Nu står julen för dörren. Vi längtar och förbereder oss men har det svåraste kvar att klara av.

För att kunna njuta av allt det där vi förberett måste vi tagga ner. Sänka tempot och våga lämna vissa saker

åt slumpen eller ännu hellre, skippa dem helt. Det är svårt. Vi har så mycket förväntningar och så många minnen att skapa att vi fejjar på ända in på dopparedagen, och då blir det ingen vila. Då ska mat lagas, knäck ätas, ögon tindras och förväntningar infrias. Vi vuxna pustar nästan ut när julaftonskvällen ebbar ut och pressen släpper. Då kan vi ta ett glas vin i soffan och hoppas att vi knäppt nog många bilder.

 

Jag är typen som tror att planering ska vara lösningen på paradoxen men ju fler saker jag prickar av ju fler dyker det upp. Fler ideer om hur jag kan göra allt ännu bättre. Hur jag kan köpa ännu en present och hur jag kan lägga ner ännu mer omsorg på kolakokning, presentinslagning och personliga etiketter. Allt det där är ju så roligt men det gäller att hitta balansen. Det gäller att ge sig i tid. Förra året, som var pojkarnas första jul, åkte vi till svärisarna några dagar innan jul. Det var ett smart drag. För är jag inte hemma bland pysselgrejer, butiker på promenadavstånd och damm i hörnen så kan jag inte agera. Jag kan bara tagga ner, vara i nuet och skapa minnen som inte bygger på mina prestationer utan på att jag är närvarande. Där vågar jag slappna av så mycket att jag nästan får tråkigt och DET är hemligheten. Att ha lite tråkigt. Våga ha lite tråkigt och inte ge mig själv chansen att fixa det där lilla sista. I år åker vi på Lördagen och det är lagom med tid för att hinna slappna av och bara tindra.

Ibland tror jag att "tindrandet" i barns ögon beror på att de tvingas ha lite tråkigt men också att de inte har så många minnen att skapa, de lever dem. Jag ska verkligen försöka detta år. Att vara närvarande, men det är djääävligt svårt och varje år lovar jag mig själv att bli bättre på att tagga ner, ha lite tråkigt en stund och tindra lite mer.