsekram!
AnnaCarin
Åh. Fortfarande när min son r 2,5 blir jag helt tagen av sådana här berättelser. Att längta barn tär så fruktansvärt på psyket. Jag blev helt knasig. Jag hade andra problem än ni, men förstår hur det känns. /Mamma till ett längtans barn.
Svar:
aliaslillamy
Alex