Go´Lördag på er! Snart har jag varit sängliggande i Umeå, i två veckor. Det känns som en evighet... Som tur är så innebär varje extra dag som tvillingarna får stanna (inuti mig) att de blir starkare och mer redo för världen utanför. De behöver att jag ligger här som en strandad valross. Jag får bara lämna sängen för toabesök och en liten sväng i rullstol till parkeringen för att få lite luft. Min första "parkerings-permiss" fick jag i torsdags och det var ljuvligt!! Sol på ansiktet och frisk luft! Varje dag tas kurvor på bebbarnas hjärtslag, blodprover, otaliga sprutor och oräkneliga tabletter. Jag kräks fortfarande så de daltar med mig angående maten - jag får önska maträtter å så men det är ju inte så givande när inget känns aptitligt. Doktorerna beordrar mig att äta allt som känns gott och jag har tillåtelse att äta ostkrokar resten av graviditeten. NÄR får man höra det av sin doktor??! Det grämer mig att jag inte kan utnyttja läget!! Angående dramatiken annandag Påsk så var det rätt traumatiskt. Allt från den forsande blödningen som jag aldrig trodde skulle ta slut, till ambulansfärden hit till Umeå mitt i natten. Jag/vi var rädda och rätt övertygade om att bebisarna skulle se dagens ljus innan de kunde andas själva. Och det var nära att de kom i ambulansen... Nu vet vi att det kommer att bli ett kejsarsnitt men inte när. Vi vet att både moderkaka och blodkärl ligger i vägen för bebisarnas utgång. Vi vet att bebbarna mår riktigt bra och att jag är stabil så länge jag håller mig lugn och tar medicinerna. I övrigt vet jag inte mycket. Vi vet inte hur många veckor vi blir kvar här, vi vet inte när vi får träffa våra barn och inte vad som händer/förändras imorgon eller nästa vecka. Från och med nu ska jag bli bättre på att uppdatera. De kanske blir lite enahanda m. tanke på att jag är förvisad till sängen, men jag ska försöka. OCH STORT TACK FÖR ALLA ERA EMPATISKA KOMMENTARER!! NI LYFTER MITT HUMÖR!!