Kostnader
Innan vi fick våra älskade barn pratade vi mycket om barn.
En sak som ofta kom upp är hur dyrt det är att ha barn.
UnderbaraClara skriver idag om en av barnaskaffandets
största myter enligt mig. Att barn är dyra. Enligt vissa
upp till 75 000kr det första året. Det är, i mitt liv, direkt
felaktigt. Att de är dyra. Dyrt för mig innebär ju "inte värt sitt pris".
Och mina barn skulle ha varit värda vilket pris som helst.
Om de kostar 75 000kr eller inte beror på vad man har för krav
på prylar och standard.
Varje gång kostnader och ekonomi, kring att skaffa barn, kommer upp i diskussion med
mina föräldrar säger de rätt och slätt: "Äh".
Men så levde vi ju på pappas ICA-lön, var utan TV och reste inte utomlands för än jag
var tio år.
Jag tror som Clara att man väljer de flesta kostnader.
Bibarnstol tex väljer man ju inte. Säkerheten går ju liksom först
men i övrigt finns det tusenlappar att spara om man kan tänka sig begagnat.
Man behöver inte köra på tygblöjor och hemmagjord barnmat (men det hjälper) för att slippa
tangera 75 000kr. Man behöver bara sänka kraven på att allt ska va´nytt.
(Sedan hjälper det att ha nära och kära som skämmer bort en med lyxiga saker.
Den, nya, och praktiska vagnen fick vi av min pappa. Sängkläder av mormorsmor.
Högvis med avlagda och fyndade kläder av våra vänner och släktingar.
Gåstolar av Tant Gunnel och leksaker av okända och kända välgörare. Pojkarnas
farmor stickar och syr. Mormor och morfar kommer med välkomna gåvor.)
Vi är lyckligt lottade trots en lätt ansträngd ekonomi.
Men på frågeställningen: är barn dyra? svarar jag som mina föräldrar: Äh!
Jag tyckte aldrig att det blev pengar över innan vi fick barn och nu är det likadant.
Det går precis ihop. Ekonomiskt är förändringen minimal. Förändringen är snarare inuti mig själv.
Att inse att livet, nu, inte går att kontrollera som förut. Man kan kämpa emot eller acceptera.
När det kommer till kontroll över det egna livet (och för en kontrollmänniska som mig) kostar barn... mycket.
En sak som ofta kom upp är hur dyrt det är att ha barn.
UnderbaraClara skriver idag om en av barnaskaffandets
största myter enligt mig. Att barn är dyra. Enligt vissa
upp till 75 000kr det första året. Det är, i mitt liv, direkt
felaktigt. Att de är dyra. Dyrt för mig innebär ju "inte värt sitt pris".
Och mina barn skulle ha varit värda vilket pris som helst.
Om de kostar 75 000kr eller inte beror på vad man har för krav
på prylar och standard.
Varje gång kostnader och ekonomi, kring att skaffa barn, kommer upp i diskussion med
mina föräldrar säger de rätt och slätt: "Äh".
Men så levde vi ju på pappas ICA-lön, var utan TV och reste inte utomlands för än jag
var tio år.
Jag tror som Clara att man väljer de flesta kostnader.
Bibarnstol tex väljer man ju inte. Säkerheten går ju liksom först
men i övrigt finns det tusenlappar att spara om man kan tänka sig begagnat.
Man behöver inte köra på tygblöjor och hemmagjord barnmat (men det hjälper) för att slippa
tangera 75 000kr. Man behöver bara sänka kraven på att allt ska va´nytt.
(Sedan hjälper det att ha nära och kära som skämmer bort en med lyxiga saker.
Den, nya, och praktiska vagnen fick vi av min pappa. Sängkläder av mormorsmor.
Högvis med avlagda och fyndade kläder av våra vänner och släktingar.
Gåstolar av Tant Gunnel och leksaker av okända och kända välgörare. Pojkarnas
farmor stickar och syr. Mormor och morfar kommer med välkomna gåvor.)
Vi är lyckligt lottade trots en lätt ansträngd ekonomi.
Men på frågeställningen: är barn dyra? svarar jag som mina föräldrar: Äh!
Jag tyckte aldrig att det blev pengar över innan vi fick barn och nu är det likadant.
Det går precis ihop. Ekonomiskt är förändringen minimal. Förändringen är snarare inuti mig själv.
Att inse att livet, nu, inte går att kontrollera som förut. Man kan kämpa emot eller acceptera.
När det kommer till kontroll över det egna livet (och för en kontrollmänniska som mig) kostar barn... mycket.
Underbara älskade!
The Mummy