"Det ska nog reda sig" tänker jag och klappar mig på kinden
Fredag.
Jag är lite ojämn i mitt bloggande. Det beror lite på dagsformen.
Vissa dagar handlar det mest om att överleva medan andra är lättare.
Alla dagar finns lyckorus och förtvivlan. De går liksom hand i hand.
Värk och ångest blandat med lycka och förtröstan.
Jag får påminna mig själv om att det tagit mycket krafter att komma dit
jag är och att min kropp fått ta mycket stryk de senaste åren. Ibland kan
jag bli omåttligt förbannad på min illojala kropp. Den som har konstigheter
och hyss för sig. Som inte kan sköta sitt jobb. Den gnäller som värsta barnrumpan
för minsta lilla. Jag borde kanske ta hand om den, sköta om den och klappa den
på kinden men jag blir arg på den, vill inte dalta med den hela tiden för att den
ska fungera hyggligt. Tycker att den kan ge mig EN bra dag då och då!!
När jag rannsakar mig själv upptäcker jag att jag till och med ger den små tjyvnyp
i ren och skär ilska. Varför ska den daltas med när den aldrig ställer upp på mig.
Barnsligt? Förmodligen.
Onödigt? Japp!
Vem får lida? Jag själv.
Lite sjukt kan det tyckas att jag skiljer på mig själv och min kropp men just nu behöver jag någon att skylla på. Vem ska annars ta skulden?
Gud? Tomten? Vården? Karma eller faan?
Ingen av dem har klivit fram för att axla konsekvenserna kan jag meddela :)
Men så kommer jag ihåg att jag är lycklig, att min kropp burit två små gossar och att jag har en jättefamilj som ställer upp dag som natt. Och en make, tryggare och stadigare än Mount Everest.
"Det ska nog reda sig" tänker jag och klappar mig på kinden.
Väldigt fint skrivet. Säg till om du behöver hjälp någon gång. Kram
en värmlands tjej
"Skönt att få skriva av sig det behöver man
Matilda