Om rädsla och mod

Igår utmanade jag mig själv. Rejält. Jag utmanade min
vara-borta-hemifrån-på-kvällen-rädsla. Jag utmanade min höjdrädsla.
Men mest av allt utmanade jag min rädsla för att inte vara bra; för
att inte kunna det jag precis ska lära mig. Rädslan för att befinna
mig i en grupp, stå tillsammans på startlinjen, höra startskottet gå
och sedan bara se ryggarna av de andra när de försvinner mot målet
medan jag står kvar. Står kvar och inte kan, inte fattar, inte vågar.

Men igår, efter flera dagar av ältande och nojande, ställde jag mig
själv mot väggen. Klätterväggen, närmare bestämt. Redan i somras
anmälde jag mig till en nybörjarkurs i klättring, efter att jag och
min sambo bestämt att vi ska ha en ”egenkväll” per vecka. Jag hade
kunnat gå på aerobics eller fika med en vän eller på något sätt hålla
mig inom min trygghetszon. Men då, i somras när september kändes lika
långt borta som månen, då kändes det inte särskilt hotfullt att anmäla
sig till en klättringskurs.

Och vad är det egentligen som är så farligt? Vad är det jag är så rädd
för? Snabbt insåg jag ju, där jag satt i bilen och kände paniken växa
för varje meter jag kom närmare kombihallen och klätterväggen, att det
inte är höjden eller att vara borta hemifrån som oroar mig. Det är det
där med att inte kunna, att inte vara bra, att göra bort sig.

Jag tror det stavas självdistans, det där som jag saknar. Det som gör
det så farligt att spränga komfortgränsen och ta sig över på andra
sidan. När jag ger uttryck för det här får jag nästan alltid höra ”men
du är väl inte rädd, du har ju gjort massor av grejer som så många
andra aldrig skulle våga eller orka”. Sant. Jag har legat darrande i
en lusinfesterad hotellsäng i Nigeria med en galen beväpnad man
utanför dörren. Jag har sprungit undan israeliska soldater över
Oljeberget en morgonnatt när Nablus invaderades. Jag har mutat
drogdesperata azeriska poliser och jag har intervjuat före detta
rebelledare i Liberia och känt blodet på deras händer när de leende
skakade min.

Men det spelar ingen roll. Det gör mig inte mindre ängslig, mindre
nervös eller mindre rädd för att göra fel och göra bort mig och vara
dålig. Bara för att jag har gjort det betyder inte att jag inte tyckte
det var jobbigt. Då och varje gång. Men som Lilla My (Tove Janssons,
inte alls vår favorit i det stora gula huset) säger: ”Det är ingen
konst att vara modig om man inte är rädd”.